Sett på DVD: Postapokalyps, bedrägeri och tysk färg

Låtom oss avsluta september månad med ett litet besök under rubriken "Sett på DVD". Den här gången vankas två science fiction och en "komedi" om ekonomisk brottslighet. Håll till goda, kära läsare...

Oblivion (Regi: Joseph Kosinski)

Det är alltid roligt att bli positivt överraskad. Från trailern till den den här filmen fick jag känslan av att det skulle bli ett högst ordinärt science-fiction drama. På sätt och vis var det också det jag fick. Men utförandet är faktiskt bättre än förväntat och dessutom lyckades den faktiskt hålla mitt intresse ända till slutet. Därmed inte sagt att det inte finns problem och frågetecken.

Tom Cruise spelar mer eller mindre Wall-E i den här filmen. Det hela utspelar sig efter ett förödande krig där människan kämpat med atomvapen mot utomjordingar och planeten blivit tämligen obebodd. Mänskligheten har flyttat till Saturnusmånen Titan och väldiga maskiner skördar Jordens hav som bränsle. Cruise och hans hustru (Andrea Risebourogh) arbetar som övervakare av de automatiska systemen och Cruise reparerar dem när det behövs. Det kan finnas utomjordingar kvar som härjar så för säkerhets skull har parets minnen raderats. Den enda kontakten de har med omvärlden är en fullständigt överkäck överordnad spelad av Melissa Leo som paret kommunicerar via dataskärm med. Naturligtvis förstår vi redan från första början att saker inte är vad de utges för att vara. Cruises karaktär har dessutom mystiska återkommande drömmar där han ser en kvinna (Olga Kurlyenko) som han känner en stark koppling till. När denna kvinna plötsligt dimper ned från skyn i en kapsel då briserar naturligtvis allt.

"Oblivion" bollar med nästan alla klichéer som tänkas kan och refererar till i princip alla sci-fi-filmer från Kubricks "2001" och Markers "La Jeté" via "Logans Run" och framåt. Ändå kan jag inte låta bli att uppskatta den, inte minst för att den lyckas göra något av frågeställningar kring identitet och vad det faktiskt innebär att vara en individ, en tematik som är ytterst lämpad får science-fiction men som många filmer har svårt att handha med rätt balans. Min främsta invändning mot filmen är Tom Cruise. Det är inte det att gör dåligt i från sig men han är numera en av de stjärnor vars offentliga persona ställer sig i vägen för vilken roll han än ger sig i kast med. Dessutom är han inte trovärdig som "en vanlig kille" som han ska framställa här. Att filmen håller samman trots detta är faktiskt lite av en bedrift.

Identity Thief (Regi: Seth Gordon)

Ännu en så kallad komedi fylld med elakt hån och allmänt människohat, den här gången med en god portion lyteskomik och tjockishumor. Det som gör "Identity Thief" åtminstone lite intressant är  hur den rör sig kring teman om ekonomisk kris och lågkonjunktur på ett sätt som faktiskt överraskade mig en smula. Jason Bateman spelar en medelklassig familjefar från Colorado som får sin identitet stulen av en kvinna från Florida spelad av Melissa McCarthy. Hon lever livets glada dagar och drar på sig massa kreditkortsskulder i Batemans namn. Plötsligt knackar inkasso på dörren och det hela uppenbaras. Bateman beger sig därför till Florida för att luta med sig McCarthy så att han kan överlämna henne till polisen och det hela blir till en ganska formuläriskt roadmovie där de båda blir jagade av såväl prisjägare som gangsters. Som sådan är filmen inte speciellt spännande. Med ett bättre och tajtare manus hade dock den underliggande tematiken om finansiell ångest och vår tids konsumtionssamhälle-på-kredit kunnat bli något. Regissören verkar tyvärr ha andra intressen.

Nättidningen Slates filmkritiker Dana Stevens har skrivit om problemet med den "feminina grotesken" i samband med McCarthys filmpersona. Å ena sidan kan den sortens fysiska humor som McCarthy excellerar i ses läsas som en protest mot ett sexistiskt samhälles ideal och förställningar om kvinnlighet. Å andra sidan kan det också bli tvärtom, den groteska utlevelsen kan befästa normen genom att alternativet utmålas som så uppenbart oattraktivt. Jag skulle mena att det finns filmer där humorn faktiskt fungerar på ett subversivt sätt, "Bridesmaids" är en av dem, "The Heat" är en annan. "Identity Thief" däremot hör tydligt till den senare kategorin.

Die Farbe/The Colour Out of Space (Regi: Huan Vu)

"The Colour Out of Space" är absolut min favoritnovell av H.P. Lovecraft. Han skrev den 1927. Den är ett mästerstycke av ren obehaglig stämning och lyckas på ett perfekt sätt förena science fiction med skräck. I berättelsen faller en meteorit ner på en avlägsen bondgård i New England och såväl marken som grundvattnet blir besmittade av något som långsamt påverkar familjen på gården. De förfaller i galenskap och sjukdom. Lovecrafts prosa är ovanligt förtätad och fångar verkligen den klaustrofobiska noja som genomsyrar novellen. Det är en väldigt tystlåten men nog så effektiv skräck som frambringas.

2010 gjorde regissören Huan Vu filmen "Die Farbe" baserad på novellen. Efter att ha tassat runt i distributionsleden och byggt upp ryktet på diverse festivaler har den nu släppts på DVD här i Sverige, nu under novellens originaltitel. Filmen är klart sevärd. Vu bor och verkar i Tyskland och därför har handlingen flyttats dit. I den här versionen ramas dessutom allt in av andra världskriget. Det övergår visserligen mitt förstånd varför en tysk film ska ges en engelsk titel när den släpps på svenska. "Färg bortom tid och rum" som novellen brukar heta på svenska hade fungerat väl tycker jag.

Det märks att det är en lågbudgetfilm. Kameraarbetet är inte direkt spektakulärt och filmen uppvisar inte mycket till skådespeleri. Men den fångar ändå något av det krypande och fasansfulla i Lovecrafts novell. Jag hade kanske velat se lite mer utveckling och gestaltning i filmens karaktärer, jag tänker att det hade kunnat göra det hela ännu starkare. Likaledes hade ramen med världskriget kunnat vara mer integrerad men filmen håller absolut för vad den är.

Ett smart drag av filmskaparna är att göra det hela i svart-vitt. Centralt för handlingen är en färg som inte går att beskriva eller förstå med det mänskliga sinnet. Hur löser man det? Jo, genom att ta bort alla färger såklart. Nu låter visserligen Vu färgen bli lila i det i övrigt monokroma fotot. Med andra ord, man hade en smart idé man lyckades inte hålla fast vid den. Lite synd.

Top of the lake

Den senaste en och en halva månaden har jag och fru Otterberg följt miniserien "Top of the lake" på SVT. Det är faktiskt första gången på länge som jag följt ett tv-drama på det gamla klassiska sättet, ett avsnitt i taget, ett avsnitt i veckan. Då har vi ändå oftast sett veckans avsnitt någon gång i efterhand på SVT Play. Det är ganska märkligt det där hur snabbt vi vänjer oss vid nya sätt att se serier av det här slaget och hur svårt det är att sedan gå tillbaka. Nu är serien i alla fall avslutad men eftersom den inom kort säkerligen finns tillgänglig på DVD och eftersom den har mycket intressant i sig vill jag dela med mig av mina tankar kring det hela.

"Top of the lake" är ett slags kriminaldrama som utspelar sig i Nya Zeeland. Serien är skapad av regissören Jane Campion. Likheterna och inspirationen från min absoluta favoritserie någonsin alla kategorier, "Twin Peaks" är uppenbar. I båda fallen handlar det om ett litet isolerat samhälle fyllt med udda existenser, i båda fallen finns ett centralt mysterium med en ung flicka i huvudrollen. I "Top of the lake" heter hon Tui (Jacqueline Joe). Hon är tolv år och i första avsnittet uppenbaras att hon blivit gravid. Därefter försvinner hon plötsligt. Robin (Elisabeth Moss) arbetar som polis i Australien men kommer ursprungligen från det lilla samhället. Hon är på besök hos sin cancersjuka mor och halvt på flykt undan en relation och tar chansen att kasta sig in i utredningen. Det visar sig bli en komplicerad historia. Tuis far Matt Mitchum (Peter Mullan) är något av en lokal gangsterboss som kokar knark i en "hemlig" källare under huset och den lokala polisen under ledning av chefen Al (David Wenham) är inte så pigg på att rota under de där stenarna.

Serien har inte samma slags övernaturliga stråk som "Twin Peaks" hade men på samma sätt som David Lynch fyllde den serien med sin egna högst personliga stil gör även Jane Campion detsamma. Jag har förvisso alltid tyckt att Campion varit högst ojämn. "Pianot"  (1993) är ett vackert drama. Min personliga favorit är dock den ganska skruvade "Holy Smoke" (1999). "In the Cut" (2003) kan med lite god vilja kallas intressant men som thriller faller den helt platt. Campions stora styrka ligger i hennes komplicerade skildringar av relationer och undersökningar av sådant som makt, sexualitet och könsroller. Det finns mycket av den varan i "Top of the lake". Samhället där det hela utspelar sig är verkligen på gränsen till civilisationens rand och det är tydligt att det är en männens värld. Strukturerna blottas och läggs i öppen dager och i detta ligger seriens absolut största styrka. Campion har också en fascination inför andlighet och andligt sökande parat med en tillbakalutad skepticism. Detta kommer till uttryck i en bihistoria kring ett antal kvinnor som upprättat boende i ett gäng containrar uppe vid titelns sjö under ledning av en mycket märklig guru spelad av Holly Hunter.

Allt är filmat i en väldigt blek färgskala. Tempot är stillsamt och eftertänksamt. Det är ganska uppenbart av Campion inte är särskilt engagerad i själva gåtan. Den är mer en väg in i berättelsen om dessa människor. Skådespeleriet håller väldigt hög klass. Moss karaktär är fascinerande både i sin styrka och sin svaghet. Men den som stjäl showen är utan tvekan Peter Mullan. Hans Matt är bland det mest obehagliga jag har sett, en våldsam och totalt hänsynslös man och ändå lyckas Campion göra honom, om inte sympatisk, så åtminstone någon att ömka. Även Holly Hunter är hypnotisk i sin roll. Det går aldrig att veta var man har henne och vad hennes lära egentligen går ut på förblir något av ett frågetecken. Att hon lyckas vara så lojt tillbakalutad och på samma gång så karismatisk är förbryllande.

"Top of the lake" är ofta smärtsam och gripande. Den hittar en balans som fångar mig även om dess miljö inte är en plats jag skulle vilja återvända till, den natursköna miljön med sina väldiga Midgårdsberg till trots. Den saga som vi får möta dem i här är av ett betydligt mörkare och farligare slag.

Pain & Gain

I mitten av nittiotalet utspelade sig ett bisarrt kriminaldrama i Miami, Flordia där en grupp kroppsbyggare kidnappade en affärsman i ett försök att pressa honom på pengar. Det hela slutade, som sådant ofta gör, i ren förskräckelse. Kidnapparna drömde om ett liv i lyx och rikedom och för dem gick vägen dit via mord, misshandel och tortyr innan de slutligen åkte fast. Prima grund att spinna en moralitet på med andra ord. Så vem kan man tänka sig har valt att göra en film baserad på fallet? Bröderna Coen gissar kanske någon? Det låter som en typisk bröderna Coen-historia. Men regissören är i det här fallet Michael Bay.

Michael Bay, mannen bakom "Armageddon", "Pearl Harbor" och så naturligtvis alla hemska "Transformers"-filmer som dånat och skramlat sig fram över biodukarna de senaste åren. Bay, som anklagats för att vara sexistisk, rasistisk och i första hand göra filmer för elvaåriga pojkar. (Och då talar vi inte om smarta elvaåriga pojkar.) De där anklagelserna är inte tagna ur luften. Jag är inte ett fan och har aldrig varit det. Men "Pain & Gain" överraskade mig. Den är långt ifrån perfekt, absolut inte, men den är verkligen fascinerande.

Bay berättar det hela som en mörk komedi. Daniel Lugo, spelad av Mark Wahlberg, är personlig tränare på ett gym. Han tror på den amerikanska drömmen. Om man bara kämpar kan man uppnå precis vad man vill i livet, den perfekta kroppen, det perfekta livet. Det förra visar sig vara enklare än det andra. Så dyker då Kershaw, en judisk/columbiansk affärsman upp på gymmet, spelad av Tony Shaloub. Lugo kläcker så den ödesdigra planen att kidnappa Kershaw och tvinga denne att skriva över alla sina tillgångar till gärningsmännen. Han rekryterar två medhjälpare. Adrian (Anthony Mackie) en kroppsbyggare som fått erektionsproblem av alla steroider han tagit och Paul (Dwayne Johnson) en nyligen utsläppt fånge, nynykter och nyfrälst.

De är inga mästerbrottslingar precis. Häromdagen kom nyheten att det ska göras en "mörk och hård" remake av Jönssonligan. Jag tror den filmen redan är gjort. Jag tror den heter "Pain & Gain". Inte bara misslyckas ligan flera gånger att genomföra själva kidnappningen, när de väl lyckas upptäcker de att det inte är så enkelt som de trott att få offret att göra vad de vill. Som lök på laxen förmår de inte, trots ett flertal försök, att ta livet av sitt offer. Ändå verkar de tillslut ha lyckats. Ett kort ögonblick får de leva det liv de drömt om, lyxvilla vid vattnet och sniffa kokain från stjärten på strippor. Men snart har gänget en enveten privatdetektiv i hälorna (Ed Harris) och när de ska göra om sin kupp med nya offer går det om möjligt ännu sämre än första gången.

Filmen gestaltar ett slags totalt moraliskt vakuum. På det viset påminner den faktiskt lite om Korines "Spring Breakers" som jag redan skrivit om flera gånger. Även här får Florida symbolisera unkenhet, korruption och normlöshet. Även här blir vi utsatta för karaktärer som vi absolut inte kan sympatisera med men vars drifter kanske inte är så olika våra egna. Det finns inte direkt några hjältar i "Pain & Gain". Kroppsbyggarligan är korkade och vidriga. Men deras offer är inte precis några vi kommer att tycka om heller.

Bay filmar allt med sin vanliga rastlösa, expressionistiska stil. Här fungerar det dock bättre än i hans actionfilmer där klippning och kamerarörelser ofta känns störande. "Störande" är kanske ett bra begrepp här med, men filmens stil ställer sig inte i vägen för innehållet. Den understryker den. Berättelsen blir allt mer bisarr, grotesk och pervers allt eftersom den fortgår och Bay lyckas hitta en förfärande humor i det som sker. Mot slutet av filmen när saker och ting verkligen spårar ur stannar filmen upp och en text påminner oss om att "det här är fortfarande en sann historia". Naturligtvis är det en signal som bör få oss att stanna upp och fundera för naturligtvis är mycket i filmen dramatiserat och omändrat från de verkliga händelserna. Att Bay lyckas med en sådan distansieringseffekt ger det hela en extra dimension. Det är uppenbart att regissören här verkligen ansträngt sig för att visa en ny sida av sig själv. I stället för en traditionell Bay-film tycks han ha gjort en film om några grabbar som sett lite för mycket på Michael Bay-filmer.

Helt kan han dock inte hålla sig. Den gamle Bay tittar fram lite då och då. Dels i de sadistiska våldsskildringarna som har något av en jackassig hö-hö-hö-ighet över sig. Men främst i en bihistoria kring Anthony Mackies karaktär och dennes flickvän spelad av Rebel Wilson. Det går nästan att höra regissören fnittra i bakgrunden åt scenerna mellan denne impotente afroamerikan som älskar storvuxna kvinnor och den storvuxna kvinnan som älskar afroamerikansk... ja. Wilson används främst för en lyteskomik som inte är särskilt rolig.

Dwayne Johnsons bästa rollinsats någonsin?

Mark Wahlberg är på något vis alltid som bäst när han får spela riktigt korkad. Och arg. Det blir mycket av den varan här. Den främsta rollprestationen står dock Dwayne Johnson för. Han har aldrig varit bättre. Hans Paul är som ett naivt barn, två meter hög och med armar som trästockar men ett barn likafullt. Redo för tortyr i en t-shirt med texten "Team Jesus" på är han oemotståndlig. Han är också den av kidnapparna som har mest av ett samvete och verkligen brottas med sitt projekt att bli en bättre människa samtidigt som han gör alla dessa hemskheter. Det är rörande på ett bisarrt sätt.

Det ryktas att Bay var tvungen att gå med på att göra en "Transformers 4" för att få pengar till det här projektet. Det tycks som om han verkligen brunnit för att berätta den här historien. Och om priset är ytterligare en anskrämlighet där robotar slåss med varandra får väl det vara hänt. Jag hade i alla fall stort nöje av "Pain & Gain".

White House Down

Jag har inte sett det senaste försöket att göra en ny uppföljare på "Die Hard" och jag vet ärligt talat inte om jag är så värst sugen på att göra det heller. Jag får uppfattningen av att det är en filmserie som helt tappat förankringen med vad det var som gjorde den första filmen något att räkna med från början. Egentligen är det lite förvånande. Modellen är ju löjligt enkel att ta efter och det görs ju dessutom hela tiden. I år har två filmer gått upp som båda utgår från grundpremissen "Die Hard i Vita huset". Den ena heter "Olympus has fallen" och den ska enligt ryktena vara betydligt dummare än dess tvilling "White House Down". Det var den senare som jag och fru Otterberg var och såg härom dagen.

Det där med vad man stulit hela upplägget från är inget som filmskaparna ens bryr sig om att dölja. Alltså heter Channing Tatums karaktär John Cale. Cale är en före detta militär som befinner sig i Vita huset för en jobbintervju. Han hoppas få jobba som livvakt åt presidentens Secret Service. Cale har ett ansträngt förhållande med sin dotter (Joey King) och eftersom hon är fanatiskt intresserad av politik har han låtit henne följa med för att plocka lite pluspoäng. Nu visar det sig dock att den agent som sköter intervjun (Maggie Gyllenhaal) är en gammal flamma till Cale och hennes uppfattning om honom är inte den bästa så något jobb lär det nog inte bli. Under tiden arbetar president Sawyer, Jamie Foxx som tydligt Obama-substitut, på en djärv och kontroversiell fredsplan för Mellanöstern. Så djärv och kontroversiell att det militärindustriella komplexet gör vad som helt för att stoppa den och hux flux intas Vita huset av en inhyrd blandning legosoldater, högerextremister, förrädiska livvakter och annat löst folk.

Naturligtvis är det nu bara Cale som kan rädda presidenten. Naturligtvis urartar allt snabbt i ren förstörelseporr. Automatvapen smattrar söder stuckatur och antika möbler på löpande band. Nedskjutna helikoptrar störtar ned i gränsmattan. Glas krossas och människokroppar faller som käglor. Som actionunderhållning får jag ändå ge filmen godkänt. Den fungerar så länge den varar. Det stora problemet för mig är Tatum i huvudrollen. Han är ingen Bruce Willis om man säger så. De fysiska scenerna är väl inget större bekymmer men för de mer känslosamma scenerna blir han lite väl träig. Jag vet inte heller om jag köper Foxx som den fria världens ledare men han har åtminstone karisma på duken. På skurksidan får Hades själv, James Woods chansen att showa loss. Richard Jenkins och Lance Reddick är som vanligt väldigt bra.

Många har kommenterat det bisarra i att detta är ytterligare en film från regissören Roland Emmerich där Vita Huset blir förstört. Det har liksom blivit hans kännemärke. Här görs till och med en referens till en annan av dem, "Independence Day", i dialogen. Men samtidigt som filmen ägnar sig åt att riva ned landmärken är den också från första bildrutan extremt fetischiserande vad gäller alla former av symboler och monument för den amerikanska republiken. Det är här en film som fullständigt vadar i patriotism och amerikansk självgod självbild, samtidigt som den också undergräver den då det är krafter som associerar sig med den sortens flaggviftande som ligger bakom kuppen, inte utländska terrorister. På samma sätt lyfter Emmerich upp Vita huset, med allt vad byggnaden står för, på en pidestal, samtidigt som han metodiskt monterar ned det med explosioner. Ideologiskt är filmen personlighetsklyvd rakt igenom. Den hyllar tanken på fred men vill samtidigt att publiken ska jubla när presidenten plockar fram ett raketgevär. "Pennan är mäktigare än svärdet" säger Foxx i en scen varpå han kör in den i halsen på en av sina kidnappare.

Den dubbelheten i hjärtat av gestaltningen gör "White House Down", åtminstone för mig, till en intressantare film än vad kanske regissörens intentioner avsett. Jag tänker mig den som ett slags symptom. På exakt vad vet jag inte. Inte ännu i alla fall....

The Golem and the Jinni

"The Golem and the Jinni" är Helen Weckers debutroman och vilken debut det är. En fascinerande berättelse, utsökt skriven och med massor av intressanta infall och idéer, alla väl gestaltade och integrerade i textens narrativa flöde. Romanen är ett stycke urban fantastik, en kärlekshistoria och samtidigt en inkännande skildring av invandring och vad det innebär att ryckas upp och placeras i en ny kultur. Det här är fantasylitteratur när den är som allra bäst. Wecker förstår som få att använda den magiska realismens verktyg för att spinna en historia som kopplar ett grepp om såväl samhälle som individer.

Berättelsen kretsar som titeln antyder kring två figurer hämtade ur judisk respektive arabisk folktro. En golem och en djinn. En golem, om någon inte skulle veta, är en varelse skapad av lera som givits liv på magisk väg. I judisk folktro berättas om hur dessa varelser framkallats av kunniga rabbiner för att försvara folket under de värsta pogromerna genom historien. En djinn är en ande av eld med stor makt att uppfylla önskningar. Sagans andar i lampor är alla djinner.

I romanens första kapitel anländer de båda till New York i slutet av 1890-talet tillsammans med den strida ström av hoppfulla immigranter från den gamla världen. Berättelsens golem är en kvinna som en obehaglig köpman låtit få tillverkad åt sig av en trollkarl hemma i Polen för att tillfredställa sina fantasier om den perfekta undergivna hustrun. Men köpmannen dör under överfarten och golemen är nu herrelös i världen. Som tur väl är tas hon omhand av en gammal rabbin som förstår vad hon är. Han ger henne namnet Chava och försöker hjälpa henne att finna en plats i tillvaron. Ahmeed är en djinn som för länge sedan fångades i en magisk lampa som på olika villovägar hamnat i Little Syria, ett arabiskt kvarter i New York. Där blir han en dag frisläppt och måste nu steg för steg lära sig att förstå och navigera den tid och den plats där han hamnat samtidigt som han dras in i det exilsyrianska samhällets sociala liv. Och allt detta är bara bokens första kapitel. Sakta vävs de båda varelsernas berättelser samman till en osannolik kärlekshistoria som är lika vacker som trevande. På vägen introduceras vi för en lång rad bifigurer och i utvikningar låter berättaren oss ta del av deras livhistorier. Så växer romanen till en väv av öden som tillsammans skapar ett tätt litterärt universum.

Greppet att utifrån de olika kulturernas folklore lyfta fram såväl judar som araber, visa hur deras erfarenheter är en del av den amerikanska erfarenheten och både lyfta fram vad som skiljer dem åt men framförallt det som förenar dem ger naturligtvis också romanen en politisk kraft som ger den en extra dimension. Det huvudsakliga temat i boken är vad det innebär att bli en människa och att ta sin plats bland andra människor. Det är bland annat genom det skickliga handlaget med såväl politiska som filosofiska temata som romanen lyfter över ren genrelitteratur och vinner sin verkliga kraft.

Helene Wecker

När jag läser "The Golem and the Jinni" kommer jag flera gånger att tänka på Salman Rushdies mästerverk "The Satanic Verses". I den romanen använder sig Rushdie på ett liknande vis av fantasy, trolldom och underverk för att behandla migration och globalisering som teman. Båda författarna låter läsaren förstå och ta del av vad den erfarenheten verkligen innebär, en erfarenhet som är nog så viktig att ta del av i vår samtid. Men där Rushdies text är febrig och överhettad hanterar Wecker sin berättelse och sina karaktärer men en sval distans. Jag kan uppskatta båda perspektiven. Weckers berättare har ett lugn och en trygghet i sitt värv, den sortens självsäkerhet som de stora realisternas röster ofta uppvisar. Här finns inte den språkliga lekfullheten hos en Rushdie men även i enkelheten och det raka finns en skönhet. Wecker övertygar med sin klara prosa och gör därmed sin skapelse helt och hållet trovärdig oavsett vilka fantasmagorier hon än fyller den med. Här finns inget av den ofta tröttsamma självmedvetenhet som så ofta präglar en debuterande författares text.

Jag tror ni märker hur uppspelt jag blir av att skriva om boken. Det var faktiskt länge sedan jag blev så här exalterad av att läsa en nyutkommen roman. "The Golem and the Jinni" känns som en genuin upptäckt och det är med glädje jag förmedlar den vidare till er, läsare av Allmänstädesbloggen. Och skulle det till äventyrs vara så att någon förläggare fick syn på det här, blev sugen på att ge ut boken på svenska och behövde en översättare så anmäler jag mig härmed som frivillig!

Skumtimmen

Ett barn som mystiskt försvann i dimman för tjugo år sedan. En gammal sandal som plötsligt skickas med posten. Ett mystiskt dödsfall i ett stenbrott. Det öländska alvaret om senhöst och vinter med sin egendomliga mystiska stämning. En lokal legend om en mördare som kanske eller kanske inte återkommit. Det är några av elementen i "Skumtimmen", Johan Theorins debutroman från 2007. Den blev en stor framgång och Theorin har sedan dess följt upp med fler böcker i samma litterära universum. Alla balanserar de den fina gränsen mellan kriminallitteratur och något mer gotiskt, möjligheten till det övernaturliga finns alltid där och lurar i böckerna. Theorin är mer än något annat en stämningsmästare och hans sätt att använda folktro och lokala legender länkar hans romaner bakåt i en berättartradition som förlorar sig i det förflutnas dimma.

Nu har "Skumtimmen" så filmatiserats i regi av Daniel Alfredson. Till skillnad från sin bror Tomas har Daniel aldrig riktigt vunnit genomslag som uppburen regissör med personlig röst, dessutom har hans bästa verk ofta varit TV-produktioner. Hit räknar jag de bästa avsnitten av den gamla Beck-serien från 90-talet med Gösta Ekman i huvudrollen (främst då "Mannen på balkongen", 1993) samt filmatiseringen av Kerstin Ekmans "Dödsklockan" (1999). Där visade Alfredson att han med små medel kan skapa en väldigt förtätad stämning som vilar på en säkerhet i bildkomposition och starkt skådespeleri. Så mycket större besvikelse då att just de kvaliteterna saknas i den här filmen.

Julia (Lena Endre) och Gerlof (Tord Petersson)

Tord Petersson spelar Gerlof Davidsson, en pensionerad förre detta sjöman som är den återkommande karaktären i Theorins Ölandsböcker. Och Petersson imponerar. Han har en säkerhet och auktoritet som gör honom till berättelsen trygga centrum och dessutom är hans lakoniskt komiska tajming så perfekt att han lyfter flera scener som annars hade varit platt exposition.

Detsamma kan jag tyvärr inte säga om Lena Endre, filmens andra huvudrollsinnehavare. Hon spelar Julia, Gerlofs dotter, vars son Jens mystiskt försvann en dag tjugo år tidigare och som aldrig blev återfunnen. Julia har alltid anklagat sin far, som borde ha sett efter pojken, för det som hände. Nu har hon återvänt till Öland för att sälja familjens gamla hus sedan fadern fått flytta in på ålderdomshem. Gerlof avslöjar att han har en ny teori om vad som kan ha hänt den där dagen, Julia vill förstås inte lyssna på honom men så börjar märkvärdiga saker hända. Endre är ju en mästare på att spela undertryckta känslor och förmedla så väl sorg som vrede, rollen borde alltså passa henne utmärkt. Ändå är det som att det inte vill bränna till. Jag upplever ingen intensitet från hennes karaktär, inte den desperation som skulle behövas, det känns oengagerat på ett vis som är svårt att sätta fingret på. Karaktären väcker aldrig mitt intresse och det hade verkligen behövts när far och dotter ger sig ut på amatördetektivsstråt.

Detsamma gäller en bihistoria som filmen klipper tillbaka till då och då - berättelsen om Nils Kant (Felix Engström), en man som på 40-talet mördade två tyska soldater och en länsman varpå hans flydde utomlands och som sedan i den lokala folkloren antagit mytiska proportioner. Det är denne Kant som Gerlof tror kan ha varit inblandad i Jens försvinnande. I tillbakablickar får vi se vad som hände denne Kant under de år som passerade och som tar oss till sexitotalets Havanna. De här passagerna tar upp en bra bit av filmen och ändå lyckas de aldrig ge oss någon riktig känsla av vem den här karaktären verkligen är eller vad för motiv som driver honom och det är ett problem eftersom så mycket av handlingen kretsar just kring detta.

 Det finns en annan bihistoria också, en ganska söt, lite tafatt och mogen kärlekshistoria mellan Endres karaktär och en lokal polis som spelas av Tomas W. Gabrielsson. Den är faktiskt fin och vid sidan om Petersson ger Gabrielsson den bästa rollinsatsen i filmen.

Filmens stora brist ligger annars i att den aldrig blir särskilt spännande. Bortsett från några kortare sekvenser i mitten av filmen där Endre snokar runt i ett övergivet hus vill det hela aldrig lyfta över den sortens standardthriller som man kan se på TV vilken helg som helst. Det är faktiskt ganska besynnerligt. Är det något en film som den här behöver så är det just stämning. Theorins böcker är fulla av det. Miljön inbjuder verkligen till det. Var och en som någonsin har befunnit sig på ett mulet Öland en senhöst medan vinden piskar vet hur otroligt påtaglig melankoli som hela landskapet andas. Så varför lyckas regissören inte fånga detta på film? Och det är stämningen som gör dem så besynnerliga och som skapar den osäkra genreglidningen: Är detta realistisk krim eller är det något annat i görningen? I filmen finns den aspekten inte med alls. När stämningen fattas innebär det också att fokus hamnar på själva intrigen och ärligt talat den är inte mycket att komma med. "Morden i Midsommer" känns ofta mer trovärdiga än så här. Det hela blir därför en besvikelse och känns faktiskt som ett slöseri med något som borde ha haft all möjlighet att bli så mycket bättre.

Before Midnight

Det finns många slags uppföljare. De flesta är förstås trista och fantasilösa, uppenbarligen enbart skapade av kommersiell spekulation. Som publik kan man tydligt märka att ingen av de kreativa krafterna egentligen är särskilt intresserade. Värst är den sortens uppföljare som bara försöker upprepa exakt allt vad den första filmen gjorde. Uppföljaren som remake.(Jag har skrivit om detta förr.) Men sedan finns de där filmerna som drivs av en genuin vilja att fortsätta berätta historien om sina karaktärer och där det faktiskt finns mer att berätta. Den sortens fortsättningar kan rent av förhöja den första filmen genom att göra den till en del av en så mycket större berättelse. En sådan film har jag det stora nöjet att skriva om nu.

1995 gjorde Richard Linklater filmen "Before Sunrise" (eller "Bara en natt" som den hette på svenska). Där fick vi träffa Jesse (Ethan Hawke), en amerikan, och Celine (Julie Delpy), en fransyska, båda runt 22-23 år gamla. De möts av en slump på ett tåg och en ögonblicklig attraktion uppstår. De går av i Wien och spenderar hela natten med att vandra omkring i staden. De pratar, skämtar, lär känna varandra och förälskas. Men när natten är över måste de bege sig åt varsitt håll. De lovar att återvända om exakt sex månader och träffas igen men som publik misstänker vi att det nog inte kommer ske. Det är en väldigt vacker och skir liten film, bland det mest romantiska som någonsin gjorts och den fångar verkligen hur det kan kännas att vara ung och vilsen i livet. Genom åren har den kommit att bli en riktig kultklassiker, inte minst bland småprentiösa och estetiskt orienterade människor som mig själv.

Den första filmen är på många sätt en perfekt liten pärla, väldigt mycket av sin tid och samtidigt helt allmängilltig. Ändå skulle en kunna se den lite som en bagatell, en mycket vacker sådan, men en bagatell inte dess mindre. Så kom fortsättningen "Before Sunset" ("Bara en dag") 2004. Nio år har gått. Jesse är nu en framgångsrik författare som skrivit en roman baserad på händelserna i första filmen. När han signerar böcker i Paris dyker Celine upp och de två återser varandra för första gången. De är båda varandras livs stora kärlek som aldrig blev av. De har nu en chans att ändra det. Men båda är i relationer just nu, relationer som de visserligen är missnöjda med, men ändå. Och Jesse har dessutom en son hemma. De vandrar genom Paris, pratar, skämtar, lär känna varandra på nytt och förälskas om igen. Det hela slutar i en slags cliffhanger. Kommer de att bli ett par?

Nu får vi veta svaret för här kommer "Before Midnight", den tredje filmen, ytterligare nio år senare. Jesse och Celine bor tillsammans och har två döttrar. När vi möter dem här befinner de sig i Grekland på semester, dit de bjudits för att bo hos en författarkollega till Jesse. Allt verkar idylliskt på ytan men som i alla relationer finns spänningar. Jesse har precis lämnat av sin son från första äktenskapet på flygplatsen och har dåligt samvete över att han inte kan vara en större del i dennes liv eftersom han bor på andra sidan jorden. Celine har fått ett erbjudande om ett nytt och bättre jobb som skulle göra henne än mer bunden till Paris. En konflikt är oundviklig. Parets vänner har bokat en hotellnatt åt dem och erbjudit sig att sitta barnvakt. Så Jesse och Celine vandrar genom den grekiska staden på väg till hotellet, pratar, skämtar, lär känna varandra på nytt och... grälar.

I alla tre av de här filmerna är det samtalen mellan Celine och Jesse som är det bärande elementet och det är dessa scener som gör filmerna så briljanta. Det är svårt att i ord beskriva den närmast magiskt suggestiva stämning som uppstår. Kemin mellan de båda huvudpersonerna är så stark och tydlig att den skulle kunna gå att ta på. Det handlar inte så mycket om vad de säger som samspelet fram och tillbaka. Det är en fröjd att bara få vara med. Dessutom är rytmen perfekt. Ingen av de här filmerna känns någonsin för lång eller utdragen, vi får precis så mycket som vi behöver. Det finns så många detaljer, så många korta scener att gräva ned sig i, att fundera kring och spekulera runt och ändå är det helheten som får det att lyfta. Alla tre filmerna är dessutom väldigt vackert fotograferade.

Jesse och Celine, i del ett, del två och del tre

De båda skådespelarna är fantastiska. Liksom i "Before Sunset" har både Hawke och Delpy skrivit manus tillsammans med Linklater och den närheten till karaktärerna är påtaglig. Eftersom de båda är författare och regissörer på egen hand blir filmen som ett samarbete mellan tre likvärdigt starka autörer. Ethan Hawke har nog aldrig varit bättre än i den här rollen. Jag hör väl i och för sig till dem som inte alltid upplever hans karaktär Jesse som så där jättesympatisk. Han har absolut ett drag av självgodhet och narcissism som inte är så tilltalande. Men han har också en charm som inte går att förneka och kanske (jag säger kanske) är de där negativa dragen något som jag också kan känna igen i mig själv.

Julie Delpys Celine är en figur som jag hade kunnat bli vansinnigt förälskad i om jag hade sett den första filmen när den kom ut. (Det var nära att jag gjorde det faktiskt men det blev inte av då och jag såg den inte förrän långt senare.) Visst finns det ett slags drag av manlig fantasi över henne men Delpy gestaltar henne med en sådan intelligens och en sådan självsäker integritet att hon reser sig högt över arketypen. Särskilt i de båda uppföljarna. Hon vägrar att reduceras till en dröm och försvarar sitt eget jag.

En grundfråga, genom alla filmerna, är om kärlek kan överleva och existera i den verkliga världen. I de två första delarna möts karaktärerna i en slags fickor av magisk tid utanför tiden. Det är det som ger berättelserna dess romantiska skimmer. Under de begränsade timmar de har tillsammans kan vad som helst hända och inget annat existerar. I "Before Midnight" däremot finns konsekvenser. Därför blir också insatserna högre. Liksom tidigare slutar även den här filmen på en ambivalent ton. Vi vet inte vad framtiden har beredskap åt de båda. Är det en tillfällig kris i förhållandet vi för bevittna eller början till slutet? Sättet som parets relation skildras på är uppriktigt, ärligt och inte så lite smärtsamt. Det finns fortfarande en stor kärlek mellan Celine och Jesse men inget förhållande kan existera där inte också ett visst mått av bitterhet och motstånd utvecklas. Jag vill att de ska klara av det, jag vill att de ska fortsätta tillsammans men jag vet inte hur det kommer att gå.

Kanske kommer Linklater, Delpy och Hawkes med svaret om ytterligare nio år? Jag hoppas faktiskt det. Jag skulle gärna se fler filmer om det här paret i framtiden för jag är inte färdig med dem ännu. Tills dess kan jag bara konstatera att "Before Midnight" är en film med ett lysande manuskript, underbart gestaltad, en ny del som gör det som kommit före den ännu större och utan tvekan en av årets absoluta höjdpunkter. Så det så.

Familjetrippen

I "Familjetrippen" (eller "We're The Millers" som den heter i original) spelar Jason Sudeikis rollen som David, en haschlangare som på grund av lite oväntade omständigheter tvingas ta ett uppdrag åt sin boss, nämligen att smuggla ett par ton marijuana över gränsen från Mexico. David är inte jättepepp på idén men har liksom inte mycket till val. Han kommer då på att hyra ihop sig en familj. Hans granne, strippan Rose (Jennifer Aniston) får spela hustrun, en övergiven grannpojke (Will Poulter) blir sonen och en hemlös tjej som rymt hemifrån (Emma Roberts) får vara familjens dotter. Utklädda till en typisk amerikansk kärnfamilj på semester i en stor husbil ska det väl inte vara några problem att ta sig över gränsen? Det största problemet visar sig vara att Davids boss har lurat mexikanerna och snart har "familjen" den blodtörstiga kartellen i hälarna. Upplagt för tokerier med andra ord.

"Familjetrippen" är ett ganska typiskt exempel på hur det mesta av amerikansk bred komedi ser ut idag. Influenserna från Apatow och kompani är tydliga. Här finns mycket rå humor som är menad att utmana den goda smaken. Vad kan väl vara roligare än till exempel droghandel, sadistiska yrkeskriminella, poliser som skjuter på illegala immigranter, sexuella övergrepp eller incest? Nå, sarkasmen åsido, jag erkänner gärna att jag skrattade en hel del under filmens gång. Skämten kan vara såväl absurda som äcklande som då och då lite klyftiga. Men det finns en annan sida till filmen också. Den vill väldigt gärna också vara en komedi som i slutändan bekräftar och bejakar föreställningar om den amerikanska publikens familjevärderingar. Berättelsens båge blir därför hur denna falska konstellation gradvis förvandlas till en verklig familj. Problemet är bara att de två sidorna inte gifter sig ordentligt och att relationen mellan dem blir ganska dysfunktionell. En kan vara rå, fräck och respektlös eller charmig och hjärtlig. Båda sakerna samtidigt blir betydligt svårare.

Skådespelarna blir tämligen lidande i mitten. Varken Sudeikis eller Aniston fungerar fullt ut i sina respektive roller. Sudeikis roll är ytterligare en variant i raden av alla förvuxna pojkar som utgör stapelvara i samtida komedi. Tanken är väl att han förvisso ska vara en man med brister men charmig och älskvärd på ett sätt som ska få oss som åskådare att ta hans parti. Den där charmen gick då åtminstone mig helt förbi. För mig blev David bara något av en självgod skitstövel och när filmen på slutet vill påskynda att han förändrats till det bättre känns utvecklingen snarare driven av dramaturgisk nödvändighet än trovärdig psykologi. Vad gäller Aniston finns det inget i hennes gestaltning som gör henne trovärdig som hårdhudad strippa, vilket dock inte hindrar regissören från att ta varje tillfälle att filma henne ta av kläderna och/eller åma sig i slow-motion. Som öm mamma och hustru fungerar hon bättre. Det är dock tydligt att hennes hjärta inte är med när hon spelar Rose.

Bäst i filmen är dock Will Poulter i rollen som "sonen" Kenny. Somliga minns honom möjligen som Eustace i den sista Narnia-filmen från 2010. Här spelar han en närmast motsatt roll, naiv, storögd och blyg. Både till utseende och sätt är han till förvirring lik Johan Glans. Naturligtvis tar filmen varje tillfälle att förnedra karaktären så mycket som möjligt. Någon gång blir det lite roligt. Oftast ger det en bitter eftersmak.

Själva stilen på kameraarbete, montage och musikläggning är rastlös och aggressivt, ett grepp som används allt mer i dessa komedier. Jag pekade på det bland annat i min recension av "Baksmällan III" tidigare i år. Det är sällan det tillför den energi och audiovisuella laddning som eftersträvas. Här i "Familjetrippen" känns det faktiskt mest som ett påhäng. Det gör inte filmen mer intressant att se på utan är snarare distraherande. Slutomdömet blir därför: Bitvis rolig men spekulativ och inte direkt minnesvärd.

Hjälp sökes - Original Cast Recording

"Hjälp sökes" är Benny Andersson och Björn Ulveaus nya musikal som under våren spelades på Orionteatern i Stockholm. För regin stod som vanligt Lars Rudolfsson som också kläckt idén och parat ihop de båda B:na med Kristina Lugn som skrivit manuset. Historien kretsar, såvitt jag kan förstå, kring två bönder som annonserar efter hemhjälp med visst hopp om att hitta kärleken. Lite av en bonde-söker-fru/grabben-i-graven-bredvid/under-solen-historia med andra ord. Jag hade dessvärre inte möjlighet att se föreställningen själv men med tanke på att den hade två kor, två getter, en gris, en häst, tre hundar och fyra gäss på scenen finns all anledning att tro att den var sevärd.

Uppsättningen har slutat gå men nu kommer musiken på skiva. Naturligtvis kastar jag mig över den. Nyskriven svensk musikal är vi inte bortskämda med och dess värre är det ytterst sällan som det som görs blir tillgängligt kommersiellt när det inte är Björn och Benny som ligger bakom. Eftersom jag också har forskat kring deras "Kristina från Duvemåla" och med förlov sagt anser mig vara en av Sveriges främsta musikalexperter är det en självklarhet att "Hjälp sökes" ska lyftas fram här på Allmänstädesbloggen.

Jag blir inte besviken. I intervjuer har jag länge hört såväl Andersson som Ulveaus tala om tanken att göra något i mindre skala. Efter all massiv hype kring alla versioner av "Chess", kring "Kristina" och försöken att få ut det verket på den internationella banan, för att inte tala om all "Mamma Mia"-hysteri världen över och på film kan jag verkligen förstå lockelsen att göra något för få skådespelare på en relativt liten teaterscen. Och med "Hjälp sökes" har de verkligen funnit det projektet. Musiken är lika klingande vacker som alltid och tillåts vara naken och spröd på ett sätt som den naturligtvis aldrig kan bli när den arrangeras för stor symfoniorkester. Om Kristina Lugns manus kan jag förstås inte uttala mig men det känns som om hennes vemod och raka, enkla poetiska stil finns representerad i sångerna. Björn Ulveaus sångtexter har ett direkt tilltal som utan stora åthävor eller krussiduller ger låtarna en tyngd mitt i det ljuva.

I rollerna som de två bondbröderna hör vi Johan Ulveson och Magnus Roosmann. De är ju båda skådespelare i första hand och inte sångare eller musikalartister, men musiken ligger väl i deras strupar och gestaltningen av deras karaktärer går tydligt fram även på inspelningen. Deras osäkerheter, deras längtan och förhoppningar. Magnus Roosmann imponerar faktiskt i sin aria Vågar jag älska dig som pendlar mellan bombastisk romans/operatradition och finstämd visa. Han har djup och kraft i rösten som känns ända ned i magen när man lyssnar. Ulveson har oväntat mycket rock i sin röst. Hans bror framstår för mig som den mer orolige och osäkre och rivet i rösten när han sjunger Stackars Axels sång som är precis lika rolig som den är fylld av patetik förmedlar en stor portion desperation.

Sofie Pekkari spelar Hillevi, som tillsammans med sin stumme mor, kommer till gården. Hon har flera finstämda och vackra ballader. Hennes röst låter som om den flög genom rymden. Bäst tycker jag om hennes första, Bortom sol och måne, en typisk Benny Andersson-visa av det där slaget som han gör så bra. I Svarta Silhuetter får vi en country/dansbandsklingande sång, ännu en genre Andersson behärskar väl, med ganska mörka undertoner i texten. Den jag ville vara är filosofisk, eftertänksam och storslagen i fickformat. Tyvärr ger Hillevis sånger inte klar bild av hennes karaktär som som kanske brödernas sånger gör men så är det ju när man tar till sig en musikal på det här sättet - det är ju bara en bit av pusslet man får sig till livs.

En fallgrop när man gör en musikal i sån här begränsad skala är att just balladerna och de introspektiva sångerna väger över. Man kan ju inte gärna plocka in stora spektakulära dans- eller massnummer när man varken har balett eller kör att tillgå. Lite av en sådan slagsida finns det kanske i "Hjälp sökes" men musiken är spännande och varierad och det finns en hel del humoristiska inslag. Förutom de genrer som nämnts ovan leker Benny Andersson med tonspråk som doftar kletzmer och sågspån från cirkusmanege. Såväl den melankoliska ouvertyren som den vilda och mäktiga finalen är hejdundrande orkesterstycken. Det är två självsäkra, trygga upphovsmän som har skapat låtarna till den här musikalen och jag hoppas faktiskt att vi kan få mer i den här andan framöver. Bra jobbat!

Eriks topp 5 biopics

Eftersom jag var så kritisk mot "Monica Z" för att den föll i alla biopicgenrens fällor vill jag passa på att sätta undan ett blogginlägg för att förtydliga lite vad jag menar genom att ge lite glada och positiva motexempel. Jag menar nämligen att det inte finns någon genre eller typ av berättelse som med nödvändighet måste bli dålig. Det går att göra biografi på biografen - om en bara gör det på rätt sätt. När det går illa beror det ofta på att följande fel har begåtts:

Fel val av person. Det är långt i från givet att det är de mest berömda, mest centrala, mest ihågkomna människorna ur historien som är de vi borde spinna dikten kring. Det spelar ingen roll hur många slag någon ledde, eller hur många listettor hen hade - det i sig är ingen garanti för stor dramatik. Inte sällan kan det istället vara de andra, folket i marginalen på de stora skeendena som blir de bästa karaktärerna.

Brist på fokus. Även känt som "nu måste vi få med så mycket som möjligt". Impulsen att vilja teckna ett så fullödigt porträtt som möjligt kan många gånger bli till ett pliktfullt redovisande redovisande av detaljer. Bäst blir det dock om berättelsen är så begränsad som möjligt i tid men även i vad som berättas. Detta leder också vidare till nästa punkt:

Glömt bort att dikta: Själva poängen med att gestalta något i en dramatisk form är ju att fiktionalisera. Om en inte är ute efter det bör en hellre syssla med att göra dokumentär eller kanske skriva en avhandling. Eller, för att formulera det på ett annat sätt - var inte rädd att ljuga. Det är nämligen vad fiktion går ut på, såväl i litteratur som på teater eller film. Att nå en djupare sanning genom att komma med en massa hittepå, En viktig fråga som bör ställas inför ett manus baserat på en verklig berättelse är denna: Om det hade varit fiktion från början till slut, hade vi då berättat historien på det här sättet? Om svaret blir nej bör rödpennan fram. Gör om. Gör rätt.

Här följer fem filmer som lyckats undvika dessa fällor. Mina topp fem i biopicgenren. Presenterade utan någon inbördes ordning:

Ed Wood (1994)

Regi: Tim Burton

Ett lysande exempel på vad jag menar med rätt val av ämne/person. Inte en film om Hitchcock, inte en om John Ford, Howard Hawks eller ens den o så lämpade för omdiktning Orson Welles. Den bästa film som gjorts om en filmskapares mödor är "Ed Wood" som handlar om en av de absolut sämsta regissörer som någonsin har verkat. Och oj så underhållande det blir. Det är en av Burtons absolut bästa filmer, en rapp och ändå förvånansvärt sorglig komedi. Skådespelarinsatserna är lysande, här finns en sådan rikedom av knäppa karaktärer och bisarra original och alla behandlas de med ömhet och värme. Vi måste förstås nämna Martin Landau som spelar Bela Lugosi, nedknarkad och bortglömd, en i sanning tragiskt figur. Relationen mellan honom och Ed ger filmen dess patos.

Johnny Depp har enligt mitt tycke aldrig varit bättre. Det geniala i gestaltningen är att han spelar Ed Wood som en totalt världsfrånvänd dåre. Det är säkert inte historiskt korrekt. Depps Wood tror verkligen själv att det han gör är bra - verklighetens Ed Wood kan inte rimligen levt i samma villfarelse. Men den glädje och naiva energi som Depp utsrålar är omöjlig att motså och den gör också hans Wood till en hjälte att heja på i vått och torrt.

The Queen (2006)

Regi: Stephen Frears

Det magnifika med en film som "The Queen" är att det inte bara är ett porträtt av en person, titelns drottning Elizabeth II av Storbritannien (Helen Mirren). Det är minst lika mycket en film om Tony Blair (Martin Sheen) och vad som gjorde honom till den ytterst specialla person han blev i brittisk politik. Ja, man kan faktiskt hävda att filmen också fungerar som en biopic över den person som inte gestaltas i filmen nämligen Diana Spencer. Eftersom filmen skildrar dagarna kring hennes död blir hon just genom sin frånvaro den som allt kretsar kring och i konturerna kring den frånvaron skildras hon på ett sätt som jag misstänker blir än starkare än den film om henne med Naomi Watts i huvudrollen som kommer senare i höst.

Både Mirren och Sheen är förstås värda allt beröm de fått för sina insatser. Frears fångar de där dagarna med en stil som är minutiös och känns detaljerad och inkännande. Oavsett hur en förhåller sig till de personer som skildras och vad de står för politiskt kan en inte undgå att ryckas med. En film för rojalister och republikaner i lika stor utsträckning.

Topsy-Turvy (1999) 

Regi: Mike Leigh

W.S. Gilbert och Arthur Sullivan är inte precis namn på var mans eller kvinnas läppar idag. I Sverige har de aldrig varit särskilt kända. I Storbritannien och USA var de förra sekelskiftets populäraste låtskrivarpar och än idag älskade kultfigurer i vissa kretsar. Deras operetter hade en enorm betydelse för framväxten av den moderna musikalen. Upphovsmännen blev både rika och berömda. Det stora problemet var bara att de inte tålde varandra och knappt kunde vistas i samma rum. Den har fantastiska filmen följer arbetet bakom kulisserna med en av deras mest berömda verk "The Mikado" som hade urpremiär 1885.

Filmen är regisserad av Mike Leigh och krocken mellan hans väldigt naturalistiska, socialrealistiska stil och operettens förhöjda, fantasifulla värld ger det hela en unik kvalitet. Leigh är väldigt intresserad av exakt hur en teater på 1880-talet i London opererade, hur skådespelarnas sociala situation såg ut, hur modern teknik som telefoni börjar smyga sig in i människors liv. Det är otroligt fascinerande att studera. Jim Broadbent och Allan Corduner spelar huvudrollerna, båda så bra som de någonsin varit, men filmen är full av spännande karaktärsskådisar och även den mista biroll behandlas med total uppmärksamhet och respekt.

Amadeus (1984)

Regi: Milos Forman

Milos Formans film med manus av Peter Schaffer baserat på dennes scenpjäs är förstås ofrånkomlig på en lista som denna. Att pjäsen ständigt sätts upp i nya versioner på svenska teatrar kan ibland kännas lite tjatigt men är väl ett vittnesmål så gott som något om dess popularitet. Och filmen har inte förlorat något av sin fräschör. Dramat om Salieri och dennes kamp på liv och död med den ovetande Mozart är underbart sublimt och medryckande. Och det lysande är just att det är Salieris historia, medelmåttan, den obegåvade. Porträttet vi får av geniet Mozart är alltid filtrerat genom Salieris avundsjuka och förfärade blick.

Båda huvudrollerna är riktiga mästarprov förde skådisar som ska anta rollerna. Själv såg jag en scenversion på 90-talet med Riksteatern där Rickard Wolff och Björn Källman spelade rollerna. De gjorde det bra men naturligtvis kommer F. Murrey Abraham och Tom Hulce alltid att vara den standard som alla senare tolkningar måste förhålla sig till, på ont och gott.

Picassos äventyr (1978)

Regi: Tage Danielsson

En av mina absoluta favoritfilmer alla kategorier och därmed oundviklig på en lista som den här. Nu återkommer vi till ett av mina inledande råd, det om att man inte ska vara rädd att ljuga. Nästan allt i den här filmen är ihopljuget. Picassos hade inte en far som följde honom i hälarna vart han än gick och som under en period var med i SS. Förenta Staterna har aldrig haft något konstförbud. Picasso hade aldrig en relation med en finsk sångerska som sjöng pirogrecept dagarna i ända. Men trots allt detta menar jag att filmen ger oss en version av Pablo Picasso, nittonhundratalets mest betydelsefulla målare som är på alla sätt sann. För det är vad konsten är - en lögn som berättar sanningen. "Picassos äventyr" är stor konst.

I somliga av Hans Alfredssons och Tage Danielssons filmer klarar inte själva den tekniska apparaten att hänga med i upphovsmännens vilda fantasier. I "Picassos äventyr" märks inget sånt. Den ser fantastisk ut och sättet som torget i Tomelilla förvandlas till Madrid, Paris, London, New York eller rivieran är helt oöverträffat.

***

Jag har några hedersomnämnanden också som inte kom med på listan men som mycket väl hade platsat där. Först vill jag nämna Shekar Kapurs "Elizabeth" (1998), med Cate Blanchett i titelrollen som Elizabeth I. Jag är för mycket republikan för att ha med två filmer om drottningar som heter Elizabeth på listan men den här filmen är verkligen en av mina favoriter. Den gjorde Blanchett till stjärna och Kapur fångar berättelsen med en bombastisk stil som är på samma gång modern och helt kongenial med den tid som skildras. Inte minst de ständigt återkommande bilderna filmade rakt ovanifrån ger filmen ett perspektiv som jag aldrig sett tidigare. Dessvärre är uppföljaren "Elizabeth - The Golden Age" (2007) inte alls lika bra. Den snubblar över min regel nr 2 om fokus och känns betydligt mer konventionell.

Så vill jag också lyfta fram en favorit till, inte en film men väl en miniserie. Det vore inte direkt rättvist att jämföra då formaten är så olika men jag måste bara slå ett slag för Tom Hoopers "John Adams" (2008), producerad av HBO med Paul Giamatti i titelrollen. John Adams, kverulant, surpuppa och utrustad med en kombination av hybris och tunn hud som ställer såväl Ranelid som Markus Birro på skam, sedermera USAs andre president är den perfekta karaktären att skildra revolutionen och Förenta staternas födelse genom.

Så, det var min lista. Här ni några egna favoriter ni vill lyfta fram? Det finns ett kommentarsfält.

Monica Z

Vad ska man egentligen säga om en film som "Monica Z"? Det är en klassisk biopic med allt vad det innebär. Läsare av Allmänstädesbloggen vet att det inte riktigt är min grej. Då ska ni ändå veta att jag har en viss investering i objektet för filmens porträtt. Jag är stor fan av allt som stavas Hasse & Tage eller Svenska Ord. Min kärlek till deras filmer, revyer och övriga påhitt är stark och brinnande. Och utan tvekan var Monica Zetterlund med sin enorma utstrålning och talang, både som skådespelerska och som sångerska en omistlig del av den helhet som var Svenska Ords produktioner. Jag älskar hennes röst och jag älskar låtarna i hennes reportoir men det i sig betyder inte att jag var övertygad om att jag behövde se en dramatisering av sångerskans liv. Efter att ha sett filmen är jag fortfarande inte övertygad.

Det är begåvade upphovsmän som varit framme. Peter Birro står för manuset och danske regissören Per Fly har iscensatt det. Birro har lite mutat in filmbiografierna som en av sina nischer, förutom den här har han ju även gjort t.ex. den där tv-serien om August Strindberg och så det ännu ofilmade manuset om Anita Lindberg som ett tag skulle regisseras av Catherine Hardwicke men som nu verkar sitta fast i "under-utvecklings-helvetet". Per Fly är mest känd för sin fantastiska klasstrilogi "Bänken" (2000), "Arvet" (2003) och "Dråpet" (2005). Så värst mycket av regissörens personliga stil tränger dock inte fram i filmen. Den ser ut att kunna ha varit gjord av vem som helst med ett ambitiöst scenografiteam i ryggen.

Det starkaste kortet är utan tvekan Edda Magnason i huvudrollen. Hennes gestaltning är nästan nog för att jag ska rekommendera filmen trots alla dess brister. Alla som har sett filmen om Cornelis vet dock att det inte räcker. Magnason, som aldrig egentligen skådespelat tidigare, gör ett väldigt inkännande porträtt och blir märkligt porträttlik. Dessutom lyckas hon fånga rösten. Inte bara när hon sjunger utan även i talpartierna lyckas Magnason kopiera Monica Zetterlunds ton, rytm och lätt speciella idiom utan att för den sakens skull göra det hela till en imitation. Det är imponerande och i en bättre film hade gestaltningen kunnat bli extremt medryckande. Då är det ändå inget sympatiskt porträtt som tecknas. Magnasons Monica är självupptagen, ständigt bekräftelseknarkande, ganska grym och hänsynslös mot människorna i sin omgivning, alkoholiserad och bittert tuggande på pappakomplex. Det är tur att hon sjunger så bra.

Bland övriga roller märker vi Kjell Bergqvist i rollen som Kjell Bergqvist - här Monica Zetterlunds far. Om hans rollinstats finns inte så mycket att säga. Att han är jättebra på att leverera arga repliker det vet vi ju alla redan. Konflikten mellan far och dotter löper som en röd tråd genom filmen. Den andre "mannen i hennes liv" i dramat blir basisten Sture Åkerberg, sedermera Zetterlunds tredje make. Han spelas av Sverrir Gudnason som återigen får gestalta en blöt filt, "snäll kille formulär 1A". Genom hela historien står han tålmodigt i bakgrunden medan hon betar sig igenom det ena passionerade men i slutändan missriktade förhållandet efter det andra i väntan på att det tillslut ska bli hans tur. Han är ju den ende som verkligen förstår henne.

Det stora problemet med den här filmen är att den blir så ytlig. Det är en fälla som biopicgenren ofta trillar ner i. Det finnas en scen tidigt i filmen som illustrerar det här. Monica och några vänner anländer till en fest hemma hos Beppe Wolgers (Johannes Wanselow). Naturligtvis är alla där när Monica visas runt. Där sitter Povel Ramel vid ett piano och spelar "Ta av dej skorna", där är Lena Nyman, där är Hasse och Tage. Tages första replik till henne blir en rad ur den berömda dikt om henne som han skrev flera år tidigare. Det är blir en märklig blandning av nostalgi och maskerad med skisser av personer som vi alla tycker att vi känner. Det är nästan likt och ändå inte. Publiken kan inte låta bli att skratta men det är ett osäkert skratt. Är det meningen att det här ska vara roligt?

Samma sak med musiken. Naturligtvis får vi Monica Zetterlunds stora hits och de låter verkligen fantastiska. Men sättet som de används för att kommentera handlingen visar ingen fantasi. Monica åker på turné med Arne Domnérus - montage till "Hit the road, Jack". Monica sjunger "Sakta vi går genom stan" - bilder av henne och vänner som går genom stan. Monica är djupt deprimerad - montage till Olle Adolphsons "Trubbel". Alltid det mest uppenbara, alltid den ytligaste tolkningen av ett skeende.

Klichéerna ställer sig i vägen för berättelsen. Hur många gånger har vi inte sett det utsatta barnet på svensk film? Så även här där dottern Eva-Lena blir en slags spelbricka mellan Monica och hennes pappa. (Dottern åldras förövrigt inte alls genom filmen trots att handlingen spänner över minst tio-femton års tid.) Varken Birro eller Fly gör något nytt av tropen utan nöjer sig med att presentera den och litar på att det ska räcka. Det gör det inte. Den enda scen som bryter av monotonin och som faktiskt bjuder på äkta humor är en tidig sekvens där Monica och Vilgot Sjöman (Oskar Thunberg) har bisarrt förspel till samlag till tonerna av Wagners "Valkyriornas ritt". Thunberg är förövrigt den ende i ensemblen förutom Magnason som tillåts göra sin figur till ett fullödigt porträtt.

Nej, så här bör man inte göra skildringar av kända människors liv på film. Dramatiseringen tillför ingenting och även om det går utmärkt att gotta ned sig i musiken, kostymerna, interiörerna och den för all del fint fångade tidskänslan begär i alla fall jag mer och jag tycker inte att det är ett orimligt krav.

Några tankar om biosommaren som gick, 2013

Det är redan september. Jag och fru Otterberg var nere i Skåne i veckan som gick och när vi kom tillbaka hade löven redan börjat ändra färg och falla till marken. Om några veckor har vi höstdagsjämning med allt vad det innebär. Dessutom börjar vi nu på allvar arbetet med teaterns höstuppsättning. (Mer om den kommer senare här på Allmänstädesbloggen.) Det här kan väl därför vara ett tillfälle så gott som något att sammanfatta biosommaren som gått.

Jag är nog inte ensam om att tycka att den varit något av en besvikelse. Inte därför att det saknats bra filmer - jag kommer strax att lyfta fram några som jag tyckte var speciella. Ingen av dem var dock typiska "sommarfilmer" av det klassiska slaget. De senaste åren har det i princip alltid funnits en eller ett par storfilmer per år som stått ut. Jag tänker på filmer som "Inception", "Toy Story 3", "The Avengers" eller "The Dark Knight Returns", alla storbudgetproduktioner, genrefilmer, ofta delar av massiva franchiser men lyckade - filmer som levererar underhållning, spänning och har en personlig röst. Inte så i år. Om ni vill läsa en intressant text som funderar kring just de här sakerna kan jag rekommendera Matt Singers "Just How Bad Was the Summer Movie Season" på filmsajten The Dissolve. Ni hittar den här.

Enterprise må störta på bilden men jag menar ändå att filmen lyfte.

Om jag skulle välja någon av sommarens kioskvältare som den bästa då måste det faktiskt bli "Star Trek - Into Darkness". Även om jag hade vissa reservationer måste jag ändå säga att J.J. Abrams och manusförfattarna visade att de förstår hur en slipsten ska dras. Det är faktiskt en film som jag ser fram emot att få se igen. Bortom all diskussion om hur pass trogen en film som den här är till sitt källmaterial eller inte håller den ändå på sina egna meriter. Mest besviken i samma kategori blev jag på "Pacific Rim". Jag hoppades ini det sista att den skulle visa sig vara den här sommarens kvalitetsaction, att den skulle ta mig med storm och charm. Men nej. Det är tydligt att även den mest begåvade regissör som del Toro kan fumla med bollen och gå bort sig. All kärlek i världen till genre och förlagor hjälper inte om det grundläggande berättarhantverket fallerar.

I stället blir de de mindre men mer konstnärligt drivna filmerna jag minns, ofta från etablerade arthouseregissörer. Jag tänker på Almodovars "Kära passagerare" och Allens "Blue Jasmine". Jag tänker på Coppolas "The Bling Ring" och Cianfrances "The Place Beyond the Pines". Framförallt tänker jag på Harmony Korines "Spring Breakers" - men det har jag redan tokhyllat mer än en gång här på bloggen och lär väl få chansen igen innan året är slut så jag ska inte lägga ut den texten mer här. Varken Almodovar, Allen eller Coppolas filmer var helt i nivå med det absolut bästa som respektive filmare åstadkommit men det kan man heller inte begära varje gång. Jag blev i alla händelser mycket berörd av samtliga dessa filmer.

Ett par av sommarens kassasuccéer valde jag aktivt bort. Den första av dem var "World War Z". (Att den inte fick heta "Z:a världskriget" på svenska är ju en gåta i sig.) Dels lider jag nog av lite zombietrötthet för trots att jag aldrig varit en storkonsument av underhållning baserad på dessa vandrande kadavers framfart har det ett tag känts som om de vore överallt. Det är inte en behaglig känsla. Förresten vet jag inte om jag skulle kunna ta en film av det slaget på allvar efter vårens "Warm Bodies". Inte heller är jag ett stort fan av Brad Pitt - han är en begåvad skådis någonstans under allt men den sidan får allt för sällan komma ut och leka. Den andra film som jag undvek var "Dumma mej 2". Visst tyckte jag minionerna var roliga i första filmen men allt annat i den var mej helt egalt och jag kunde verkligen inte finna någon entusiasm för att få se mer av samma vara. Dock är det inte alls omöjligt att båda dessa filmer i framtiden kan dyka upp i något framtida "Sett på DVD"-inlägg.

Sorry grabbar. Ni får vänta tills ni släpps på DVD!

***

Framför oss ligger nu en spännande biohöst. Det finns flera premiärer som jag ser mycket fram emot. Inte minst den tredje delen i Rickard Linklaters trilogi i "Before..."-serien: "Before Midnight", som vanligt med Ethan Hawke och Julie Delpy. Jag är förstås också väldigt nyfiken på Lukas Moodyssons nya film "Vi är bäst". Länge såg det ju ut som om Moodysson inte skulle göra mer spelfilm, i intervjuer har han antytt detta, så om detta blir hans sista eller en nytändning återstår att se. Jag skulle säkert kunna lyfta fram ännu fler kommande attraktioner men för den här gången kan det få räcka. Väl mött i biosalongen medan höststormarna drar fram utanför...