Penny Dreadful - Säsong ett

För mig som är en beundrare av serieförfattaren Alan Moore var det en ganska märkvärdig upplevelse att se TV-serien "Penny Dreadful", en amerikansk-brittisk samproduktion skapad och författad av John Logan (som bland annat skrivit manus till "Gladitator", "Star Trek: Nemesis" och senaste Bondfilmen "Skyfall"). Moores ande liksom svävar över serien som den där sortens inflytande som aldrig kan erkännas. Jag tänker naturligtvis på Moores mästerliga serie "The League of Extraordinary Gentlemen" (tecknad av Kevin O'Neill) som även låg till grund för den fruktansvärt dåliga filmen "The League" från 2003. Jag tänker även på Moores odiskutabla mästerverk, den grafiska romanen "From Hell" (tecknad av Eddie Campbell), som även den gjordes till ett riktigt magplask som film år 2001.

Liksom Moores "The League" utspelar sig "Penny Dreadful" i 1890-talets London. Precis som i Moores serie möter vi här kända karaktärer ur dåtidens gotiska litteratur. Deras historier vävs samman och korsar varandra. Sålunda möter vi doktor Viktor Frankenstein och dennes monster, här är Dorian Grey, här är figurer ur Bram Stokers "Dracula". Dynamiken hos karaktärerna är också snarlik den vi möter i Moores serie. Där är det centrala paret Alan Quartermain, en äldre upptäcktsresande och storviltjägare hämtad från Reider Haggards äventyrsromaner ("Kung Salomons gruvor" t.ex.) och Mina Murrey, den kvinnliga huvudpersonen i just "Dracula". I "Penny Dreadful" står också en äldre upptäcktsresande och en ung kvinna som blivit berörd av en övernaturlig ondska i centrum. Men här är han Sir Malcolm Murrey (Timothy Dalton), Minas far och hon heter Vanessa Ives (Eva Green), Minas barndomsvän. Deras mål i serien är att finna Mina och rädda henne ur Draculas klor. I sitt sökande tar de hjälp av bl.a. doktor Frankenstein (Harry Treadaway), Sir Malcolms betjänt Sembene (Danny Sapani) och Ethan Chandler (Josh Hartnett), en amerikansk skarpskjutare i London med en mörk hemlighet.

Titeln åsyftar en slags billig sensationslysten populärlitteratur som såldes i billiga häften, ofta som följetångar, under slutet av 1800-talet. (Berättelsen om Sweeney Todd började t.ex. spridas i den sortens publikationer.) Genom att redan i titeln förbinda sig med den sortens väldigt publikfriande texter sätter Logan åskådarens förväntningar i osäkerhet. Vad är det egentligen vi ska få se här? Pulpig underhållning som ska kittla våra nerver med blod och erotik eller en serie som faktiskt vill utforska något tematiskt djupare? För varken "Dracula", "Frankenstein" eller "Dorian Greys porträtt" är ju förlagor som i sig är penny dreadfuls. De har högre verkshöjd än så. Och även om TV-serien ibland känns mest som en postmodern lek med referenser så visar den sig vara mer än så.

Eva Green som Vanessa Ives.

Inte minst gäller det avsnitten där Eva Greens karaktär står i centrum. Hennes gestaltning av den plågade Vanessa är skakande och jag kan utan tvekan säga att jag aldrig sett henne vara så bra i någonting tidigare. Hennes sätt att samtidigt fånga en svaghet och rädsla hos figuren, samtidigt som hon när som helst kan explodera i utfall av guttural vrede gör att vi aldrig riktigt vet vad vi har henne. Green spelar henne inte som hälften människa och hälften monster utan som samtidigt fullt ut båda sakerna samtidigt. Dessutom gör hon det bärandes sitt hjärta framför sig i sina händer och som publik kan jag inte göra annat än att falla hejdlöst för karaktären. Det är dessutom i skildringen av Vanessa Ives demoniska besatthet som serien verkligen osäkrar vad den håller på med. Oftast är det uppenbart att den utspelar sig i en värld där mörka och ockulta krafter är en verklighet men i Miss Ives spiral ned i vansinnet är gränsen mellan sinnessjukdom och demonologi inte tydlig alls. Den djävul som invaderar henne - kommer den utifrån eller från någon del av hennes eget psyke. I de avsnitt där den frågan ställs på sin spets når "Penny Dreadful" sina absolut högsta höjder.

Serien är vackert och ambitiöst filmad och den fångar en doft av den tid som den vill skildra. Logan förhåller sig ganska fritt till sina källor. Han kastar om saker på ett sätt som jag tror att exempelvis Moore hade tagit en stolthet i att inte göra. Jag tror inte att Moore hade kastat in Frankenstein och monstret på det sätt som Logan gör. Mary Shellys roman skrev ju i början av 1800-talet och torde alltså utspela sig lite tidigare än så. Dessutom utspelar ju sig romanen i Schweiz och inte i London. Mig stör det inte att serien tar sig sådana friheter men det säger något om upphovsmakarnas skiftande temperament. Inte heller drivs Logan av samma djupa fascination för det viktorianska samhället som Moore för med sig in i sitt berättande. Att vandra längs Londons mörka gränder med Moore som guide är att verkligen förflyttas i tiden. I Logans sällskap blir det mer av ett mörkt sagolandskap.

Förutom Eva Green gör även Hartnett och Dalton solida skådespelarinsatser. Jag tycker också om Billie Piper (känd för Doctor Who-fans som Rose) i rollen som en döende prostituerad. Hon tillför en bitskhet och ett mörker som är helt och hållet mänskligt i kontrast till alla vampyrer och andra odöda. Även Rory Kinnear i rollen som Frankensteins monster står ut även om jag ibland tycker att Logan har svårt att hitta blansgången mellan monstret som patetisk och ömkansvärd outsider och monstret som kallblodig mördare. Han når kanske aldrig riktigt fram till den sortens existensiella skräck som Shelly uppnår i sin roman.

Seriens första säsong består av åtta avsnitt, alla författade av Logan själv. Tillsammans utgör de en tajt och nog så spännande helhet. I sina bästa stunder är serien verkligen en kraft att räkna med. Dessutom är jag övertygad om att den fortfarande har potential att växa och utvecklas vidare.

Eriks 11 toppfilmer - Nr. 11: Casablanca

Alla kritiker och filmnördar har en egen variant på Listan. Listan med stort L. Listan över... de bästa filmerna som gjorts? De mest betydelsefulla? De som personligt berört dig mest? Exakt hur kriterierna ser ut kan vara svårt att riktigt sätta fingret på. För mig handlar det om kärlek. De filmer jag håller av allra mest är filmer som jag älskar. Min kärlek till dem kan se olika ut men den är intensiv och stark. Jag tänker att det skulle vara kul att dela med mig av den kärleken till Allmänstädesbloggens läsare. Därför inleder jag denna nya serie av blogginlägg: en listan över min elva största favoriter ur filmhistorien. Vi börjar bakifrån med nummer elva: "Casablanca".

Ungefär i mitten av "Casablanca" kommer en scen som gör mig på gränsen till lipfärdig varje gång jag ser den. Ett gäng tyska officerare sitter vid ett piano på "Ricks Café Américain", den bar där så mycket av filmens handling utspelar sig. De skrålar i någon dryckesvisa medan barens övriga klientel skruvar på sig, obekvämt, men naturligtvis för kuvade för att protestera. Ned för trappan kommer Rick själv (Humphrey Bogart) tillsammans med Victor Laszlo (Paul Henreid), en tjeckisk dissident på flykt undan nazisterna. Laszlo stövlar prompt fram till barens orkester och säger till dem att börja spela "Marseljäsen". Musikerna tittar nervöst åt Bogart som diskret nickar instämmande. De stämmer upp. Laszlo leder sånger. En efter en ställer sig besökarna i baren och börjar sjunga med. Många med tårar i ögonen. Nazistofficerarna under ledning av major Strasse (Conrad Veidt) försöker överrösta men utan att lyckas och de tvingas sluta medan de triumfatoriska tonerna till den franska nationalsången klingar ut. Det är ett oerhört laddat ögonblick.

Det är ibland lätt att glömma bort det här men "Casablanca" är inspelad 1943. Det är inte en historisk film som använder det andra världskriget som käck bakgrund för att piffa upp en melodramatisk intrig. Den är av och i sin egen samtid. Det finns en annan scen i filmen där Strasser arrogant frågar Rick hur han skulle känna om han en dag fick se tyskarna marschera genom gatorna i New York. Bogarts rollfigur svarar lakoniskt att det finns delar av New York som inte skulle rekommendera någon att försöka erövra. Det är en av många spetsiga one-liners som "Casablanca" är fylld med - men när filmen gjordes var det långt ifrån säkert hur kriget skulle sluta. Den är inte gjord med facit i hand. Även i verkliga världen kämpade oppositionella européer för att undkomma fascismen. I våra egna dagar, när mörkret åter rullar in över kontinenten framstår den klarsynthet som filmen bär på som extra tydlig.

Och då är ju "Casablanca" i första hand ändå menad som underhållning. Det är en romantisk melodram. Den blandar spioneri och thriller med hjärta och smärta. Det är till stora delar en ren komedi. Det är inte en film som signalerar att den bär på ett allvarligt ämne och ett budskap. Ändå finns det där för den som vill hämta det och jag tror att det är just i kombinationen av allt det här som filmen blir vad den blir: Betydligt mer än summan av sina olika beståndsdelar.

"Casablanca" är den där sortens filmklassiker som egentligen inte borde kunna existera. Det är en film som vägrar inordna sig i prydliga auteurteorier. Filmen är skapad av sin studio i första hand. Regissören Michael Curtiz är en inhyrd hantverkare. Manuset är ett lapptäcke av olika författares inblandning, baserat på en pjäs men ständigt omarbetad till oigenkännlighet. Även medan filmen spelades in skrevs manuset ständigt om. Ingen visste hur det hela skulle sluta. Det hade lika gärna kunnat bli pannkaka av alltsammans. Ändå blev slutresultatet strålande, ett exempel på klassisk amerikansk genrefilm när den var som allra bäst. Och den känns som en sammanhängande historia även om det inte finns en sammanhängande röst som håller allt samman. Det är på det viset en film utan avsändare men med en stor egen konstnärlig integritet.

En stor anledning till det är skådespelarna. Bogart är klassisk Bogart. Rollen är anpassad direkt efter mannens stjärnpersona och han var nog aldrig så glamorös på film som här. Sältan i hans repliker, det stillsamma, tillbakalutade sättet som han leverear dem, han är själva definitionen av cool. Ingrid Bergman matchar honom med samma slags svala spel. Hon ger sin karaktär Ilse Lund (som i filmen ska vara norska) en integritet och pondus som lyfter figuren högt över det våp som hon skulle kunna riskera att bli. Inte så att hon någonsin ges egentlig aktiv agens. Hon är något av ett passivt rö för vinden, en symbolisk skatt för Rick och Laszlo att konkurrera om. Storheten i Bergmans rollprestation ligger i att hon ger karaktären en gravitas som är större än så. Hon blir något mer än den roll som intrigen tilldelar henne. Samma sak gäller förresten för Dooley Wilson i rollen som Sam. Dynamiken mellan honom och Bogarts karaktär hade kunnat kännas lite osmaklig men Sam förblir alltid sin egen man.

Utöver huvudrollerna är det de komiska bifigurerna som står ut. (Henreids hjälte på flykt är stabil men i ärlighetens namn inte så hemskt spännande.) Peter Lorre är inget mindre än ett geni och hans tolkning av den skamlöse människosmugglaren Ugarte gör figuren till ett djur, samvetslös och samtidigt rädd, skrämd från all vett och sans. Och sedan har vi Claude Rains som polisprefekten Renault. Han börjar historien som en av skurkarna och antagonisterna och har egentligen få försonande drag förutom sin subtila charm men nästan omärkligt under filmens gång glider han på den moraliska skalan och upptäcker att han faktiskt har ett samvete. När han i slutscenen ställer sig på hjältarnas sida känns det som en logisk utveckling för karaktären och när han och Bogart vandrar bort i dimman tillsammans svär en del av mig inombords över att det inte finns några uppföljare för det känns verkligen som början på en vacker vänskap.

Musiken spelar en stor roll i filmen. Inte då bara dängan "As time goes by" (som till skillnad mot vad många tror inte skrevs för filmen, den är hämtad från en numera helt bortglömd Broadwayföreställning med titeln "Everybody's Welcome" från 1931) även om den spelar en avgörande roll. Den löper genom hela berättelsen. Men här finns också en lång rad av andra musiknummer i alla upptänkliga sinnesstämningar. Inklusive den scenen som jag talade om i början av det här inlägget.  "Casablanca" känns faktiskt ibland nästan som en musikal. Det finns något djupt teatralt över alltihop som jag går igång på.

Anledningen till att jag valde att presentera mina topp-elva på den här listan är att jag inte kunde med att lämna "Casablanca" åt sidan. Kanske gör det mig till en sentimental typ. "Casablanca" är på många sätt en sentimental film. En film där känsloläget hela tiden är uppskruvat till max. Det är också en film där det känsloläget sätts i bruk till ett syfte. Ingen hade kunnat räkna ut det på förhand, men "Casablanca" blev ändå en film som tog ställning. Och när jag ser om den idag blir det ställningstagandet åter betydelsefullt. Att stå upp mot fascism och förtryck har på bara några år gått från att vara en absolut självklarhet till något som somliga skruvar på sig inför. I ett sådant klimat kan till och med en gammal praktmelodram som den här bli till ett flammande bloss. Kampen går vidare.

Game of Thrones - Säsong fyra

I det näst sista avsnittet av "Game of Thrones" fjärde säsong händer något som får mig att räta på ryggen framför TV-skärmen. Då har ändå säsongen fram dit bjudit på en rad spektakulära scener. Men det som händer i det nionde avsnittet är att serien plötsligt stannar upp och fokuserar på en enda av sina bihistorier - den om Jon Snow och väktarna på muren. Medan den tajta och actionpackade episoden rullar upp sig full av strider och koncentrerad dramatik slår det mig hur mycket jag har saknat just detta - att få fokusera ordentligt på en enda del av den väldiga gobeläng som serien har vuxit till.

Jag försöker att inte låta allt för kritisk när jag skriver det här. Redan i min recension av tredje säsongen tog jag upp det faktum att seriens ständiga expansion av intriger och karaktärer börjat göra "Game of Thrones" lite för omfattande för sitt eget bästa. Jag skrev då också att jag var beredd att förlåta serien detta. Det är jag fortfarande. Det slår mig dock att det kunde vara på sin plats att ta ut svängarna berättartekniskt. Vissa karaktärer och sidointriger i den myllrande berättelsen går på sparlåga. I fjärde säsongen gäller det till exempel Daenerys Targaryan och hennes drakar. När detta dras ut i en liten scen här och en annan liten scen där förstärks tyvärr bara känslan av tomgång. George R.R. Martin har tydligen förstått det där. Jag har som sagt inte läst böckerna men jag har förstått att de, särskilt i de senare volymerna, väljer att fokusera på vissa karaktärer åt gången. Alla är inte med i alla böckerna. De olika romanerna utspelar sig parallellt med varandra. Den traditionella dramaturgiska visdomen säger att så kan en inte lägga upp en TV-serie. Jag tillåter mig att tvivla. Om det bara görs skickligt tror jag att en okonventionellt berättad historia kan få en väldigt kraft.

Där är många balansgångar som seriens skapare måste gå på samma gång. Den narrativa är bara en av dem. En annan har att göra med ton. "Game of Thrones" pendlar mellan episka slag, såpopera och en ganska udda humor. I vissa scener är det svårt att riktigt avläsa om det vi får se ska tolkas med komedins glasögon på näsan eller inte. Gränsen mellan allvar och parodi är hårfin ibland. När kukar skärs av på löpande band, när huvuden slås sönder som övermogna meloner, när bröder våldtar systrar med deras gemensamma barns lik strax bredvid då arbetar en med en nivå av grotesk som inte står långt efter Teratologens.

Mycket av nakenheten och grymheterna i "Game of Thrones" måste förstås som rena provokationer i relation till ett Amerika där det traditionella TV-landskapet länge varit puritanskt. Jag tror jag har tagit upp den aspekten förr, både i samband med "Game of Thrones" och "True Dective". Det gör i sig inte dessa aspekter helt oproblematiska. I slutändan vill jag ändå att provokationerna ska finnas där för något annat än bara för sin egen skull. Om serien bara blir en övning i svartsyn och människofientlig nihilism då kommer jag förr eller senare att tappa intresset. Det räcker inte bara med att visa en värld fylld av djupt rotad, skamlös sexism som vi åskådare kan förfasa oss över. Den skildringen måste leda någonstans. Samma sak med skildringen av slaveri och förtryck. Här gör seriens författare intressanta ansatser och jag hoppas verkligen att de kommer följa upp de trådarna framöver. Risken är väl bara att de försvinner i allt annat.

Missta mig inte - jag är fortfarande med på resan framöver. Jag har inte givit upp på "Game of Thrones". Skådespeleriet och historiens vindlande vändningar räcker ännu för att hålla mitt intresse. Det enda jag säger är att mitt tålamod har börjat naggas lite, lite i kanten.

Her

Käre Spike Jonze,

Jag skriver till dig för att tacka för din fina film "Her" som jag äntligen fått chansen att se. Du kommer aldrig att läsa brevet och dessutom är det skrivet på svenska som du inte förstår. Men det gör inte så mycket. Jag ville skriva det här brevet till dig ändå. Det kändes passande med tanke på att din huvudperson, spelad av Joaquin Phoenix, arbetar just med att skriva "handskrivna" personliga brev åt människor.Det där var verkligen en vacker metafor för allt det som filmen rör sig med. Teknologi, mänsklig interaktion, hur kontakt och samhörighet med andra människor alltid måste vara medierad och hur svårt det faktiskt är att verkligen komma nära en annan människa. Det är i alla fall så jag tolkade din film.

Det är så ovanligt att få se science fiction som den här på film. Litterär SF rör sig gärna med stora idéer, kan ta tid på sig att verkligen utveckla och pröva alla möjliga slags föreställningar som ställer den mänskliga existensen på sin spets. På film försvinner ofta det där i en krigsdimma av smällar, action och animationer. Det som blir kvar är urvattnat och anpassat till minsta gemensamma nämnare. Därför gjorde mig din film så glad. Jag kan inte minnas när jag senast såg en film som var så ambitiös i varje aspekt och samtidigt så djupt personlig. Bara själva looken av den nära framtid som du och dina designers skapat för filmen är otrolig. Hoyte van Hoytemas solblekta foto som badar i ljus, den impressionistiska klippningen, stadslandskapet som tonar upp sig främmande men med rena linjer. Jag läste någonstans att de scenerna spelades in i Shanghai fast att filmen utspelar sig i Los Angeles. Ni har verkligen med enkla medel lyckats skapa en egen värld för filmens drama med ytterst enkla medel, en värld som känns verklig. "Her" är en väldigt vacker film.

Som all stor science fiction tacklar du frågor om vad en människa verkligen är. Jag gillar hur den tematiken läggs i ett relationsperspektiv i "Her". Verkligt mänskliga blir vi i utbytet med andra människor. Det är en välsignelse men också en förbannelse. Din huvudperson Theodore verkar ha problem med allt det där. Du visste verkligen vad du gjorde när du valde Phoenix till rollen. Han utstrålar verkligen en värme och en övergivenhet som berör, samtidigt som det inte går att komma ifrån det bagage av att vara lite av en kuf som hans scenpersona bär på. Kontrasten till hans roll i P.T. Anderson "The Master" från förra året kunde inte vara större och ändå finns Quells med någonstans där i bakgrunden. Det här är en mer subtil rollgestaltning men på många sätt ännu större. Så stor del av filmen vilar i närbilder på Phoenix ansikte och det håller verkligen. Du kan vara stolt, mr Jonez.

Och när vi ändå är inne på skådespeleriet - vilken enorm prestation Scarlett Johansson gör som rösten till Samantha, det artificiellt intelligenta operativsystemet som Theodore inleder en relation till. Som koncept är det fantastiskt, mannen som blir förälskad i sin dator, men om det inte hade hanterats precis rätt är det lätt att se hur det skulle kunnat bli tramsigt. Johansson får mig att svälja allt med hull och hår. Hennes karaktär känns så äkta och verklig. Att Theodore blir förälskad i henne är verkligen ingen gåta. Av alla artificiella livsformer som någonsin figurerat i genren är Samantha en av de starkaste. Hon utmanar verkligen våra föreställningar om mänsklig existens samtidigt som hon utan tvekan är sin egen varelse. Jag känner verkligen att du lyckats skriva en karaktär som kommer att bli en verklig klassiker, mr Jonez. Sättet som hon utvecklas och växer under filmens gång är en fascinerande historia i sig. Johansen fångar allt detta med små, små nyanser i sin röst, ned till hur hon andas. Det är inte mindre än ett bravurnummer.

Jag tycker förresten om alla de kvinnliga skådespelarna i den här filmen. Amy Adams som Theodores kompis är fantastisk som alltid och Rooney Mara ankar verkligen sin karaktär som Theodores exfru och fast hon bara figurerar i marginalen av berättelsen blir hon en närvaro som vilar över alltsammans. Theodore må vara filmens huvudperson men som jag ser det handlar den om kvinnor. Så till den grad att det är långt ifrån säkert exakt vem som är titelns "hon".

Romantik på film är svårt för det finns så många troper och klichéer att fastna i. Med "Her" känns det som om du kunnat skära rakt igenom många av dem och på det viset skapa en historia som känns unik. Det handlar om förälskelse, det handlar om uppbrott och sorg, det handlar om sexualitet och vilken snårskog av mänsklig interaktion det är. Dessutom tror jag att det är en av de bästa skildringar av en skilsmässa jag någonsin sett på film. På flera sätt är sorgen störst av de känslor som filmen utforskar. Kärlek är något som ytterst går förlorat men just däri ligger dess skönhet och värde. Det är inte en rosenröd romantik men den är sann och omskakande och för det tackar jag dig, mr Jonez.

Jag har tyckt väldigt mycket om dina tidigare filmer men jag kan utan tvekan säga att den här är den bästa. Jag misstänker också att den är din mest personliga. Det känns faktiskt så. Dessutom vet jag ju att du själv skrivit manuset den här gången. Resultatet har blivit ett mästerverk. Det var egentligen bara det jag vill säga.

Med vänliga hälsningar,
Erik Otterberg

Percy Jackson: Monsterhavet

När "Percy Jackson och kampen om åskviggen" gick upp på bio 2010 blev den väl inte den sortens framgång som filmbolaget hoppats på. Det här skulle ju bli den nya Harry Potter. De hade ju till och med engagerat samma regissör som till de första filmerna om den unge brittiske trollkarlen, Chris Columbus. Det hjälpte inte. Fansen av Rick Riordans fantasyböcker som filmen var baserad på grymtade och tyckte att filmen avvek allt för mycket från den litterära förlagan. Och de som inte hade någon relation till böckerna (exempelvis undertecknad) hade svårt att se det hela som mer än en simpel klon. Mitt minne av den hade nästan helt bleknat. Men tydligen måste filmen ändå ha gjort hyfsat i från sig för nu - tre år senare - ville filmbolaget ge serien en ny chans och släpper uppföljaren "Percy Jackson: Monsterhavet". Först var jag osäker på om det faktiskt var samma skådespelare som i den första filmen. (Det är det - med ett par undantag.)

Riordan föreställer sig en värld där de olympiska gudarna fortfarande är aktiva bakom kulisserna. Och precis som i de gamla myterna är en av deras favoritsysslor att skaffa barn med dödliga människor. Dessa halvgudar eller "halvblod" som de kallas lever i ett läger någonstans i de nordamerikanska skogarna. Percy Jackson (Logan Lehrman) är en av dem. Han är son till Poseidon och har således som sin kraft kontroll över vatten. Percy har hjälp på sina äventyr av Grover (Brandon T. Jackson), som är en satyr, och Annabeth (Alexandra Daddario), som är dotter till Athena. I den här filmen får Percy också veta att han har en halvbror som är en cyklop och heter Tyson (Douglas Smith).

Handlingen kretsar kring ett magiskt träd, sprunget ur en död ung kvinna. Trädet bär på en förtrollning som skyddar lägret mot destruktiva krafter utanför. Men trädet är döende och det enda som kan rädda det är det gyllene skinnet. Uppdraget att finna det går till den kaxiga Clarisse (Levin Rambin), dotter till Ares. Men när Percy förstår att det är hans gamle fiende Luke (Jake Able), som till Hermes, som ligger bakom att trädet förgiftats bestämmer sig han och hans vänner för att smyga ut i natten och försöka sig på uppdraget själva. Det gyllene skinnet ska enligt rykten finnas i monsterhavet - Bermudatriangeln.

Som action och CGI-spektakel är den här filmen, precis som sin föregångare, inte något speciellt. Det är inte dåligt men inget som sticker ut eller någonsin blir varken mer eller mindre av vad vi förväntar oss av den här sortens matinéäventyr. Karaktärerna och deras inbördes drama är väl egentligen inte heller något att hänga upp sig på. Manuset försöker väcka intresse genom att ge Percy en inre konflikt, han tvivlar över om han verkligen är så speciell och utvald som han tidigare trott. Men när figurerna är så bleka och ointressanta som här hjälper det knappast.

Det finns dock en skruvad humor som löper genom filmen som främst bygger på krocken mellan mytologins värld och vår mundäna samtid. I sina bästa stunder är det skoj. Dialogen är rapp och syrligt vitsig på ett sätt som tycks sträva efter Joss Wheedon som riktmärke. (Ett intryck som förstärks av att flera skådespelare från Wheedons verk dyker upp här och var. Så spelar t.ex. Anthony Head kentauren Chiron - en roll han tagit över från Pierce Brosnan - och Nathan Fillion dyker upp som Hermes.) Det når väl inte alltid hela vägen fram men tillräckligt för att hålla filmens näsa över vattenytan.

Jag har läst att Riordan började berätta om Percy Jackson för sin son (som liksom hjälten har ADHD och dyslexi) efter att han inte hade fler klassiska grekiska myter kvar som godnattsagor. Jag tycker det känns att det finns en röst i botten som bär på en genuin kärlek till den hellenistiska mytologin - även efter att Hollywood varit framme och stuvat om. Det är synd att den kärleken och omsorgen inte får ta större plats. Jag misstänker att filmerna hade haft en chans att kliva ur Potter-skuggan då, kunnat finna sin egen identitet och kanske rent av blivit bra.

Hokus pokus Alfons Åberg

Det går aldrig att på förhand räkna ut vad ett barn kommer att bli skrämd av. När jag var liten och mina föräldrar hade hyrt filmer som inte var barntillåtna, jag minns att det var titlar som "Jakten på den försvunna skatten", "2001 - ett rymdäventyr" och "Närkontakt av tredje graden", brukade de titta på videokassetterna på kvällen när jag lagt mig. På morgonen efter fick jag se dem, med mamma eller pappa bredvid. När det kom en scen som de tyckte var för läskig sa de: "Nu måste du blunda" och så gjorde jag det. Som de flesta föräldrar ville mina föräldrar skydda mig från upplevelser som de inte ansåg att jag var mogen nog att hantera.

Men min barndoms största skräckupplevelse och mest traumatiska konstupplevelse kom inte från någon barnförbjuden Hollywoodfilm utan från en svensk tecknad film baserad på en bok skriven just för barn. Filmen var Per Åhlins version av "Odjuret och Alfons Åberg" (1980). Oj,oj, oj, vilken ångest den gav mig. Som de flesta av er säkert vet handlar berättelsen om hur Alfons ligger i sin säng på kvällen innan han ska somna och har dåligt samvete över att han har slagit en yngre kompis när de spelade fotboll. Alfons mörka tankar, hans ånger, skuld och skam gnager på honom och tar fysisk form som ett kattliknande odjur under hans säng. Jag har förvisso aldrig slagit en yngre kamrat över näsan så blodet rann men jag hade väl andra dämoner som jag brottades med och det där odjuret det bet sig fast. Jag kan fortfarande minnas hur det kändes. Klumpen i magen. Huga.

Jag har verkligen inte läst alla Gunilla Bergströms Alfons-böcker (hur många det nu kan ha blivit sedan den första kom 1972) men läskigare än i "Odjuret..." har det nog aldrig blivit. Vanligtvis är ju Alfons värld en betydligt tryggare plats. Men det som gör böckerna speciella, och som också gör just "Odjuret..."-boken så potent tror jag, är Bergströms förmåga att faktiskt skildra hur det är att vara barn, hur det känns och hur det upplevs. Vissa författare har bara den gåvan. Jag pratade om den i samband med min recension av Neil Gaimans senaste roman förra året. När de berättar är de inte vuxna som ser tillbaka och ser ner på barnen, de ÄR verkligen barn, kan gå in i den situationen. Det är en märkvärdig gåva. Jag vet inte om jag skulle förmå att göra det.

Den trygga världen i Alfons förort är oändligt trygg i "Hokus pokus Alfons Åberg", den första tecknade långfilmen om Alfons som kom förra året och som nu finns tillgänglig på DVD och annat vis. Alfons Åberg vill väldigt gärna ha en hund. Hans pappa tycker att Alfons nog inte är stor nog för den sortens ansvar. Mer av konflikt än så behövs knappt. Alfons och kompisarna Milla och Viktor träffar en pensionär som heter Gustav och som tydligen kan trolla - kanske kan han trolla fram en hund åt Alfons?

Filmen är en nordisk samproduktion, regissören Torill Kove är från Norge. (Även om den mesta av animationen, precis som i "Bamse och tjuvstaden" verkar ha varit outsourcad till Kina. Och varför inte? "The Simpsons" görs ju mest i Korea.) Filmskaparna har varsamt tagit hand om förlagornas estetik, såväl Bergströms stiliserade och kollageliknande teckningar som Åhlins tecknade kortfilmer, försiktigt uppdaterat och expanderat utan att förlora något av charmen.

Mysfaktorn är genomgående hög och röstskådespelarna är fantastiska. Särskilt barnskådespelarna gör en fin insats, låter inte alls så forcerade som överregisserade barn i animerad film kan låta ibland. Det finns en spontanitet och naturalism här som går hand i hand med berättelsen. Gustav Hammarsten som Alfons pappa är också underbar även om det är lite svårt att vänja sig av med Björn Gustavsson den äldres stämma. Filmen utnyttjar också dialogen som uttryck på ett mycket bättre sätt än vad Bamse-filmen gjorde.

Här finns rum för både lek och allvar, som det ska. Handlingen är föralldel tunn men filmen känns faktiskt inte som en minut varse sig kortare eller längre än vad den borde vara. Den svänger helt enkelt. Bildligt men även bokstavligt. Filmmusiken är mästerligt ordnad. Georg Riedels klassiska Alfons signatur samplas upp med låtar av Timbuktu och Ane Brun. Jag vet som sagt inte om jag skulle kunna skriva ur ett barns perspektiv men jag vet i alla fall att när jag ser en film som den här ser jag den med ett barns ögon. Det är jag evigt tacksam för.

Trollkarlen kan trolla fram pengar. Då måste han väl kunna trolla fram en hund med?

RoboCop

Det är nästan så att jag tycker lite synd om Joel Kinnaman. Tänk att landa en roll som RoboCop. Det skulle ju ha blivit hans biljett till den verkliga A-listan i Hollywood. Prestigefull TV i all ära, men att få bli en riktig actionhjälte på bio är ändå i en annan liga. Och titta bara vilka skådisar som omger honom, birollerna till Kinnamans huvudroll: Gary Oldman, Samuel L. Jackson, Michael Keaton, Michael K. Williams (Omar från "The Wire"). Vid första anblicken ser det ju ut som om han vunnit jackpotten.

Men... Det finns ett men. Det finns alltid ett men. Filmen måste ju bli bra också. Eller åtminstone omtyckt. Och det är väl där som problemen börjar hopa sig. För hur en än vrider och vänder på saken är filmen en remake på Paul Verhoevens kultrulle "RoboCop" från 1987, en film som knappast egentligen hade behövt göras om. Det är inte så att "RoboCop" är Verheovens bästa film och jag vet inte om det kan sägas att den nödvändigtvis är passionerat älskad av rabiata fans. 1987 års "RoboCop" är en intressant genreövning, ganska ojämn och den har inte åldrats med fantastisk värdighet. Ändå har den något som talar för den - det är Verheovens märkliga, idiosynkratiska personlighet som skiner igenom vad som hade kunnat vara en riktig dussinaction. Den har personlighet. Jag kan tyvärr inte säga det samma om 2014 års upplaga.

Det är inte det att anslagen till satir och politisk kommentar inte finns där. De inledande scenerna där ett TV-team följer amerikanska robotsoldater medan de patrullerar gatorna i ett ockuperat Teheran, där de trakasserar den livrädda lokalbefolkningen medan Samuel L. Jacksons programledare spyr ut imperialistiska klichéer i bakgrunden från sin studio lovar stort. Det finns en brutalitet i scenen som är störande på riktigt och referenserna till Förenta Staternas verkliga drönarkrigföring är direkt och explicit. Den scenen har en intensitet som resten av filmen inte är i närheten av att nå upp till. Det är som om materialet blir för brännande och filmen drar sig omedelbart tillbaka.

Handlingen flyttas istället tillbaka till USA och till Detroit (all potential som denna miljö kunde ha tappas helt bort) där kriminalaren Alex Murphy (Kinnaman) och hans partner Jack (Williams) försöker sätta dit en vapenhandlare som uppenbarligen har hjälp av korrumperade snutar. Precis som i den gamla filmen utsätts Murphy för ett mordförsök, lämnas lemlästad och blir sålunda huvudkandidat att byggas om till RoboCop, nästa generations brottsbekämpare. Vad som följer nu är en lång träningssekvens där Gary Oldmans vetenskapsman och Jackie Earle Haleys militära befälhavare prövar vad robotmannen går för. (Hela den här sekvensen utspelar sig utan anledning i Kina, troligtvis har någon fått för sig att det ska locka en större del av den asiatiska publiken.) Filmen vill aldrig riktigt återhämta sig.

Det finns två delar av filmen som aldrig vill klicka. Actionscenerna är ganska tråkiga och saknar all form av originalitet. En stor gäspning bara. Men inte heller den existentiella sidan av berättelsen lyfter. Då läggs ändå betydligt mer krut på den saken än vad vi fick i originalfilmen. Problemet är bara skildringen av Murphys relation till sin fru och sin son är så platt som en pannkaka och att kemin mellan Kinnaman och Abbie Cornish (som spelar hustrun) är lika med noll. Det finns helt enkelt inget centrum i filmen, inget som kan ankra historien överhuvudtaget.

Det hela blir bara ett stort slöseri. José Padilha är en begåvad regissör, främst känd för de brasilianska "Tropa de Elite"-filmerna. Det ryktas också att han haft en massa intressanta idéer som dock röstats ned av filmbolaget. Det hjälps ju inte att hyra in begåvning om en inte vill använda den. "RoboCop" har uppenbarligen inte varit Padilhas film. Det känns som en produkt framtagen av en kommitté. Säga vad en vill Verhoevens film, den är som sagt väldigt ojämn, men den har i alla fall en tydlig avsändare. Den må bitvis vara fladdermusbajstokig men den har en humor som bara kan vara sprungen ur regissörens sjuka fantasi. Det är inte en film för alla. 2014 års "RoboCop" vill vara just detta och faller kanske just kanske därför ner på näsan.

Hannibal - Säsong två

Det är verkligen inte lätt att göra förföljare. (Jag experimenterar här med "förföljare" som en svensk motsvarighet till "prequel".) Å ena sidan gäller det att vara trogen mot originalet. Det är ju trots allt dess förtjänst att publiken dyker upp från början. Å andra sidan vill ju åskådaren också få något nytt till livs, en historia som hen inte hört tidigare. Att berätta detta samtidigt som karaktärerna måste landa där de ska vara, narrativt och emotionellt, där den ursprungliga historien började... Det är inte alltid den kullerbyttan lyckas. Extra svårt blir det om förföljaren ska ha ett öppet slut, som i en TV-serie. Om det inte är på förhand bestämt exakt hur många avsnitt serien ska ha är det i det närmaste omöjligt att få alla pusselbitar att passa. Jag antar att det är därför som Bryan Fuller, huvudförfattare för "Hannibal" i seriens andra säsong bestämde sig för att förvandla sin skapelse från en förföljare till något som snarare liknar en fri jazzimprovisation baserad på Thomas Harris litterära förlagor.

"Hannibal" säsong två är en lek med visuella och tematiska referenser. När första säsongen slutade hade seriens hjälte Will Graham blivit skäligen misstänkt för de mord som han själv utredde och placerad i en cell i källaren på Baltimores rättspsykiatriska anstalt. Utanför cellens galler står Hannibal Lector, den verklige mördaren och stirrar in på honom. Det är Harris mest primala urscen, mördaren och utredaren ansikte mot ansikte, så som betraktande varandras spegelbilder, fastlåsta i ett ständigt pågående psykologiskt nervkrig. Skillnaden är bara att rollerna är omvända. Det blir Graham, inte Lector, som vi får se fraktad runt på säckakärra, fastspänd i tvångströja och den ikoniska ansiktsmasken - bilden som vi känner så väl igen från "När lammen tystnar". Och så fortsätter det. Fuller och de andra författarna bygger upp ett visuellt och tematiskt universum som de sedan kan leka med, utan att längre känna sig begränsade av sina förlagor.

Det är förmodligen ett riktigt val. Förföljare är som sagt en svår genre. Men myter växer bara genom att återberättas på nya och oväntade sätt. I mytens värld är inte två sinsemellan olika versioner av samma berättelser inte en motsättning utan ett tecken på mytens signifikans. Den signifikansen ligger just i hur gränserna mellan monstret och drakdödaren hela tiden är i upplösning.

Ensemblen.

När jag recenserade första säsongen häromsistens hade jag en del gott att säga om den men också några ordentliga reservationer. Alla dessa består i andra säsongen. Seriens kliniska, lätt surrealistiska och extremt utstuderade estetik är lätt att lockas av men lämnar mig ändå med ett mått av obehag. Fuller talar gärna i intervjuer om inspiration från Davidarna Lynch och Cronenberg men personligen ser jag mer av en tredje David, nämligen Fincher och då specifikt dennes "Fight Club" (1999). Det är samma själlösa inredningsmagasin som ligger och spökar i bakgrunden. Den stora skillnaden är att hos Fincher framträder den satiriska udden som mycket klarare. En skulle ju tycka att det borde kunna bli en liknande effekt i "Hannibal" där exklusiva möbler, raffinerade maträtter och bisarrt styckade kroppar filmas med samma prydliga distans. Humor är dock inte ett framträdande drag i serien. Om den finns där är den väldigt subtil. "Hannibal" är en serie som tar sig själv på väldigt stort allvar.

Då är ändå Harris böcker fyllda av pulpig galenskap som närmar sig det parodiska. Ett typexempel på det är syskonparet Margot och Mason Verger (Katherine Isabelle respektive Michael Pitt) som introducerades i romanen "Hannibal". Syskonen Verger är snorrika och involverade i en pervers såpastory fylld av incest, sadism och människoätande grisar. Med dem med i mixen gränsar serien till Grand Guignol. Fuller och kompani har visserligen skruvat tillbaka karaktären Margot något, i boken är hon en butch, steoridmissbrukande bodybuilder. Här är hon en mer konventionell figur.

"Hannibal" är en konstig helhet. Dess ton, dess utseende, dess berättande är hela tiden lite off och jag kan inte skaka av mig känslan av att den i grunden bär på ett obehagligt förakt inför människan som art. Ändå måste jag erkänna att berättelsen biter sig fast i mig och att jag har svårt att titta bort. Jag ska inte avslöja här hur säsongen avslutas men det sista avsnittet är en nagelbitare och lämnar karaktärerna på intressanta platser som likafullt gör mig investerad i att se vart seriens skapare tänker ta dem vidare. Om jag fick önska mig något för framtiden vore det dock att serien omfamnade sin egen pulpighet och att humor och satir fick ta en tydligare plats.