Big Hero 6

Förmodligen var det ingen som hade förväntat sig att förra årets "Frost" skulle bli den lavin av framgång som den blev. Men det blev den. Den kommersiellt mest framgångsrika Disney-filmen någonsin. Ett år senare går fortfarande såväl barn som vuxna och nynnar på "Let It Go". Framgången var så monumental att kanalen ABC (som ägs av Disney) snabbt såg till att stoppa in Anna och Elsa i sin TV-serie "Once Upon A Time". Själv utsåg jag den till bolagets bästa animerade film på minst ett årtionde och det står jag fortfarande för. Att årets Disney-film är fylld av karate, stridsrustningar och robotar är ingen slump. Snarare ett tänkt korrektiv. Eftersom "Frost" med sina prinsessystrar och musikalnummer för somliga måste ha sett ut som själva urtypen av en tjejfilm. Bäst då att följa upp med något för pojkarna. Att sedan barnen själva inte nödvändigtvis inordnar sitt tittande efter de kategorierna är ju en annan sak.

(Det påminner mig om en anekdot som en av regissörerna till "Den lilla sjöjungfrun" berättar om i extrameterialet till den filmens DVD. Innan den filmen hade premiär vände sig bolagets högsta chef till regissören och förklarade att ingen förväntade sig att sjöjungfrun skulle bli samma publikframgång som "Oliver och gänget" från året innan. Eftersom "Den lilla sjöjungfrun" var just en tjejfilm. Vi vet ju hur det gick.)

Big Hero 6 - serietidningsversionen.

"Big Hero 6" är den första av Disneys animerade filmer där uppköpet av serieförlaget Marvel lyser igenom. Filmen är nämligen fritt, löst baserad på en av förlagets mer obskyra superhjältetitlar. Precis som med "Guardians of the Galaxy" från förra året visas det här tydligt att det går utmärkt att ta en serie som ytterst få läst och återuppfinna den helt och hållet för vita duken. I det här fallet är förlagan alltså en superhjältegrupp med samma namn som filmen. Serien är skapad av Man of Action, ett författarkollektiv som även ligger bakom figurer som Ben 10. I serietidningen är Big Hero 6 ett team av hjältar som arbetar för den japanska staten. Den är tecknad i en slags mangaliknande stil. Japansk populärkultur och animation kryper allt mer in även i västerländsk mainstream. I filmen har handlingen istället förlagts i staden "San Fransokyo", en fantasiplats som förenar det japanska och det kaliforniska. Det är en utsökt realiserad värld som liksom bara existerar i bakgrunden till alla äventyrligheter som pågår i filmen. De arkitektoniska detaljerna är väldigt välarbetade och genomförda med stor kärlek.

Huvudperson i filmen är en ung uppfinnare som heter Hiro. Han är ett geni men saknar kanske fokus i tillvaron. Efter att hans storebror Tadashi omkommit i en mystisk eldsvåda i samband med att Hiro visar upp sin senaste uppfinning börjar han utreda vad som ligger bakom. Till sin hjälp har Hiro Beymax, en uppblåsbar sjukvårdsrobot som hans döde bror konstruerat. När Hiro upptäcker att en mystisk man i kabukimask stulit hans uppfinning och verkar använda den för sina egna mörka ändamål får han och hans vänner ta upp kampen. Det är en tämligen klassisk ursprungshistoria om hur hjältarna blev hjältar.

Klart grabben ska ha en robot.

Beymax är utan tvekan filmens största tillgång. Roboten är inte nödvändigtvis korkad men hen har ett begränsat och fyrkantigt sätt att förstå världen på. Han påminner mentalt om ett barn. Samtidigt har han ett hjärta av guld. Det är helt enkelt en perfekt slags figur för den här sortens film. Beymax är en ultimat låtsaskamrat för en lite ensam lillebror, han skyddar sin "husse" men måste samtidigt hållas i handen och lära sig navigera i tillvaron. Lägg till detta den ganska geniala visuella formgivningen med dess runda former och mjuka ballongframtoning - en väldigt klyftig och ganska originell idé. (I serieversionen är Beymax tydligen ett stort grönt monster.) Relationen mellan Hiro och roboten är filmens pulserande hjärta. I jämförelse med de två är faktiskt resten av karaktärsgalleriet ganska blekt. Det går faktiskt inte direkt att få något tydligt grepp om de övriga vännerna som senare rekryteras till superhjältegänget.

Det finns mycket i "Big Hero 6" som känns mer Pixar än Disney. (Tiden får väl utvisa i vilken grad de båda studiornas stil kommer smälta samman nu när de är förenade.) Det faktum att det är en actionfilm i första hand spelar så klart in. Den delen tycker jag att regissörerna Williams och Hall har hanterat bra. Här finns några väl utförda jakter och en slutstrid som för en gångs skull är grundad i karaktärerna och där det står något personligt på spel. Det är kompetent men inte översvallande. Jämfört med filmens mer stillsamma humoristiska sekvenser mellan Hiro och Beymax är actionscenerna varken mer eller mindre än vad vi hade kunnat förvänta oss, tror jag. Styrkan ligger som sagt i världen och samspelet mellan pojke och robot. Själva superhjältestoryn är betydligt mindre intressant. Det skulle inte förvåna mig om det redan smids planer på uppföljare. Det är liksom upplagt för det. Bortsett från det tror jag ändå inte att "Big Hero 6" kommer gå till historien som en av Disneys verkligt stora klassiker. Det är en bra film men jag saknar något den där förtrollningen som infinner sig när det är som allra bäst.

Backstrom - Pilotavsnittet

Låt oss göra en sak klar redan från början. Det här med att den nya tv-serien "Backstrom" skulle vara baserad på något som Leif GW Persson har skrivit, det är sant bara i en slags väldigt långsökt och abstrakt mening. Ungefär på samma sätt som det är sant att alla Stefan och Kristers farser är baserade på den grekiske dramatikern Menander (342 f.v.t.-290 f.v.t.). Hade inte den fryntligt skrockande och självgode kriminologiprofessorns namn flimrat förbi i förtexten skulle du omöjligen ha anat hans DNA i den här projektet. Så frågan är, varför kalla figuren för Backstrom överhuvudtaget? Så många i USA kan knappast ha läst "Linda som i Lindamordet" eller någon av de andra romanerna där kommissarie Evert Bäckström rabulerar runt för att det ska vara ett säljande varumärke. Visst är intresset för "Scandi Crime" och "Nordic Noir" stort i de engelskspråkiga länderna men nu pratar vi ju inte om Millennium-trilogin precis. Troligtvis är det helt enkelt så att någon köpt rättigheterna till Perssons böcker om utifall att de skulle bli nästa stora grej. Nu sitter de där med ett material i knät som de inte vet vad de ska göra med. Bäst då att strunta i förlagan och göra vad en vet att publiken brukar vilja ha: en vanlig deckarserie enligt formulär 1A.

Uppdraget att förvalta serien har fallit på producenten och författaren Hart Hanson, en veteran i sammanhanget. Han har exempelvis skapat och varit huvudförfattare till serien "Bones", en annan deckare av sås-och-potatis-slaget med en besvärlig/konstig (i det fallet lätt autistisk) utredare i centrum som är så populär nuförtiden. Det är uppenbart att Hanson och TV-bolaget bestämt sig från början vad för sorts serie de vill ha och sedan försökt skohorna in Perssons skapelse, anpassad till vad en amerikansk mainstreampublik kan tänkas tåla så klart, i möjligaste mån. Hanson har i flera intervjuer talat om serien "House" som en förlaga, ni vet den där läkarserien där Hugh Laurie spelar en misantropisk läkare, ett briljant geni men hopplös på det mellanmänskliga. "Vi tar den figuren och gör honom till polis" har tydligen tanken låtit.

Vi som läst Perssons böcker vet ju att Evert Bäckström inte är något geni eller briljant på någonting. Han tror att han är det förstås men det är knappast samma sak. Inte heller kan en huvudperson i en serie av det här slaget vara så utstuderat hatisk mot homosexuella, kvinnor, andra etniciteter och så vidare som figuren i böckerna är. För att inte tala om det här med att referera till sin egen penis som "supersalamin". På HBO och liknande kanaler kan huvudpersonerna vara antihjältar och svin men i det här sammanhanget råder fortfarande den klassiska visdomen att protagonisten bör vara en hjälte som åskådarna kan tycka om och sympatiserar med. Så hatet mot allt och alla får stöpas om till en mer allmän grinighet, rasismen får hållas på en lagom småmysig nivå ("han säger det som vi alla tänker") som ändå kan förlåtas eftersom Backstrom ändå är det där geniet som ändå i slutändan sätter dit skurken. I böckerna begriper han aldrig vad som pågår och lyckas han lösa ett fall är det mer av en slump än något som har med kompetens att göra. Oftare är det Perssons egentliga polishjältar, kvinnorna, som får komma in och sopa upp allt efter att Bäckström gått fram som en elefant i porslinsaffären.

Jag vet, det är inte rättvist att jämföra med en litterär förlaga. TV-serien måste tillåtas att bli bedömd på egna ben. Persson själv verkar inte haft något att invända mot bearbetningen, han tar det för vad det är. Så vad är det då? Jo, kära läsare: "Backstrom" är, åtminstone efter vad piloten tycks utvisa, varken bu eller bä. Du har säkert redan sett drösvis av sådana här serier. "Backstrom" ligger någonstans i mitten och skvalpar. Det är inte så spännande. Det är inte särskilt roligt heller. Deckarintrigen i detta första avsnitt är helt och hållet förglömlig.

Kommer serien att kunna utvecklas till något mer? Det kommer som i alla sådana här serier att komma an på skådespelarna och det material som författarna ger dem att arbeta med. Veckans fall är sällan det som bär serier av det här slaget, i stället är det samspelet mellan karaktärerna och deras utveckling som måste fånga vårt intresse som publik. "Backstrom" har i alla fall Rainn Wilson som är en begåvad och ofta väldigt rolig karaktärsskådis. Det är på tiden att han får en egen serie där han kan ta ut svängrummet ordentligt. Lite märkligt är det förvisso att karaktären omtalas som svårt överviktig när Wilson på sin höjd är lite lönnfet men det är tydligen så mycket som kanalen mäktar med. De övriga karaktärerna runt omkring honom är ännu så länge ganska tunna och bleka figurer men det kan förstås komma att förändras över ett antal avsnitts gång. Skådespelare som Genevieve Angelson och Dennis Heysbert borde kunna ge Wilson tillräckligt att sparra mot - och det behövs. Det räcker inte idag med bara en skruvad karaktär, det behövs en hel ensemble.

Har ni sett så orimligt tjock och nedgången han är? Vilket vrak. (Rainn Wilson som Everett Backstrom.)

Jag får väl ge serien ett par avsnitt till men min förhoppning är inte jättestor. Så här långt har jag inte sett något som tyder på en egenart eller identitet hos den här serien som skulle kunna lyfta den till något speciellt. Jag ser helt enkelt inte var hitpotentialen ska ligga någonstans. Det ska väl möjligen bli om publiken verkligen tar Wilsons karaktär till sina hjärtan då. Problemet är bara att det känns så gjort. Det tillför ingenting nytt. Det faktum att seriens väg till tv-rutan varit kantad av många gupp ringer även det lite varningsklockor. (Serien skulle från början gått på CBS men de tackade nej och nu ligger den på Fox istället.) Men vi får väl se. En pilot är inte alltid det bästa att bedöma en serie utifrån. Som sagt, det är vad det är. Och Leif GW Persson skrockar säkert väldigt förnöjt hela vägen till banken.

Kingsman: The Secret Service

Det verkar nästan svårt att tro nu men när de första James Bond-filmerna kom på 1960-talet väckte de mycket kritik, därför att de ansågs vara så utstuderat våldsamma. Ja, inte bara det. Många stördes också på att hjälten, Bond själv, framstod som så sadistisk. Han tog livet av sina motståndare på löpande band och verkade aldrig känna några samvetskval över den saken. Flertal kritiker diagnosticerade Bond som en psykopat. Helt fel hade de nog inte men när en ser dessa filmer idag är det knappast grafiskt våld som i första hand slår oss. Idag är det väl snarare de koloniala attityderna och sexismen som skaver.

Men ingen kritik hindrar Bond-filmerna från att fortsätta kasta sin skugga. De är en institution. DVD-samlingen med alla filmer en återkommande möbel hemma hos män i medelåldern. Tala om cinéma de papa, inte sant? Idag framstår de första filmerna inte bara som mer barnvänliga än våldsamma, de luffsar också fram i ett sakta mak. Då upplevdes de som bland det mest fartfyllda och riviga som någonsin visats. Filmbolagen drömmer om att kunna återskapa den där känslan som de tidiga Bond-filmerna framkallade och gör allt vad de kan för att försöka återuppfinna genren för vår tid. Det har gett oss allt från den hyfsat realistiska Jason Bourne-serien till exempelvis Spy Kids. För att inte tala om alla Austin Powers, Johnny English och så förstås animerade filmer i samma anda. (För all del skulle väl de nya Bond-filmerna med Daniel Craig också kunna sägas springa ur den impulsen.) Till allt detta sällar sig nu "Kingsman: The Secret Service".

För regin står Matthew Vaughn som tidigare gjort bland annat "X-men: First Class" (2011) och "Kick-Ass" (2010). Den senare var baserad på en serie författad av Mark Millar och det samarbetet verkar ha givit mersmak för även den här filmen är hämtad från en Millar-serie (som bara heter "The Secret Service"). Handlingen kretsar kring en hemlig, från alla regeringar fristående, agentorganisation bestående främst av brittiska aristokrater som opererar från ett högkvarter maskerat som ett exklusivt herrskrädderi på Saville Row i London. Organisationen använder kodnamn hämtade från sagorna om riddarna kring runda bordet. Ledaren kallas Arthur (Michael Caine) och gruppens motsvarighet till Q är Merlin (Mark Strong). När en av agenterna dödas under ett uppdrag påbörjas en process att rekrytera dennes efterträdare. Agenten Harry "Galahad" Hart (Colin Firth) bestämmer sig för att nominera en ung värsting med arbetarklassbakgrund som kallas Eggsy (Taron Egerton). Hart har tidigare tjänstgjort med Eggsys far och vill ge den unge mannen en chans att återskapa sig själv som en gentleman. Hollywood har alltid lättare med klassperspektivet när det handlar om det brittiska samhället snarare än det amerikanska.

Samtidigt som Eggsy tränas till att bli hemlig agent pågår också jakten på den som tog livet av hans företrädare. Spåren leder till en megalomanisk IT-miljardär (en läspande Samuel L. Jackson) som på klassiskt superskurksmanér har en galen plan för att ta över världen.

Eggsy (Taron Egerton) och "Galahad" (Colin Firth).

Finns det något en kan säga om Matthew Vaughn så är det att han kan sitt hantverk. Filmen är rapp och väldigt effektivt berättad. Den är medryckande och lyckas bolla sina intrigtrådar på ett sätt som är svårt att ha några invändningar emot. Actionsekvenserna är också, även om de är bitvis flashiga och ganska avancerade, föredömligt klara och går att följa med i utan att få alltför mycket huvudvärk. (Det kan verkligen inte sägas om all sån här film nu för tiden.) Vaughn lyckas också sätta karaktärerna och deras inbördes relationer till filmens genomgående tråd och hjärta. Far-och-son-tematiken genomsyrar berättelsen och samspelet mellan Firth och Egerton är fint. Egerton lyckas förövrigt bra i sin rolls förvandling från snorunge från förorten till fullfjädrad överklasspion.

Jag har dock ett stort problem med filmen och det hänger samman med det jag skrev om Bond-filmerna ovan. För det här är verkligen våldsamt och sadistiskt i kubik. Serietidningsvåld brukar en ju tala om ibland. Men det här... Jag upplever mig ändå som relativt luttrad och jag brukar inte vara omöjlig när det gäller blod och smockor. Det är inte första gången vi får se spelfilm som närmar sig Tex Avery-nivå när det handlar om absurda slagsmål. "Kingsman" står ändå ut för mig. Det är så över alla gränser, så brutalt, så hänsynslöst och draget till sin spets. Kanske har det något med källmaterialet att göra. Jag kände liknande inför både "Kick-Ass" och dess uppföljare. Jag förväntas tycka att allt det här ska vara roligt men det missar målet betydligt. Det är inte en reaktion som jag tycker om men den kommer från magen. Särskilt slutet sätter nya rekord i smaklöshet. Jag ska inte avslöja vad som händer men jag trodde faktiskt inte mina ögon.

Filmen leker och blinkar med genrekonventioner och är precis så självrefererande och ironisk inför sina egna troper som vi kan förvänta oss. Fast det blir ändå en strategi för att äta kakan och ha den kvar. I slutändan är det samma grabbiga maktfantasi som Bond byggde på. Drömmen om lyx, att vara osårbar, kunna göra vad du vill utan konsekvenser och naturligtvis ligga med vem du vill. För även om "Kingsman" har ett par "starka" kompetenta kvinnoroller (spelade av Sophie Cookson och Sofia Boutella) är filmen egentligen precis lika sexistisk som någonsin Sean Connerys gamla rullar. Jag menar vad kan en annan säga om en film där den kidnappade kronprinsessan av Sverige (Hanna Alström) lovar vår hjälte att om han räddar världen så ska han få ha analsex med henne. Spoilervarning: Han lyckas rädda världen.

Selma

Jag skriver den här recensionen ett par dagar efter det att årets oscarsnomineringar tillkännagavs. Det fanns som alltid ett par skrällar när listan presenteras men den största förvåningen i mitt Twitter-flöde (som rymmer många amerikanska filmkritiker) var att filmen "Selma" i regi av Ava DuVerney bara fick två nomineringar. Den ena var visserligen för bästa film, det mest prestigefyllda priset, men ändå. Många hade trott och räknat med att filmen skulle bli en av galans stora vinnare. Det är liksom den sortens film. En viktig film om ett viktigt ämne som dessutom känns extra aktuell med tanke på det gångna årets händelser på platser som Ferguson, Missouri. Ganska genomgående hyllad. Så vad hände?

"Selma" handlar om Martin Luther King Jr. och medborgarrättsrörelsen under 60-talet. Handlingen fokuseras kring några månader 1965 när King ledde de protestmarscher som utgick från staden Selma i Alabama och som slutligen ledde fram till att kongressen slutligen antog en lag som verkligen gjorde det möjligt för afroamerikaner i sydstaterna att rösta. Teoretiskt sett hade de rösträtt men de lokala myndigheterna gjorde det i praktiken omöjligt. Och om inte den byråkratiska apparaten med löjligt stränga krav för att få registrera sig för att rösta, krav som inte ställdes på den vita befolkningen, räckte till blev det repressalier från grupper som KKK, ofta med den lokala polisens goda minne eller rent av aktiva medverkan.

Filmer av det här slaget är utan tvekan något vi behöver - vi måste konfronteras med historien och allt det hemska som den rymmer. Det finns dock fällor. Helt går det inte att komma ifrån känslan av att jag gör min läxa när jag ser den. Det är inte det att jag inte rycks med av berättelsen men det är många gånger svårt att titta och det krävs ett mått av stålsättning för att uthärda det mest brutala. DuVerney undviker att falla i de värsta biopic-fällorna. "Selma" är fokuserad kring en specifik punkt i historien snarare än att försöka berätta om ett helt liv. Det är också en starkt processorienterad film. Jag påminns starkt om Spielbergs "Lincoln" (2012) som också skildrade spelet bakom kulisserna i ett annat centralt kapitel av den amerikanska historien. Det är också på den punkten som "Selma" komplicerar och nyanserar bilden av det förflutna på ett sätt som är väldigt instruktivt och givande.

Det är så lätt att kampen för det som är rätt och riktigt i backspegeln blir till en självklar hjälte- och helgonlegend. För vi som blickar bakåt har ju facit i hand. Medan skeendet pågår är saker och ting inte lika självklara. Och i "Selma" blir det tydligt att medborgarrättsrörelsen precis som alla progressiva sociala motsättningar. Det är inte alltid självklart att alla alltid vill göra som Dr. King vill. Gräsrötterna i Selma är inte nödvändigtvis glada när King och hans organisation plötsligt glider in i staden och tar över rörelsen. Vi får scener där medlemmarna hett diskuterar vad exakt målet med deras protester är eller bör vara. Inget är givet. Filmen är också noga med att ge oss många scener där King själv inte nödvändigtvis vet vad som bör göras, eller vad han bör säga. "Selma" är en film full av laddade tystnader.

Filmen visar också på något annat som är belysande och i högsta grad relevant. Den visar hur missförstådd Kings (och för övrigt även Gandhis) icke-vålds princip ofta blir. Det handlar inte alls om att förhålla sig passiv och det är definitivt inte frågan om något allmänt jamsigt nu-ska-vi-vara-snälla. I själva verket är det en väldigt medveten och beräknande politisk strategi. Inte sällan går det ut på att medvetet provocera fram situationer där fredliga demonstranter, gärna kvinnor och barn, blir utsatta för övervåld medan kamerorna rullar. Det är långt ifrån en enkel väg att vandra. Allt det här är fascinerande skildrat i filmen utan att DuVerney kommer med allt för tydliga pekpinnar. Våldsscenerna i filmen är påtagliga och drabbande men blir aldrig exploaterande.

Två brittiska skådespelare som amerikanska ikoner
- Lyndon B. Johnson (Tom Wilkinson) och Martin Luther King Jr. (David Oyelowo)

Den otacksamma uppgiften att gestalta King har fallit på den brittiske skådespelaren David Oyelowo. Han lyckas faktiskt med konststycket att spela människan snarare än legenden. Oyelowo är inkännande, lyssnande, ofta tillbakadragen och ingalunda självsäker. En man med många svagheter och brister. Men så kommer talen och predikanten inom honom erupterar med våldsam kraft och då väller alla känslor fram. Han är en sann karismatisk ledare i ordet alla betydelser. Det är mycket starkt. (Eftersom Dr Kings tal tydligen är upphovsrättsskyddade och filmmakarna inte hade rättigheterna till dem har tydligen regissören själv skrivit de tal som karaktären levererar i filmen. Hade jag inte vetat det hade jag aldrig kunnat ana att så var fallet.) Två andra brittiska skådespelare spelar ett par andra av dramats aktörer. Tom Wilkinson gör presidenten Lyndon B. Johnson och Tim Roth spelar Alabamas guvenör, den djupt obehagliga rasisten George Wallace. Just skildringen av Johnson har väckt en del knorr hos vissa i USA, inte minst bland sådana som arbetade för administrationen. De menar att Johnson skildras som alltför skeptisk till medborgarrättsrörelsens krav. Själv tycker jag nog att det är ett relativt sympatiskt porträtt. Wilkinsons Johnson stödjer trots allt Kings krav men tror inte att han av politiskt taktiska skäl kan genomföra dem. Scenen mot slutet av filmen när Johnson och Wallace möts och Johnson slutligen inser att han inte moraliskt kan ställa sig på den senares sida är en av filmens bästa.

Värda att nämna bland skådespelarna är också Carmen Ejogo (även hon britt faktiskt) i rollen som Kings fru, min personliga favorit Wendell "The Bunk" Pierce som en av Kings närmaste män och slutligen även Oprah Winfrey (som även varit med och producerat filmen). Hon gör en liten biroll som en kvinna som i början av filmen förgäves försöker registrera sig för att rösta. Hennes spel är subtilt, osentimentalt, helt oglamoröst och naket. Ännu en scen ur filmen som jag kommer att minnas länge.

Så hur kan det komma sig att en film som den här, den sortens film som Hollywood borde slå sig för bröstet för, inte fick mer än två nomineringar? Spekulationerna är många men vi kan bara konstatera att det här en film om afroamerikaner som själva tar kampen i sina händer, som inte är en abstraktion som ska "räddas" av godhjärtade vita. Kan det spela in? Tycker kanske akademins medlemmar att de ligger så pass mycket plus på kontot efter att "12 years a slave" fick priset förra året? Kan det ha något att göra med att regissören är en relativt okänd afroamerikansk kvinna? Någon, jag minns inte vem skrev att om "Selma" hade varit exakt samma film men det hade stått "Regi: Clint Eastwood" i eftertexten hade den garanterat fått fler nomineringar. Dessvärre är det nog sant. Själv kan jag bara hoppas att filmen får den publik den förtjänar och vi som ser den inte lämnar salongen med tanken om att "Hu så hemskt det var förr, tur att allt det där är löst nu." För det inte. Inte där. Inte här. Kampen går vidare.

Into the Woods

När en av mina favoritmusikaler ska bli film blir jag givetvis förväntansfull. När jag får höra att det är Disney som producerar och Rob Marshall som ska regissera får jag en liten klump i magen. "Into the Woods" av Stephen Sondheim och James Lapine hade urpremiär på Broadway 1987. Sedan dess har den kommit att bli något av en klassiker. Av alla Sondheims musikaler, åtminstone de där han själv skrivit musiken, torde den vara den mest kommersiellt framgångsrika. Ämnet är sagor. I pjäsen får vi möta en rad klassiska sagofigurer som Askungen, Jack med bönstjälken, Rapunzel och Rödluvan med många fler. Vi får också möta en bagare och hans fru som mer än något önskar sig ett barn. Deras barnlöshet kommer sig av en förbannelse som en häxa en gång lade på bagarens far. Nu ger häxan paret möjligheten att lyfta förtrollningen om de utför ett uppdrag åt henne. Och det uppdraget i sin tur leder till att de olika sagorna trasslas samman med varandra och ställer till det. I musikalens första akt följer vi sagornas handling fram till "sen levde de lyckliga i alla sina dagar", precis som vi är vana vid. I andra akten får vi sedan se vad som händer sen, när "alla sina dagar" blir vardag, när den där lyckan som utlovades inte riktigt vill infinna sig och när en stor katastrof drabbar sagoriket. Plötsligt tvingas karaktärerna att ta ansvar för sina handlingar och upptäcker att det där med att få det du önskar ibland kan ha oanade konsekvenser.

Jag var rädd att filmversionen skulle bli för disneyfierad, att de mörka och grymma i berättelsen skulle gullas bort. Att Disney redan knyckt mycket av "Into the Woods" till sådant som "Once Upon a Time" och "Malificent" gjorde mig skeptisk. Skulle de försöka göra det här till något det inte är? Något mer "familjevänligt"? Så blev det nu inte, annat än i kanske någon scen. Framförallt är filmen noga med att inte visa en massa blod och snaskigheter. Tematiskt har musikalen i alla fall inte tämjts. Överhuvudtaget följer filmen scenmusikalen ganska troget. James Lapine som skrev manuset och regisserade originaluppsättningen har själv gjort filmmanuset. Några småsaker har blivit strukna för att göra det hela lite mer strömlinjeformat och tajtare. Även om jag verkligen saknar en av sångerna som fått stryka foten ("No more" heter den) är det sånt som en får räkna med.

Regissören Rob Marshall är inte en av mina favoriter. Han är en Broadwaykoreograf som halkat in på att regissera filmer i Hollywood mer eller mindre på ett bananskal. Han lyckades väl ganska väl med filmversionen av "Chicago" (2002). Hans försök att göra musikalen "Nine" på vita duken 2009 blev mer en trafikolycka än en film. Han har också bland annat gjort den fjärde delen av "Pirates of the Caribbean" från 2011 och ju mindre vi säger om den dess bättre. Som tur väl är har han inte förstört "Into the Woods". Det är vad beröm jag har att ge för hans regi. Han sabbade det inte åtminstone. Men han har heller egentligen inte tillfört något. "Into the Woods" är en film med svag regi som räddas av styrkan i sitt grundmaterial. Det är som om pjäsen springer i fatt filmen, plockar upp den i sina armar och bär den över mållinjen. Ibland är ett material bara så starkt att det knappast går att misslyckas med det.

Till detta kommer också en väldigt stark ensemble. Det är nästan så att jag inte vet var jag ska börja. Anna Kendrick är Askungen, Emily Blunt är bagarens fru, Chris Pine är Askungens prins och Meryl Streep spelar häxan för att bara nämna några. De är alla utsökt castade och klarar sångpartierna galant. Sondheim är inte alltid enkel att sjunga men som regel är det alltid att föredra starka skådespelare än vokalt välskolade röster i hans musikaler. Varje sång är uppbyggd som en liten enaktare i miniatyr. Där finns undertexter, dramatiska vändpunkter, det pågår alltid mycket mer i dem än vad ytan först vill ge vid handen. Kendrick visar att hon verkligen kan det där och det ger mig stort hopp inför årets andra stora musikalfilm, "The Last Five Years" där hon ska spela huvudrollen. Emily Blunt imponerar också stort. Jag har alltid haft lite svårt för henne men här blir jag ytterst charmad. Både hon och bagaren själv (James Corden) är styckets känslomässiga kärna. De är människor som du och jag som plötsligt bara råkar finna sig själv i folksagornas värld. Som någon som vet ett och annat om ofrivillig barnlöshet går dessutom deras historia rakt in i hjärtat på mig. Streep är inte fullt lika dominerande som häxan som Bernadette Peters var i Broadwayuppsättningen, märkligt nog. Möjligen beror det på att Marshall inte lyckas slå an den rätta balansen mellan fasa och medlidande inför hennes karaktär. Effekterna som omger hennes trollerier är så där magiska som de bara kan bli på film men kanske förtar det något av det mänskliga hos henne?

Emily Blunt som bagarhustrun och James Corden som hennes man.

Visuellt är det väldigt tjusigt utan att någonsin kännas originellt. Det är en slags standardfantasy på film, varken mer eller mindre. Musikaliskt låter det lyxigt. Det ursprungliga arrangemanget av musiken har byggts ut och resultatet är skimrande.

Det filmen annars kämpar mest med är att försöka göra musikalen som är så uppenbart teatral till något genuint filmiskt. Vissa bitar fungerar bättre än andra. Övergången mellan det som är akt 1 och akt 2 i scenversionen blir lite klumpig när det inte längre finns någon paus. Flera sånger bygger på att flera karaktärer är på scen samtidigt men inte befinner sig på samma plats i det fiktiva rummet. När de då sjunger samtidigt vet Marshall inte riktigt vad han ska visa i bild och han gör därvidlag några tveksamma val. Inte heller tycker jag om alla hans iscensättningsval. Ibland som när Pine och Billy Magnussen (den andre prinsen) sjunger sin sång "Agony" framför ett vattenfall och sliter upp sin skjortor är det väldigt roligt. Andra scener blir mer konstiga. När Askungen sjunger "On the steps of the palace" och tiden plötsligen stannar upp känns det mest som ett konstigt grepp.

Johnny Depp som väldigt pedofil varg.

En annan scen som blir väldigt märklig är "Hello, little girl" - sången som stora stygga vargen sjunger till Rödluvan. Johnny Depp spelar vargen. Han har en hatt, en spretig mustasch som ska antyda morrhår och en blottarrock. Han ser med andra ord mer ut som en hallick än som en varg. Det är en sorts grepp som hade varit väldigt naturligt på scen men som står ut på film. Jag kan inte låta bli att undra hur scenen hade blivit om vargen hade varit animerad och sett "realistisk" ut. Sångtexten är full av dubbeltydigheter. Vargen sjunger om att äta upp Rödluvan och hennes mormor men den sexuella undertonen lyser hela tiden igenom. Depp spelar den undertexten som text. Det blir väldigt mycket sexualförbrytare över honom. Det blir inte bättre av att Lilla Crawford som spelar Rödluvan bara är 13 år. På scen brukar rollen ändå göras av en skådespelare runt 18-20 år. Det blir bara mest konstigt och obehagligt på ett dåligt sätt. (Apropå ålder så spelas Jack i filmen av en annan barnskådespelare, Daniel Hutterstone. På scen brukar den rollen också göras av en vuxen skådespelare och eftersom han inte är världens klyftigaste brukar karaktären framstå som lite eljest. Den saken går helt bort när rollen spelas av ett barn på riktigt.)

"Into the Woods" är en mycket klok musikal, vis är kanske ordet jag söker efter. Under den käcka ytan öppnar sig bråddjup. Sondheim och Lapine hade noga läst sin Bruno Bettleheim innan de gav sig i kast med projektet och de förstår verkligen vad syftet med dessa folksagor är. De ska skrämmas, de ska lära oss att det finns monster ute i världen men också att vi alla har vad vi behöver för att ge oss i kamp med dessa odjur. Relationen mellan barn och föräldrar löper genomgående genom musikalen, temat varieras om och om igen. Vad är det vi lär oss av våra föräldrar och vad är det vi lämnar vidare till våra barn? Att något av det mest insiktsfulla som någonsin skrivits i det ämnet kommer från Stephen Sondheim, en man som inte har några egna barn och som växte upp med en mamma som hatade honom, det är mer än vad en egentligen kan förstå. Vi är alla bundna samman i den stora väven. "No one is alone" som det sjungs i en av föreställningens sista sånger. Vi är inte ensamma. Det är en tröst men det är också ett ohyggligt stort ansvar. Även om filmversionen är långt ifrån perfekt är det ändå glädjande att den nu har möjlighet att nå en ännu bredare publik. Om bara hälften av allt som ryms i text och musik går fram till den som tittar kommer det att bli en ytterst rik upplevelse.

"Into the Woods" har svensk biopremiär 1:e april 2015.

Inherent Vice

När jag var liten tyckte jag väldigt mycket om att läsa seriealbumen om Tintin. Jag minns känslan av spänning, av upprymdhet och hur roligt jag tyckte allt var. Jag har också läst om dem i vuxen ålder och det som slår mig främst, förutom Hergés etniska och genusmässiga sensibilitet som inte åldrats med värdighet, är att de ofta har en väldigt avancerad intrig. Berättelserna är snåriga och komplicerade, ett noga lagt pussel av trådar hit och dit. Som barn gick det där mig helt över huvudet. Jag hängde inte med på det där alls. Men det behövdes inte heller. Det gick alldeles utmärkt att bara kasta sig huvudlöst från en scen till en annan. Oj, nu händer det här. Oj, nu åker de dit. Oj, nu kommer ett flygplan och skjuter på dem. Oj, nu ramlar någon. Och så vidare. Varför allt det här hände spelade liksom ingen roll och hade egentligen ingen inverkan på upplevelsen. Jag läste inte för plotten utan för den sensoriska erfarenheten. Allt det här har kommit tillbaka till mig i vuxen ålder när jag läser en av mina absoluta favoritförfattare. Han heter Thomas Pynchon.

Pynchon är... Låt oss säga så här, han är en besvärlig författare. Krävande. Hans romaner är som psykadeliska labyrinter där idéer och infall ligger som vrakgods huller om buller. Att hitta sin väg i denna textmassa är inte enkelt. Att hitta ut igen är ännu svårare. Texten blir som en maskin som maler på, med eller utan dig som läsare. Olof Lagercrantz skrev någonstans om Joyce att denne är en författare som nästan inte går att läsa eftersom han suger upp allt syre i rummet - detsamma skulle kunna sägas om Pynchon, särskilt i dennes stora mastodontverk som "Gravitys Rainbow" eller "Mason & Dixon". Ändå är det en utmaning som jag aldrig bangar för, inte minst för att jag är så svag för Pynchons tramsiga, larviga humor och hans respektlösa stil. Det jag har upptäckt är dock att jag måste läsa honom på samma sätt som jag läste Tintin som barn. Det går inte att försöka hänga med i intrigen. Det går bara inte. Det gäller bara att försöka hänga med så gott det går.

Pynchon har aldrig filmatiserats. Förrän nu. Och regissören är alltså Paul Thomas Anderson. Bara det är ju nog för att få mig att gå upp i brygga. Anderson står på toppen av sin kreativitet och karriär just nu, en av Hollywoods främsta konstnärer. Hans två senaste filmer, "There Will Be Blood" (2007) och "The Master" (2012) var i princip universellt hyllade som mästerverk, kanske decenniets bästa. Jag erkänner utan att blinka att "Inherent Vice", Andersons film baserad på Pynchons roman med samma namn från 2009 ("Inneboende brist" heter den på svenska, en titel som inte riktigt fångar originalets dubbelhet), var en av årets filmer som jag mest längtade efter att få se. Dessvärre måste jag meddela att jag skriver den här recensionen med en känsla av besvikelse. Vad som på pappret såg ut som en underbar kombination visade sig i köttet bli något där summan är mindre än de enskilda delarna.

Pynchons roman är en slags postmodern ironisk neonoir-deckare. Året är 1970. Vår hjälte är Larry "Doc" Sportello (i filmen spelad av Joaquin Phoenix) en lätt nedknarkad gammal surfarhippie privatdetektiv i Los Angeles. När en gammal flickvän till Doc dyker upp och är rädd att något otäckt kommer hända hennes nye älskare blir det startskottet för en komplicerad härva av prostitution, mord, nynazister, droger (såklart), konspirationer och ett mycket skumt mentalsjukhus. Men kom ihåg vad jag skrev ovan: Det är ingen mening att försöka hänga med i intrigen. Det går inte. Ingen idé att ens bry sig om den saken. Tematiskt rör sig berättelsen kring återkommande ämnen i Pynchons författarskap - motkulturens uppgång och fall, konspirationsteorin som existentiellt problem (konspirationen blir ibland närmast en ersättning för det gudomliga) och dylikt. Filmen är faktiskt på ytan väldigt trogen sin förlaga. Dialogen är ofta ordagrant lyft från boken. Vi får också ganska mycket av romanens särpräglade narrativa röst genom en slags berättarfigur som spelas av Joanna Newsom.

Joaquin Phoenix som "Doc" Sportello.

Skådespeleriet har jag ingenting att invända mot. Phoenix gör ytterligare en mästerlig insats. Det märks att han och Andersons kreativa temperament verkligen klickar. Överhuvudtaget är det en film fylld av roliga, udda och skruvade bifigurer och de är alla gestaltade med fint och välavvägt handlag. Josh Brolin är så där uttryckslöst utrycksfull som bara han kan vara i rollen som Sportellos nemesis kriminalinspektören "Bigfoot" Bjornsen. Reese Witherspoon visar sidor som vi inte får se så ofta, hon spelar en åklagare som "Doc" har en relation med. Lägg sen till Owen Wilson, Eric Roberts (Har han varit så här bra i något sedan "Star 80" från 1983?), Jenna Malone, Michael Kenneth Williams, Maya Rudolph, Martin Short och många, många fler. Deras spel hör till filmens stora förtjänster.

Paul Thomas Andersons bilder (fotograferade av Robert Elswith) ger oss en soldränkt, murrigt L.A. Kompositionerna är slående och har en riktig nerv. Musikläggningen är, precis som vi kommit att förvänta oss, spännande, aggressiv, insisterande. Klippningen har en osviklig tajming. "Inherent Vice" är en komedi men inte av det förväntade, uppenbara slaget. Liksom inte den sortens komedi som en skrattar med i lite så där mysigt. Liksom Andersons egen "Punch Drunk Love" (2002) är humorn en slags djup och obehaglig absurdism snarare något som osäkrar både huvudperson och världen som hen lever i, säger något om den förvillelse som råder i karaktärernas inre. Det är också uppenbart att Andersons egna intressen för Amerikas dolda marginalhistoria har starka beröringar med Pynchons.

Trots allt detta vill det sig alltså inte. Jag blir aldrig så tjusad och hypnotiserad som jag hade önskat. Kanske har det något att göra med att den här filmen känns som något vi faktiskt har sett förut. Jag vet inte om det är riktigt rättvist men det är min känsla. Romanen är inte Pynchons bästa men den har en särpräglad stil som är författarens egen, det finns gott om humoristiska deckare men den här boken kan bara komma från den här specifika författaren. Filmen däremot kommer direkt i klinch med två väldigt starka föregångare. Jag tänker först och främst på Robert Altmans "The Long Goodbye" (1973), en slags antifilmatisering av Raymond Chandlers sista roman om Philip Marlowe. Visuellt är likheterna slående, det är samma lite skabbiga sjuttiotal. Dessutom påminner Phoenixs detektiv väldigt mycket om Elliott Goulds Marlowe. Båda är lika inkompetenta och hopplösa. Jag kan heller inte låta bli att tänka på bröderna Coens "The Big Lebowski" (1998), en personlig favorit som även den är en ironisk lek med den klassiska hårdkokta deckaren. Även den har en medvetet hopplöst komplicerad intrig. Fast visst, Sportello är åtminstone en bättre detektiv än The Dude. Att jag tycker "Lebowski" helt enkelt är roligare är en sak. Min poäng med jämförelserna är helt enkelt bara den att det här marker som redan har trampats in grundligt. Det hade behövts mer för att jag skulle känna att "Inherent Vice" var nödvändig.

Det är väl för mycket begärt att Paul Thomas Anderson ska leverera på samma höga nivå hela tiden. Kanske är det så att hans egen kärlek till Pynchons roman bakbundit regissörens egen kreativitet? Två bra saker blir inte alltid bättre av att slås samman. Jag vill nog gärna tro att det ligger en riktigt bra film någonstans och väntar i Pynchons författarskap - även om det här inte var den filmen.

Beck - Rum 302

Men hoppsan, Peter Haber är tillbaka som Martin Beck. Vem hade kunnat ana att det skulle komma? Det här måste vara Sveriges mesta långkörare när det kommer till deckarserier på TV, den första delen kom 1998 . 17 år sedan nu. Publiken verkar aldrig kunna få nog. Och ja, jag menar att "Beck" är en TV-serie, för det är för TV de här avsnitten är gjorda. Att sedan några av dem visats på bio genom åren för att få del av det statliga stödet till biograffilm förändrar inte den saken. Själv har jag stora problem med serien och eftersom det här är första gången jag haft möjlighet att skriva om den här i bloggen gör ni bäst i att förbereda er på rant av episka proportioner.

Maj Sjöwall och Per Wahlöö

Låt mig börja med att säga: Jag är en stor fan av Maj Sjöwalls och Per Wahlöös ursprungliga kriminalromaner från 60- och 70-talen. De är fortfarande i en helt egen liga när det kommer till svenska deckare. Samhällskritisk är ett begrepp som slängs omkring ganska lättvindigt när det gäller kriminallitteratur, eftersom det anses vara lika med kvalité. Personligen tycker jag dock att det krävs mer än bara en trött kommissarie som går runt och mumlar att han inte känner igen sig i vad Sverige har blivit för att det ska bli samhällskritik. Och där är Sjöwall/Wahlöö helt utan konkurrens. De har en genomtänkt samhällsanalys. I deras böcker ifrågasätts polisen som institution och funktion i samhället. Här ställs frågor som: Hur är polisen medskyldig till att samhället blir att mer brutalt och våldsamt? Vad är det egentligen för samhälle som polisen är satta att försvara? Den återkommande undertiteln är "roman om ett brott". Allt eftersom romanserien fortgår blir det tydligt att det brottet är det som kapitalismen utsätter medborgarna för snarare än mordfallen som Beck med kollegor utreder. Det är en ursinnig, skoningslös kritik mot den socialdemokratiska välfärdsstaten från vänster. I författarnas ögon är projektet en stor lögn, en bluff om jämlikhet där de svaga mals ned medan stat och kapital sitter i samma båt. Som så mycket annan proggkultur från den här tiden har den sina svagheter förstås. I synen på länder som Kina och Jugoslavien är författarna djupt naiva och ser bara vad de vill se. De överskattar absolut hur stor del av befolkningen som delar deras världsåskådning. Böckernas kvinnosyn är inte alltid den jättefräschaste trots att en av författarna är kvinna. Visst, det kan ju vara Maj Sjöwall som ligger bakom texternas besatthet av den exakta nyansen på kvinnors pubeshår...

Det som framförallt gör att böckerna håller än idag trots sina brister är deras humor. Det är bitvis satir med bett och groteskerier som en annars får leta efter hos Strindberg. Dessutom har böckerna ett rikt och skiftande galleri av karaktärer. Och inte då bara sådana som Beck, Gunvald Larsson och Kollberg. Jag tänker på figurer som Einar Rönn, den sävliga norrlänningen, Åsa Thorell, deras bästa kvinnliga polis, den hysteriske megalomaniske åklagaren Bulldozer Olsson och många, många fler. Det är en rik och fullständig värld.

"Baserad på Sjöwall/Wahlöös karaktärer" - fast egentligen inte.

Väldigt lite av det här finns med i TV-serien. Om ens något. Samhällsanalysen är helt borta. I stället brukar berättelserna snarare kretsa kring att utnyttja allt det som medelklassen är rädda för: förorten, kids som spelar datorspel, pedofiler, psykopater, organiserad brottslighet. Manusen behandlar sedan dessa ämnen ytterst ytligt och inte sällan exploativt. Grundtonen är moralistisk och ibland rent reaktionär. Det är tragiskt. Och av Sjöwall/Wahlöös karaktärer är inte heller särskilt mycket bevarat. Alla bifigurer har slängts i papperskorgen. Kvar finns bara Martin Beck och Gunvald Larsson. (Och Becks dotter för all del.) I stället fyllde manusförfattarna Rolf och Cilla Börjlind av okänd anledning filmerna med egna bifigurer - inga av dem har någonsin haft samma charm eller varit ens i närheten av lika minnesvärda som de i böckerna. (Utom grannen spelad av Ingvar Hirdwall då. Och det ser jag helt som skådespelarens förtjänst.) Och inte heller Beck och Larsson själva har egentligen så mycket med sina romanförlagor att göra. De är liksom reducerade till sina egna klichéer. Beck är trött och Larsson är arg. Mycket mer än så är det inte. Poängerna med karaktärerna i böckerna, deras djup och utveckling är som helt bortblåsta. Om karaktärerna hade hettat Lund och Karlsson istället hade ingen blinkat. Men det är ju just det välkända varumärket "Beck" som producenterna vill åt.

Naturligtvis måste en adaption få ta sig friheter med sitt grundmaterial. Det är bara det att när resultatet blir så här pass mycket sämre, så pass generiskt, så opersonligt - då går det inte att låta bli att hålla upp romanerna och säga "Titta här! Så här mycket bättre skulle det ju kunna ha blivit." Ta den brittiska "Sherlock"-serien t.ex. Det är en moderniserad version av Doyles karaktärer och nya historier. Men det som gör den så bra är att den fångar något av essensen i originalet. Den är skriven av personer som, vilka brister de än kan ha i övrigt, brinner för materialet, som kan det och har gjort det till sitt eget. Det är en serie som uppenbarligen är sprungen ur en konstnärlig passion. "Beck" däremot är det ingen överhuvudtaget som brinner kreativt för.

Med det sagt ska det sägas att "Rum 302", den första av de nya delarna har en energi i berättandet som känns relativt fräsch. Det kan nog ha att göra med att manusansvaret lämnats över på nya författare. I det här fallet är manuset skrivet av Mikael Syrén, som tidigare bland annat skrivit sketcher för "Kvarteret Skatan". Om själva storyn är annars inte så mycket att tillägga, en mördad ung kvinna på ett hotellrum, utredning bland brats på Stureplan. Det är en ganska standardartad deckarintrig. Här introduceras också lite nya återkommande karaktärer. Jonas Karlsson spelar den nye chefen och gör honom till en lagom slemmig figur. Anna Asp spelar ung kvinnlig kriminalinspektör. (Beck är uppenbarligen oförmögen att behålla sin kvinnliga personal.) Elmira Arikan är civilanställd it- och informationsexpert. Vi får väl se vad som kommer göras av dessa figurer framöver. För regin står Mårten Klingberg som tidigare bland annat ligger bakom förolämpningen som var "Cockpit" (2012). Han har inte gjort "Beck" tidigare men gör ett kompetent jobb. Bland skådespelarna känns dessvärre vare sig Haber eller Persbrandt på topp. Haber ser hela tiden ut som om han får skärpa sig för att överhuvudtaget vara närvarande i scenerna. Han läser sina repliker ganska platt och oinspirerat. Persbrandt klarar det där bättre. Han har förmågan att ändå ge färg åt texten även när han bara går på femtio procent.

Det är absolut inte direkt dåligt. Det är inte det jag säger. Som avslappnande underhållning duger det gott, om jag väl lyckas tänka bort min egen besvikelse över vad serien inte är. Men det är heller varken bättre eller sämre än vilket vanligt avsnitt som helst av en amerikansk serie som "CSI", "Law and Order" eller vad som helst som går att se på TV vilken dag i veckan som helst. Fast de avsnitten är en halvtimme kortare och dessutom spottar de ur sig runt tjugofem sådana här episoder varje år. Jag kan någonstans tycka att när det istället görs fem avsnitt vart tredje år eller nåt sånt så skulle en kunna önska lite mer eftertanke och originalitet. Om någon producent skulle läsa detta och känner för att göra en reboot som tar Sjöwall/Wahlöö på allvar så vet ni var jag finns.

The Babadook

Skräckfilmsgenren har ingen brist på demonbarn. Från Damien i "Omen" (1976) med fortsättningar till den sjukliga mutanten i David Lynchs "Eraserhead" (1977), alla fyller de oss med djupt obehag. De är på ett sätt de mest effektiva av filmmonster. De behöver inga läskiga ansiktsproteser och knappt ens någon suspention of disbelief. Barn är helt enkelt läskiga ibland. Underbara, oskyldiga, väna, det bästa som vi har och allt det där, ja visst. Och samtidigt: okända, ovetbara, krävande, begärande, egoistiska monster. Även de mest kärleksfulla föräldrar har nog någon natt när ungen inte vill sluta skrika tänkt tanken på att strypa sitt eget barn. Där tar den australienska skräckfilmen "The Babadook" sin utgångspunkt. Här möter vi det mycket besvärliga barnet Samuel (Noah Wiseman) som är runt sju år och hans utarbetade ensamstående mamma Amelia (Essie Davis). Samuel är gränslös och kräver konstant uppmärksamhet. Han säger precis vad han tänker. Han skriker ibland okontrollerat. Det skulle säkerligen gå att diagnostisera honom på något slags spektrum. Han kan bli våldsam också. Andra barn blir illa till mods i hans närvaro och skolan är djupt bekymrad över honom.

Så enkelt som ett drama om ett besatt barn blir emellertid inte. Regissören Jennifer Kent är dock intresserad av att säga något betydligt mer komplicerat om relationen mellan föräldrar och barn än vad som ryms bara i dessa första scener. Amelia är djupt defensiv när det gäller sin son, tar mycket illa vid sig så fort någon vill påpeka att något är fel. Ändå är det tydligt från första stund att hon är en djupt olycklig kvinna och att hennes son bara genom sin blotta existens är en grundplåt i hennes sorg. Amelia är änka. Hennes man gick bort i en bilolycka medan de båda var på väg till sjukhuset för att föda Samuel. (Något som barnet själv gärna talar om för vem som helst som råkar höra.) Hon har tidigare jobbat som skribent men är nu vårdare på ett demensboende för att kunna försörja sig och sin son. Amelia verkar lida av kronisk utmattning och sömnbrist. Hennes son håller henne vaken på nätterna, rädd som han är för monster under sängen och i garderoben. Han bygger till och med vapen för att försvara sig och sin mor.

På jakt efter monster under sängen.

Det senare blir inte bättre efter att Samuel hittar en mystisk bilderbok om en figur som heter Mister Babadook, en läskig figur i rock och hatt som kräver att få bli insläppt om natten. Illustrationerna i boken är verkligen skrämmande och efter att mamma Amelia mot bättre vetande läst den för sin son börjar han prata oavbrutet om figuren. Samuel är övertygad om att Mr Babadook är verklig. Ju mer han insisterar dess mer i obalans hamnar hans mamma. Hon förstör den hemska boken, river sidorna i småbitar och slänger i soporna. Men nästa dag ligger boken åter på trappan - ihoptejpad och med ännu fler sidor.

Inte lämplig som godnattsaga.

"The Babadook" balanserar hårfint på gränsen mellan psykologisk thriller och övernaturlig skräck. Den går att se på båda sätt - dels som en traditionell monsterhistoria om en mörk kraft som kommer in i familjens liv, dels som en studie i en människas mentala sammanbrott. Och det fungerar, oavsett om en ser filmens spökerier som konkret verklighet eller som metafor. Egentligen spelar det ingen roll - de är en och den samma. Allt eftersom Amelia tappar greppet om verkligheten börjar hon också själv förvandlas av det mörker som hennes son är så rädd för.

Kent har gjort en väldigt intensiv skräckfilm i det lilla formatet. Den känns både klassisk och fräsch. Babadooken själv har alla möjligheter att bli en riktigt ikonisk skräckfigur med sin tydliga siluett med hatten och de långa fingrarna. Kent är smart nog att visa så lite som möjligt, en skymt har, en annan där. Det skapar en slags paranoia både hos oss som publik och hos karaktärerna. Skildringen av Amelias nedåtgående spiral av mental ohälsa är inkännande och genuin, träffande. Jag tror tveklöst att den som själv brottats med depression och sömnlöshet någon gång i sitt liv kommer att kunna känna igen sig. Däri ligger filmens stora styrka, att den förmår hitta det fasansfulla i det vardagliga. Som sig bör är filmen också estetiskt väldigt väl genomfört. Den har en urblekt färgskala som förstärker familjens tämligen glädjelösa tillvaro. Radhuset som mamma och son bor i tycks bli allt mer gotisk medan handlingen fortskrider. Ljudläggning och musik är läskiga på ett nästan gammaldags manér.

Jag misstänker att somliga som ser filmen kommer att ha svårt att ta till sig skådespelarna i de två huvudrollerna. Samuel är ett barn som är svårt att tycka om överhuvudtaget. Det blir mycket gap och skrik, många tvära kast. Noah Wiseman är heller inte någon barnskådis av det där överskolade Hollywood-slaget som vi är vana att se. Jag har full förståelse om någon tycker det blir för mycket. Själv upplevde jag det inte så. Jag kände snarare en råhet och en äkthet. Inte heller Amelia är en särskilt inbjudande eller sympatisk karaktär. Essie Davis ser nästan från början ut som en levande död. Hon är svag och skör. Hon går helt och hållet upp i rollen som offer och det är inte grant att se. Ju längre av filmen som går svänger hon dock och när hon väl tar kontrollen blir resultatet förfärande. Plötsligt är det som om Davis spelar en helt annan karaktär. Det är stora åthävor och bitvis ganska groteskt. Somliga kanske skulle kalla det överspel. För mig fungerade det.

"The Babadook" har också något som få skräckfilmer idag lyckas få till - ett slut som känns tillfredställande och som håller. Samtidigt som det får karaktärerna till den logiska känslomässiga slutpunkten lämnar den oss som åskådare med en obestämd känsla av obehag. Mörkret kan inte helt besegras, tycks filmen säga, men det kan tämjas. Det är både oväntat och rimligt på samma gång. Det ska Jennifer Kent ha en stor applåd för.

Turist

Aldrig har jag någonsin hört Vivaldis musik låta så aggressiv som den gör när den tonar in till bilderna i öppningen till Ruben Östlunds "Turist". De huggande stråkackorden får en sällsamt ödesmättad klang medan de ackompanjerar ett montage av alptoppar, pister, snökanoner, fordon som far upp och ned för berget, hotfulla utblåsrör och så ständigt i fjärran explosioner som används för att starta kontrollerade laviner. Känslan av förebådande dom och katastrof hänger i luften. En stund senare återvänder Östlund till samma slags montage och samma musik men nu klipper han också in bilder av sina huvudpersoner, en svensk-norsk familj bestående av mamma, pappa och två barn medan de borstar sina tänder i rummet på fjällhotellet. En trivial vardagsscen som plötsligt också laddas med en känsla av obehag. Kanske är det snarare här - inom familjen - som olyckan väntar, snarare än där ute på berget?

Tomas (Johannes Bah Kuhnke) och Ebba (Lisa Loven Kongsli) med barnen.
Ett av filmens många familjeporträtt.

På ytan är det lyckliga familjen vi möter. Filmen inleds med att de får sina porträtt tagna av en fotograf ute i backen. Alla ler in i kameran och fasaden är komplett. Men snabbt ser vi sprickorna, de små passivt aggressiva nålsticken mellan makarna. "Tomas jobbar så jävla mycket hela tiden" förklarar hans fru Ebba (Lisa Loven Kongsli) för en annan gäst på hotellet. Den här resan ska han minsann äntligen få spendera lite tid med barnen. Tomas själv (Johannes Bah Kuhnke) skrattar och svarar i skämtsam ton "Jaha, det var ju bra att man fick veta det..." Skämtlynnet är dock i högsta grad påklistrat. Det finns mycket som ligger och skaver och som är outsagt i det här äktenskapet. Det skulle inte krävas mycket för att rubba balansen. När så skre, vem vet då vad som kan sticka fram. Och något händer verkligen på den här semestern. Inte en tragedi men något nog så dramatiskt. Och pappa Tomas reagerar, hur ska vi säga? Han reagerar på ett allt annat än heroiskt vis... Efter det blir ingenting sig likt.

På ett sätt är "Turist" en ganska typisk svensk film. Den är grundad i en slags naturalistisk nedtonad realism. Den är ett äktenskapsdrama och sådana har vi ju en stark tradition av från Strindberg via Bergman till Norén. Ändå finns det något i tonen, något i hur Östlund väljer att berätta sin historia som är allt annat än typiskt och konventionellt. Det har delvis med den där inledande sekvensen med Vivaldi att göra. Det sitter i bildspråket med sina skoningslöst vita och stilrena landskap där kameran så ofta som möjligt verkar vilja följa karaktärerna bakifrån, lite lätt på avstånd. Samma distans återkommer också i hur Östlund filmen igenom väljer att vila i långa tagningar, låta saker och ting utveckla sig i bilden snarare än att klippa fram och tillbaka. (Han är ju inte en Roy Andersson-adept för inte.) Det är snudd på kliniskt och jag menar inte det som något dåligt. "Turist" är utan tvekan en karaktärsstudie men verkar nästan ointresserad av traditionell filmpsykologi. Visserligen ägnar sig somliga av karaktärerna i filmen åt att försöka analysera varandra men filmen är inte ute efter det. Den vill inte presentera någon sanning om dessa människors inre väsen, bara visa hur det kan vara, hur det kan se ut: Hur ett gräl kan pågå en hel natt och ändå bara röra sig i cirklar, hur förfärligt otäckt det kan vara som barn att se ens förälder börja gråta okontrollerat, hur en människa plötsligt upptäcker att hen inte är den som hen trodde sig vara.

Östlunds distanserade och svala stil skapar ofta en osäkerhet. Att se hans filmer är att utsätta sig för en opålitlig berättare. Inte i den mening som vi vanligtvis menar - en berättare som ljuger - utan i snarare en berättare som överger oss som åskådare, som vägrar att ta ansvar för det som förevisas, lämnar det helt till oss själva. Jag antar att det skulle kunna upplevas som befriande, ingen auktoritet styr hur jag ska se på filmen, men den friheten är falsk. För det är ju inte en slumpvis utvald Youtube-video vi ser på. (Östlund har tydligen hämtat inspiration från flera sådana när han skapat filmen.) Det finns en väldigt medveten regissör som opererar här, som styr vad jag ska få se. Det går bara inte att lita på honom. Det upplevde jag redan i Östlunds långfilmsdebut den halvdokumentära "Gitarrmongot" (2004) där det balanserades på gränsen till att driva med intellektuellt funktionsstörda. Och det är samma attityd som väckte rasismdebatten i samband med "Play" (2011). Lika problematisk och provocerande blir aldrig "Turist", inte minst eftersom filmens ämne - en stabilt borgerlig övre medelklass och en slags manlighet-i-kris - är betydligt säkrare.

Ändå finns det något över den som gör att jag inte helt kan ta den till mig. Visuellt är den slående och för mina tankar till Kubrick och andra storheter. Någon amerikansk kritiker liknade annars "Turist" (eller "Force Majeure" som filmen heter på engelska, en bättre titel) vid något av Haneke. Det är ganska träffande. Kanske säger det också något om varför jag förblir lite skeptisk. Jag har helt enkelt lite svårt för den sortens sadism.

Uppslitande samtal. I det röda skägget - Kristofer Hivju som Mats.

Med det sagt ska det också tilläggas att "Turist" bitvis är en hysteriskt rolig film. Även filmens centrala ögonblick av drama är ett fiffigt sight gag. Kuhnke och Kongsli har båda ett fint spel med varandra som är en fröjd att se, även om ingen av deras karaktärer precis är några som jag skulle vilja umgås med. En annan tung spelare framför kameran är Kristofer Hivju i rollen som Mats, en man som Tomas under filmens gång får hålla upp för att spegla sig själv i - och visa versa. Så det finns mycket i filmen att tycka om även jag har mina reservationer inför den som helhet. Jag skrev ju i mitt inlägg om de bästa filmerna jag såg 2014 att jag hade lite dåligt samvete över att jag inte hann se "Turist" innan året tog slut. Så här i efterhand kan jag nog konstatera att den nog trots allt precis hade missat min tio i topp.

Året i podd, 2014

Så här i årslistorna och sammanfattningarnas tid är det också tradition att Allmänstädesbloggen vänder sig till poddradion. Förra året gjorde jag inte någon lista per se utan gav i stället en presentation av några nya upptäckter från året som hade gått. Den här gången tänkte jag gå tillbaka till en ranking av mina favoriter. Eftersom en tio i topp knappast skulle räcka till har jag utökat listan till tjugo poddar. En del av dem har jag redan skrivit om i tidigare inlägg men jag kommer ändå ge en kort presentation av varje program. Vissa tydliga teman framträder när jag tittar igenom min lista. Kultur, språk och historia är återkommande ämnen. Kanske inte så förvånande för någon som känner mig.

Hur har jag då gjort min rangordning? Jag har helt enkelt föreställt mig att alla mina favoritprogram skulle ha släppt nya avsnitt på samma dag. I vilken ordning hade jag lyssnat på dem? Vilka hade jag bara inte kunnat hålla mig från att spela med en gång?

Eriks topp 20 poddar:

1. The H.P. Lovecraft Literary Podcast - Om skräcklitteratur och "weird fiction". Med Chad Fifer och Chris Lackey. Ett avsnitt i månaden är fritt, resten finns bakom en batalvägg men det är det faktiskt värt. De äldre avsnitten där duon går igenom Lovecrafts samlade verk är också alla fritt tillgängliga.

2. Slate's Culture Gabfest - Om kultur i bred bemärkelse, högt och lågt om vartannat. Ett avsnitt i veckan. Varje avsnitt består av tre ämnen som avhandlas av Julia Turner, Dana Stevens och Stephen Metcalf. Underhållande och intellektuellt stringent!

3. Pop Culture Happy Hour - Ser sig själva som Culture Gabfests busiga lillasyskon. Kommer också med ett avsnitt i veckan och avverkar två ämnen per show. Programledarna Linda Holmes, Stephen Thompson och Glen Wheldon samt deras återkommande gäster har en fantastisk kemi som gör programmet riktigt bra.

4. Filmspotting - Det absolut bästa filmprogrammet som kontinuerligt recenserar ny film. Adam Kempenaar och Josh Larsen är initierade och eftertänksamma. En ovärderlig resurs.

5. Ken and Robin talk about stuff - Världens bästa podd om rollspel och obskyr kunskap kring bisarra ämnen. Kenneth Hite är en vansinnig maskin av vetande och Robin D. Laws hans perfekta straight man. Stor underhållning.

6. Slate Political Gabfest - Som Culture Gabfest fast om amerikansk politik. Ett fönster mot världen och ett exempel på politisk analys med både akademisk och journalistisk verkshöjd som svenska motsvarigheter sällan når upp till. Med David Plotz, John Dickerson och den fenomenala Emily Bazelon.

7. Serial - Årets mest omtalade podcast, en dokumentär i tolv delar om ett autentiskt rättsfall som jag redan skrivit om. (Klicka här för läsa min recension.) Sitter fel person i fängelse? Reportern Sarah Koenig upptäcker att ju mer hon gräver i fallet dess mer förblir hennes tvivel just bara det. Tvivel. En omedelbar klassiker. Nu väntar vi bara på säsong två.

8. You Must Remember This - En dokumentärserie av journalisten Karina Longworth om Hollywood och dess ibland glömda historia. Inträngande, spännande och upplysande. Longworths avsnitt om Madonna fick mig att se artiset i ett helt nytt ljus och avsnittet om Theda Bara, den amerikanska filmens första sexsymbol, är ett mästerverk i miniatyr.

9. Hardcore History - Journalisten Dan Carlin berättar ingående om historiska händelser. Med lite tur kommer kanske tre-fyra avsnitt om året men å andra sidan är varje avsnitt flera timmar långt. Just nu är Carlin uppe i del fem av en lång serie om första världskriget.

10. Slate Spoiler Special - Dana Stevens från Culture Gabfest och gäster samtalar ingående om filmer i mer detalj än vad en vanlig recension gör. Som titeln antyder förutsätts att du redan sett filmen när du lyssnar. (Eller att du helt enkelt inte bryr dig om spoilers.)

11. Snedtänkt - Retrofilen Kalle Lind och gäster talar om smala ämnen och försvinner ned i svensk och utrikisk nöjeshistorias kaninhål. Referenser till Tutta Rolf, sextiotalsporr, östtysk vildavästernfilm och Göteborg som subkultur flyger förbi och det gäller att hänga med. Som om ett program var gjort bara för mig.

12. Slate presents Lexicon Valley - En språkpodd med Bob Garfield och Mike Voulo. Har varit lite oregelbunden men kommer nu varannan vecka.

13. En svensk tiger - Om svensk modernhistoria. Henrik Arnstad och Ola Larsmo gräver i såren och det som skaver, den sortens historia som tidigare ofta skuffats undan. Upplysande och nödvändig i denna tid.

14. Slate's Double X Gabfest - Min favorit bland feministiska poddar. Kommer varannan vecka. Med Hana Rosin, Noreen Malone och June Thomas.

15. Obiter dictum - Svensk podd om populärkultur med Tobias Nordström och Billy Rimgard. Lite småsvajigt ibland men, vad heter det, ofta väldigt bra.

16. Intresseklubben antecknar - Svensk filmpodd, avslappnat, trevligt.

17. History of English podcast - Om det engelska språkets historia. Väldigt ingående.

18. Tveksamt - Om svenska filmer som kanske inte är så himla bra.

19. Stuff you missed in history class - Lättsam populärhistoria.

20. Flumskolan - Bitsk satir i liveformat om dåliga böcker. Ofta om politiska memoarer.

Årets besvikelse:
Att filmsajten The Dissolve slutade med sin podcast. Varför? Jag tyckte så himla mycket om den. Lyssna på de gamla avsnitten!

Detta slutade jag att lyssna på:
Filip Hammar och Fredrik Wikingsson lade ned sin populära podcast och startade upp den igen, nu på engelska. Jag har lyssnat på några avsnitt men jag orkade till slut inte längre. Det blir helt enkelt inte tillräckligt stringent, inte lika skarpt som förr, inte lika roligt. De är inte lika bra på att tala fritt på engelska som de själva tror. Så jag har helt enkelt klivit av tåget.

Hoppas den här listan kan ge några tips om bra saker att lyssna på. Ingen orsak!

Bäst (och sämst) filmåret 2014!

Så har det återigen blivit ett nytt år och det är åter dags för mig att, som sed är, bjuda på en topp tio lista över de bästa nya filmerna som jag såg under 2014. Det är en övning som är ganska traumatisk på sätt och vis men också nyttig. Genom att tvinga mig att blicka tillbaka över året och rangordna de filmer jag sett framstår det dess tydligare för mig vad exakt det är för kvalitéer som betyder allra mest för mig. Kriteriet för att platsa på listan är enkelt: Jag måste ha recenserat filmen under året som gått. Varje titel på listan länkar till respektive blogginlägg.

Eriks topp tio filmer, 2014:

1. Sagan om prinsessan Kaguya

2. En duva satt på en gren och funderade över tillvaron

3. Inside Llewyn Davis

4. The Grand Budapest Hotel

5. Her

6. Det blåser upp en vind

7. Boyhood

8. Snowpiercer

9. Under the skin

10. Gone Girl 

Jag måste säga att jag är väldigt nöjd med min lista. Den speglar ganska väl min filmsmak. Här finns många filmer som är visuellt särpräglade och slående. Flera av dem utgår från populära genrer men transcenderar dem med ett djupt personligt uttryck. Flera av dem har en stark andlig eller existentiell komponent som är betydelsefull. Det enda som stör mig lite är att tre av filmerna på listan är sådana som jag recenserade i december. Egentligen brukar jag, om jag kan, försöka låta filmer ligga och verka lite längre innan jag rangordnar dem. Eftertanke kräver också en viss distans. Men i det här fallet är jag ändå helt säker på min sak. Att "Sagan om prinsessan Kaguya" förtjänar topplatsen är en absolut självklarhet. De filmer vars individuella ranking jag är mest osäker på är nummer 3-6. Jag har inte haft tid att se om någon av dem sedan jag recenserade dem och det är möjligt att när jag väl gör det någon av dem skulle kunna få byta plats. Överhuvudtaget är det väldigt jämnt på listan. Det var betydligt svårare att färdigställa listan i år än förra året. Det vittnar väl om att 2014 var ett ovanligt starkt filmår, antar jag.

Bubblare:
Det betyder också att det fanns flera filmer som jag gärna hade haft med på topplistan men som dessvärre inte fick plats. Väldigt länge hade jag med Frost, en av Disneys bästa filmer på mycket länge. Dess stora framgångar och kulturella genomslagskraft säger något om vår tid och vår hunger efter historier som äntligen tar kvinnliga karaktärer på allvar. En annan film som jag starkt övervägde för listan var Cronenbergs Maps to the stars som är väldigt stark. Enough Said av Nicole Holofcener var också en stark kandidat, liksom Nightcrawler och den franska komedin Bröllopskaos. Någonstans i bakgrunden fortsätter av Nolans Interstellar att svalpa. Även den inte helt levde upp till mina förväntningar bjöd den ännu på en starkt hisnande upplevelse.

Årets brasklapp:
En film som jag inte haft möjlighet att se ännu och som jag verkligen hade velat försöka klämma in av Ruben Östlunds Turist. Inte minst eftersom en hel hord av amerikanska filmkritiker som jag verkligen respekterar, folk som Dana Stevens, Michael Phillips, Scott Tobias och många andra hade den med på sina respektive topp tio för året som gått. Den verkar också ligga riktigt bra till för en oscarsnominering som bästa utländska film. Jag vet också att jag kommer att se och recensera den här på Allmänstädesbloggen under januari månad. Som det är nu är den dock inte kvalificerad för listan. Sorry, Östlund.

Årets manliga skådespelare:
Eftersom jag brukar lägga manken till när det gäller att skriva om skådespelarnas arbete i de filmer jag recenserar tänkte jag från och med i år också dela ut ett litet hedersomnämnande om de rollgestaltningar på film som jag gillat bäst. På den manliga sidan var det lite svårt att bestämma mig. Jag funderade på att utse James Gandolfini postumt för sin roll i Enough Said, han var en viktig del av den filmens tjusarkraft. I slutändan föll dock mitt val på Ralph Fiennes för The Grand Budapest Hotel. Hans gestaltning där är ett under av komisk tajming och genom honom levandegörs hela Wes Andersons fantasivärld.

Årets kvinnliga skådespelare:
För årets kvinnliga skådespelare finns dock ingen konkurrens. Jag ger priset utan att blinka till Scarlett Johansson för Her och Under the skin. Jag har tidigare haft lite svårt för Johansson, hon har aldrig riktigt imponerat på mig i sina tidigare roller men i och med hennes medverkan i dessa filmer har hon visat vilken enormt tekniskt skicklig skådespelare hon har blivit. Hon är verkligen både filmstjärna och aktör, en kombination som är mindre vanlig än vad en kan tro och hon visar på ett övertygande sätt att hon förstår diskrepansen mellan de båda och att hon förmår utnyttja den. Det är inte bara väl utfört hantverk, det är i högsta grad intelligent.

Årets sämsta film:
Årets tyngsta sågning tror jag att jag gav till den alltigenom usla A Million Ways To Die in The West. Den vinner alltså den tveksamma äran att bli korad som 2014 års värsta. Dock är det i hård konkurrens med Sin City: A Dame to Kill For, en annan riktig kalkon. Det dessa båda filmer är delar är en rent ut sagt vidrig människosyn och en äcklig von oben-attityd. Bra film ger hopp om mänskligheten. De här två är bara djupa avgrunder.