Blue Jasmine

Jag älskar Woody Allen. Det har jag gjort sedan jag blev cineast på allvar i mina tonår. Jag visste nog redan innan jag ens hade sett en enda filmruta att det här skulle vara något för mig. Jag hade rätt. Den första av hans filmer som jag såg var "På tal om Afrodite" som jag såg när den kom på bio 1995. Efter det arbetade jag mig bakåt i hans filmografi. På ett sätt har kronologin dömt mig att bli ett senkommet fan. Jag hoppade på Allentåget ungefär runt åren då hans verkligt kreativa storhetstid som författare och regissör ebbat ut. Nu för tiden är kanske var tredje av hans filmer något att ha, dessemellan går han, om jag ska vara ärlig, mest på tomgång, upprepar ungefär samma karaktärer, gester, skämt och berättelser om och om igen. Men mannen är fortsatt produktiv som få. Han gör faktiskt en film varje år och har gjort så sedan 1977. Som journalisten Stig Björkman påpekar i sin bok "Woody om Allen", med en konstnär av det slaget blir tillslut de enskilda verken inte det betydelsefulla, det är konstnärskapet som helhet som räknas. Jag kan inte annat än att hålla med. Men när Woody Allen är som bäst kan han faktiskt, än i denna dag, åstadkomma filmer som utan problem hör hemma med hans allra främsta från 70- och 80-talet.

Beviset: "Blue Jasmine". Woody Allen visar åter att han kan lämna sina gamla hjulspår och återuppfinna sig själv. På ett sätt är det fortfarande en välbekant känsla av att slå sig ned i biostolen och se filmen börja rulla. Samma förtexter som alltid, vitt text på svart bakgrund i samma typsnitt. Samma slags gammaldags jazzmusik i bakgrunden. Samma slags foto med varma färger. Men det familjära är bedrägligt. "Blue Jasmine" är inte en traditionell Allen-historia utan snarare en slags lek med Tennessee Williams "A Streetcar Named Desire" som förebild. (Om än inte med samma erotiska laddning i centrum.)

 Efter en serie av filmer inspelade i London, Paris och Rom är han tillbaka i Amerika men nu i San Fransisco. I centrum för berättelsen står socitetslejonet Jasmine (Cate Blanchett). Efter att hennes make, finansmannen Hal (Alec Baldwin) blivit avslöjad som bedragare och ekonomisk brottsling på hög nivå, blivit gripen av federal polis och slutligen tagit livet av sig i fängelset står Jasmine på bar backe. Hon har inget annat val än att flytta in hos sin syster Ginger (Sally Hawkins), en frånskild tvåbarnsmor som lever ett enkelt arbetarklassliv långt bort från det Upper West Side och Hamptonsliv som Jasmine är van vid. Systrarna har genom åren haft ytterst sparsam kontakt.

Allens berättelser rör sig som bekant vanligtvis i intellektuella, övre medelklassmiljöer. "Blue Jasmine" rör sig alltså inte bara i geografisk utan även i viss mån klassmässig ny terräng. Och resultatet blir spännande, fräscht. Det kan säkert diskuteras hur autentiskt det blir men jag menar att det inte riktigt är poängen. Visst, Allen har skildrat arbetarklass förr men vanligtvis inte i filmer som utspelar sig i nutid. Och delvis känns kanske skildringen av männen i Gingers liv som lyfta ur ett femtiotal snarare än ett här och nu. De skulle kunna kännas som klichéer av halvbrutala hantverkargrabbar som gillar öl och baseball men som alltid i Allens filmer är skådespeleriet på topp och såväl Andrew Dice Clay och Bobby Cannavale som spelar Gingers exman respektive pojkvän lyckas göra sina karaktärer flerdimensionella och mångbottnade, otrevliga och sympatiska omvartannat och nästan på samma gång. Som motpol till dessa båda herrar dyker även Louis C.K. upp som ett alternativt kärleksintresse åt Ginger, en kort men naggande god prestation. Även Hawkins själv gör en fin insats, liksom Baldwin - filmen är full av tillbakablickar. Han nyttjar sitt breda leende och buffligt charmiga persona till max.

Men bäst är ändå Cate Blanchett. Det är hennes film från första till sista stunden. Hennes röst rammar in allt som händer. Det finns något underbart i att få se en av vår tids mest begåvade skådespelerskor får spänna ut sina vingar på det här sättet. Och Jasmine är en karaktär som tillåter Blanchett att ta ut svängarna som hon inte har gjort sedan hon spelade drottning Elizabeth. Det här är en kvinna som inte bara befinner sig på gränsen till nervsammanbrott. Nej, hon har lämnat den gränsen långt bakom sig, bortom horisonten. Vi får veta att hon stått ute på gatan och skrikit för sig själv, att hon legat intagen, att hon fått elchocker. Filmen igenom knaprar hon Xananx och andra starka medikamenter som vore de chillinötter. Och ändå ger oss Blanchett ett porträtt av en stark människa i den meningen att hon är någon vars viljestyrka är okuvlig. Hon vägrar finna sig. Hon vägrar släppa taget. Hon vägrar att vara något annan än den hon är inom sig. Denna vägran gör också att glappet mellan henne själv och omvärlden bara växer. Det i sig är väl en definition så god som någon av galenskap. Och filmen skildrar i någon mening hur Jasmine medvetet väljer att träda in i den galenskapen och lämna resten av världen bakom sig. Om Blanchett inte får en nominering som bästa skådespelerska för den här rollen då finns det verkligen ingen rättvisa i världen för det här är utan tvekan den bästa gestaltning jag sett i år.

Jag höll tidigare i den här recensionen på att skriva att den här filmen inte har den traditionella Woody Allen-rollen. Ni vet, även i många filmer där Allen själv inte medverkar som skådis finns ofta den rollen med, den karaktär som han hade spelat. John Cusack i "Kulregn över Broadway" (1994), Kenneth Branagh i "Kändisliv" (1998), Larry David i "Whatever Works" (2009) eller Owen Wilson i "Midnight in Paris" (2011). Alla spelar de, mer eller mindre, Woody Allen. Vid första anblicken verkar det inte finnas någon sådan roll i "Blue Jasmine". Men jag funderat på saken undrar jag om ändå inte Jasmine själv är den karaktären, bara omstöpt som kvinna och med den vanligtvis neurotiska personligheten uppvriden ytterligare några varv. Liksom de klassiska Allen-figurerna kan Jasmine inte sluta att prata, för ständigt en pågående monolog och genom en introspektiv analyhs av det egna jaget som bara leder till förakt och självhat. Den stora skillnaden är att hon, i utbyte mot ett liv i lyx, en gång valde att träda in i en traditionella, totalt passiviserad roll som kvinna och att hon nu - när allt rasat - inte kan förmå att bryta det mönstret och göra sig själv till en fri agent i världen. Inte på något annat sätt, vill säga, än just genom att bli galen.

Det är inte en munter film som Woody Allen givit oss den här gången. Det är en tragedi om än med en stor portion svart humor på vägen. Slutbilden på Blanchetts härjade ansikte kommer att hänga kvar länge i mitt minne.

Sett på DVD: Norrland, jättar och fyrtioårskris

I augusti, liksom under andra månader, har jag och fru Otterberg sett film på DVD. Bland de "nya" filmer vi har sett hittar vi följande titlar:

Eskil & Trinidad (Regi: Stephan Apelgren)

Stephan Apelgren har cementerat en plats i det svenska folkets filmkanon i och med "Sunes sommar" från 1993. I år återkom han till barn/ungdomsgenren med "Eskil & Trinidad", en genuint charmig och tämligen melankolisk historia. Eskil (Linus Oscarsson) är en filosofiskt lagd ung pojke som lever ett kringflackande liv med sin pappa (Torkel Petersson). Pappan är någon slags ingenjör vid Vattenfall som ambulerar runt och installerar/reparerar turbiner vid vattenkraftsanläggningar. Eskil har aldrig gått tillräckligt länge i en skola för att lyckats få vara med på ett skolfoto. Hans mamma (Iben Hjejle) har drabbats av en depression och flyttat hem till Danmark. Eskil drömmer om att få åka dit och träffa henne. Eftersom Eskils pappa varit en mycket framgångsrik hockeymålvakt i sin ungdom förväntas det att sonen ska gå i hans fotspår men Eskil själv verkar sakna talang. Han går mest på träningarna för att inte göra sin pappa besviken. Hans enda vän är Mirja (Saga Mittfjäll), en jämnårig tjej vars familj delar nomadlivet. Men så lär Eskil känna "Trinidad" (Ann Petrén), byns original, en lätt alkoholiserad, frikyrklig kvinna som bygger en båt som drömmer ska ta henne och hela församlingen till Västindien. Eskil älskar båtar och tänker att han kanske kan få följa med ner till Danmark. En oväntad (nåja) vänskap uppstår.

Linus Oscarsson är strålande i huvudrollen. Han gestaltar en brådmognad och finurlighet som aldrig slår över i det sockersöta. Överhuvudtaget undviker filmen att bli sentimental. Trots att den lånar av alla troper som man kan förvänta sig och sen några till på köpet lyckas den ändå hålla sig grundad i någon slags känsla av verklighet. Och svärta. Det är nog bara egentligen i porträttet av modern det känns som om filmen håller tillbaka. Jag förstår visserligen hur Apelgren tänkt - Eskil idealiserar sin mor och vill bara se henne som en ljus figur - men det hade behövts något mer för att faktiskt få den delen av historien att landa.

Ann Petréns karaktär är precis vad man kan förvänta sig i genren. Hård och butter med ett sår i hjärtat som väcks till nytt liv i mötet med den unge pojken. Figueren bär på många motsättningar och skulle kunna ha blvit väldigt intressant men filmen hinner aldrig ge henne tillräckligt med tid för att verkligen ta ut svängarna. Då fungerar Jonas Indres porträtt av en desperat hockeytränare bättre. Den figuren känns faktiskt helt och hållet autentisk.

Jack The Gigant Slayer (Regi: Bryan Singer)

I ett tidigare blogginlägg  nämnde jag något om min syn på regissören Bryan Singer, nämligen den att ha visserligen gjort del del väldigt bra filmer men att han också är väldigt ojämn. Vid sidan om "X-men"-filmerna och "Sommardåd" som jag tycker mycket om har vi också fått sånt som "Superman Returns", som inte var någon höjdare och den allt för överskattade "The Usual Suspects". (Ja, jag menade vad jag precis skrev.) Spridda skurar med andra ord. Alltså är det absolut intressant att se vad Singer åstadkommer när han ger sig in i den aktuella trenden att basera fantasyfilm på gamla folksagor, i det här fallet den om Jack, bönstjälken och jättarna bland molnen.

Svaret är: en jotans soppa! Det är faktiskt svårt att acceptera att det här är en film gjort av en erkänd regissör med ett stort filmbolag i ryggen. Maken till B-rulle får man faktiskt leta efter. Manuskriptet lyckas med konststycket att göra såväl fabel som karaktärer om möjligen än mer orimliga än hos bröderna Grimm. Ingen inblandad i projektet verkar ha kunnat ta det på allvar. Specialeffekterna är skrattretande. De datoranimerade jättarna är förbryllande dåligt genomförda. En gammal tecknad Långben kortis ser mer fotorealistisk ut än det här. Filmen lyckas inte ens för ett ögonblick förmedla känslan av att skådespelare och fantastiska varelser befinner sig i samma värld. Dessutom inleds filmen med en helt animerad sekvens som hade sett dålig ut även om det varit ett intro till ett tv-spel från sent 90-tal. Det är faktiskt obegripligt att det här kunnat få passera. Och tror man verkligen att man ska komma undan med att presentera en prinsessa (Eleanor Tomlinson) som stark, självständig och modern (titta vad bra vi är!) för att sedan bara göra henne till ett passivt offer i resten av filmen?

Annars gör skådespelarna så gott de kan. Nicholas Holt, Ewan McGregor, Stanley Tucci och Ian McShane är alla tillräckligt begåvade för att hålla näsan över vattnet. Särskilt Tucci och McGregor gör bra ifrån sig då de spelar sina roller med en slags medveten ironisk känsla av camp. De tycks medverka i den film som det här borde vara - lekfull och med glimten i ögat. Något i stil med för årets "Spegel, spegel". Tyvärr är "Jack..." mer lik "SnowWhite and the Huntsman" och tror att vi ska ta den på allvar. Med den skillnaden att Singers film är betydligt sämre.

This is 40 (Regi: Judd Apatow)

Från ett haveri till ett annat, om än på sitt sätt betydligt mer intressant. Judd Apatow är som bekant en regissör och producent som bildat skola. Bland hans egna filmer hittar vi "The 40-year Old Virgin" (2005) och "På smällen" (2007). Filmerna från hans lärljungar och protagéer är för många för att räkna men här hittar vi allt från David Gordon Green och Paul Fieg till Lena Dunham. Det typiska för Apatow är å ena sidan naturalistiska men samtidigt skruvade sedes- och livsstilskomedier med ett stort mått av improvisation från skådespelarnas sida. "This is 40" är hans mest experimentella film hittills och som sådan absolut sevärd men den kan inte med bästa vilja i världen sägas vara bra. Att se den är en mycket märklig upplevelse och bitvis faktiskt lite obehaglig. Det där sista är kanske inte ett värdeomdöme en förväntar sig i samband med en komedi.

Filmen handlar om ett par som precis fyller fyrti år, som titeln antyder. De har två döttrar, bor i ett stort lyxigt hus i Los Angeles. Båda är egna företagare. Han driver ett litet skivbolag, hon har en butik. Under en veckas tid får vi följa dem i hem och på jobbet. Mest hemma dock. De grälar och blir sams, grälar och blir sams, har bekymmer med såväl barn som föräldrar, grälar och blir sams. Allt upprepar sig om igen som såg vi ett drama av Beckett placerad i lyxig villaförort. Det finns ingen handling att tala om, bara sketcher.

Det som gör filmen extram märklig är det faktum att Leslie Mann, som spelar hustru, i verkliga livet är Apatows fru. Dessutom spelas barnen av parets egna två döttrar. FIlmen är tydligen dessutom inspelad i ett hus längre ner på gatan där familjen bor. Apatow har så plockat in Paul Rudd som stand-in för sig själv. Filmen är, i likhet med Lena Dunhams "Girls" utan jämförelser i övrigt, en slags fantasi som hur författaren/regissörens liv skulle te sig om denne inte vore så framgångsrik. Jag undrar verkligen hur Apatow egentligen mår i sitt äktenskap med tanke på den ganska mörka, misogyna skildring som vi får oss till livs här. Rätt eller fel, känslan av att se någons psykodrama spelas upp går inte att kasta bort och det är inte bra. Psykodrama ska ju inte ha publik.

"This is 40" är på det viset tämligen subversiv. En slags avantgardistisk hemmavideo maskerandes som en Hollywoodkomedi med kända skådespelare i rollerna. Fascinerande? Absolut. Skulle jag rekommendera den? Inte så säker på det.

The Ocean at the End of the Lane

Jag minns inte riktigt var och hur jag först hörde talas om serien "The Sandman". Jag måste ha läst om den någonstans. Refererad till någonstans. Det var i alla händelser före internet trädde in i mitt liv. Jag bör ha varit fjorton år eller så, vilket alltså placerar det till år 1992. Oavsett var jag nosade reda på det insåg jag med en gång att den här serien måste vara skriven direkt för mig. Dess författare, som tydligen hette Neil Gaiman, kunde inte känna till det själv förstås, men ändå måste det vara just så. Jag förstod naturligtvis att jag måste lägga mina tonårssvettiga händer på serien, vilket inte var den lättaste sak i världen. Nämnde jag att detta var innan internet trädde in i våra liv? Som väl var fanns det en seriebutik i Stockholm vid namn Alvglans som hade en tjänst där de importerade amerikanska serietidningar som man kunde prenumerera på via dem. (Och den tjänsten finns fortfarande. Man hittar deras hemsida här.) Via dem kunde jag också beställa samlingsalbumen med tidigare nummer. Jag blev inte besviken.

Det fanns något i Gaimans berättarkonst som gick rakt in i mig och jag kan nog på ena handens fingrar räkna upp de andra konstnärer ur världshistorien som påverkat mig lika mycket som han gjort. För några år sedan när vi hade världspremiär på en av mina pjäser, "IX.XI: The Big Bang", sa en bekant till mig efter föreställningen att den var som att se något av Neil Gaiman dramatiserat. Jag hade inte medvetet själv tänkt på referensen men blev omedelbart hedrad. Jag antar att hans röst på något sätt blivit en del av min egen. Medan Gaiman fortfarande bara skrev serier var han nästan som en hemlighet, något som bara ett fåtal utvalda kände till. Sedan dess har han gått vidare till att skriva prosa, ibland för vuxna och ibland för ungdom, och det med stor framgång. Dessutom har filmer börjat göras efter hans verk. Åtminstone en av dem, Henry Selicks "Coraline och spegelns hemlighet" (2009) är ett mästerverk.

Jag tror inte det finns någon annan modern fantasyförfattare som lika väl som Neil Gaiman förstår sig på myter och mytologiskt berättande. "Saker och ting behöver inte ha hänt för att vara sanna" säger seriens Sandman i ett avsnitt till alvernas konung Oberon medan de båda åser en föreställning av William Shakespeares "En midsommarnattsdröm". Det citatet skulle kunna stå som programförklaring för hela Gaimans produktion. Gaiman själv beskriver sig som ateist men i sina verk gör han sig ändå till en hednisk författare. Romanen "Amerikanska gudar" (2001) är en fantastisk fri dikt om gudar och människor och relationen dem emellan. (Den romanen kommer att ligga till grund för en kommande serie på HBO.)

I år har Neil Gaiman kommit med en ny roman: "The Ocean at the End of the Lane". Det är en kort liten berättelse om runt 190 sidor. Jag läste den mer eller mindre i en sittning. För den som har läst Gaiman tidigare finns det mycket att känna igen i romanen. Berättelsen hade utan tvekan kunnat vara ett av de fristående avsnitten av "The Sandman". Huvudpersonen är en ung pojke som blir vän med en flicka vid namn Lettie. Lettie bor med sin mor och sin mormor på en gård vid vägens slut. Bakom huset finns en dam. Men Lettie säger att dammen är en ocean och att hon och hennes familj kom farande över den oceanen för länge sedan. När en inneboende hos huvudpersonens familj tar sitt liv under tragiska omständigheter öppnas en port till en farlig och skrämmande värld som huvudpersonen och Lettie tvingas konfrontera.

Mötet mellan det vardagliga och det fantastiska är återkommande. Liksom detta med att se världen med ett barns ögon. Få vid sidan om Gaiman och Stephen King kan så träffande fånga hur farlig och otäck världen är när en är i den åldern. Företeelser från de vuxnas värld, sådant som självmordet och en förälders otrohet tränger in i barnets medvetande men bara barnet kan se vad dessa händelser egentligen innebär. Lettie, hennes mamma och mormor är ytterligare en i raden av alla variationer på den wiccanska gudinnan i hennes tre aspekter - ungmö, moder, hagga - som vandrar genom Gaimans författarskap. De är nornorna, Macbeths häxor, erinnyerna eller som här en grannfamilj med stora hemligheter. Som läsare möter jag dem som gamla vänner och återseendets glädje är stor.

Gaimans stil som prosaförfattare pendlar något mellan böckerna. Säkrast känns han i den ganska rakt berättade "Amerikanska gudar". I "The Ocean at the End of the Lane" känns det som om författaren försöker experimentera med en mer korthuggen stil. I bland känns det som om språket blir lite för självmedvetet och ställer sig i vägen för historien. Det finns också ett dubbelt perspektiv här som inte känns helt genomfört. Berättaren är vuxen och minns tillbaka på händelser från sin barndom men det vuxna belyser ändå inte det barnsliga. Kanske skulle det varit bättre om barnets synvinkel hade varit utgångspunkten.

Författaren har själv berättat att han började skriva boken som en novell men att den blev längre än han trott och därför nu publiceras som roman. Jag kan tycka att texten faller lite mitt emellan de båda formaten. Berättelsen är väldigt enkel och renodlad. Det är en saga av klassiskt snitt som Gaiman väver här. Här och var låter han texten glida ut mot en mer mångfacetterad, psykologisk skildring men tar det ändå inte hela vägen. "The Ocean at the End of the Lane" förblir därmed en ganska avgränsad sak. Och det är absolut inte något fel i det. Gaiman behandlar sina favoritteman och motiv med en säker och skicklig hand. I väntan på hans nästa stora mästerverk är den här boken en utmärkt lindring för abstinensen.

Snabba Cash - Livet Deluxe

När Jens Lapidus klev ut på den svenska litterära scenen med romanen "Snabba Cash" 2006 blev det med rätta sensation. Boken liknade inte något annat i svensk kriminallitteratur. Långt borta var alla trötta poliser med magproblem. Lapidus skildrade gangsterliv och brottslingars vardag från insidan, något vi är vana vid att se på amerikansk film med inte att läsa om på hemmaplan. Och med den auktoritet som författaren bar med sig från sitt värv som brottmålsadvokat fick romanen en känsla av autenticitet som gjorde den än mer intensiv. Den var också språkligt spännande. Romanens berättare jobbar med fritt indirekt tal och växlar genom boken fokalisering mellan de tre huvudkaraktärerna och när så sker förändras också stilen. Den mer målande och traditionella prosan som präglar delarna ur JWs - arbetarklasskillen som poserar som överklassbrat - perspektiv byts mot korthuggna, lakoniska och grammatiskt nysvenska när vi följer rymmaren Jorge eller gangstern Mrado.

Sedan dess har Lapidus gett ut ytterligare två romaner i trilogin som fått samlingsnamnet "Stockholm Noir". Det har också gjorts tre filmer baserade på hans verk och karaktärer. Relationen mellan böcker och film är dock intressant och komplicerad. Den första filmen, Daniél Espinosas "Snabba Cash" (2010) var en impressionistisk tolkning av den första boken. Så långt allt gått och väl. Lapidus "Aldrig fucka upp" från 2008, den andra boken i serien, är en helt fristående roman med andra karaktärer i centrum även om det referaras till händelser som gör det klart att den utspelar sig i samma fiktiva värld som första romanen. Film nr 2, "Snabba Cash II" (2012) i regi av Babak Najafi, är istället en direkt uppföljare på första filmen och diktar fritt vidare kring fortsättningen för karaktärerna. I den tredje boken "Livet Deluxe" från 2011 återvänder Lapidus själv till figurerna i den fösta boken. Och i den tredje filmen som vi ska recensera här, "Snabba Cash - Livet Deluxe" av Jens Jonsson, fortsätter alltså berättelsen från film nr 2, samtidigt som delar av handlingen i bok 3 vävs in. Hänger ni med?

Det låter kanske komplicerat och det är nog passande för "Snabba Cash - Livet Deluxe" är en film med en komplicerad handling. Längs vägen har det samlats på sig en ganska brokig skara karaktärer och berättelsetrådar som alla nu måste få sitt avslut. Jag räknar till ungefär fem huvudhandlingar som alla på olika sätt vävs in i varandra. Jorge (Mathias Varela) planerar ett sista stort rån, samtidigt som han försöker hantera sin kärlekshistoria med Nadja (Madeleine Martin), det rumänska traffickingoffret som han räddade i förra filmen. Den serbiske maffiabossen Radovan (Dejan Cukic) har en komplicerad relation med sin dotter Nathalie (Malin Buska). När han blir utsatt för ett mordförsök och räddas av sin anställde Martin Hägerström (Martin Wallström) låter Radovan denne bli en slags livvakt åt dottern och förbjuden kärlek börjar spira. Så mycket mer förbjuden som Hägerström i själva verket är en undercoverpolis. (Spoiler säger kanske någon - men detta avslöjades redan i trailern.) Dessutom far JW (Joel Kinnaman) runt i Los Angeles och försöker ta reda på vad som hände med hans syster. Var och en av dessa delarna hade räckt till en egen film. Jag avundas inte Maria Karlsson (som varit med och skrivit manus till samtliga filmerna) när hon satte sig ned för att försöka knyta ihop allt till denna del.

Producenterna har varit väldigt klipska i sina val av regissörer till trilogin. Varje film har en stark auteur vid rodret, en regissör som inte direkt arbetat med kriminalgenren tidigare och varje del har sin egen distinkta röst. Jag var visserligen inte helt förtjust i Espinosas film när den kom, trots dess uppenbara kvaliteter vad gällde miljö och skådespeleri. Jag kallade den impressionistisk tidigare och upplevde den delvis som lite väl lyrisk i sitt bildspråk. Jag saknade något av råheten som jag upplevde i Lapidus roman och inte heller hade filmen det bredare sociologiska perspektiv som romanen anlade om narkotikans väg genom klassamhället från betongförorterna in på Stureplan. Jag retade mig också på att så stort fokus låg på kärlekshistorien mellan JW och överklasstjejen Sofie. Nu när jag sett de två följande delarna undrar jag om jag skulle uppleva första filmen annorlunda när jag ser om den. Najafis "Snabba Cash II" var en betydligt tätare och hårdare historia. Handlingen var möjligen en mer konventionell gangsterrökare men effektivt berättad, spännande och med en otrolig nerv. Friheten från litterär förlaga tillät uppföljaren att gå sin egen väg.

Jens Jonssons tredje och avslutande del fortsätter i samma andra som del två. För den som liksom mig främst känner Jonssons för hans märkliga och oroväckande men vackra "Ping-pongkingen" (2008) med dess långsamma tempo och Roy Anderssonska estetik framstod han inte som ett självklart val som regissör men Jonsson anpassar sin stil väl. Hans känsla för bildkompositioner och kameraarbete är osvikligt. Filmen är mycket vacker och smakfull. Färger, ljussättning, rörelser i bilden, allt känns väldigt uttänkt och väl avvägt. Samtidigt hålls tempot högt och varje scen har en laddning av osäkerhet över sig. Vissa sekvenser är rena bravurnummer, exempelvis det stora rånet ungefär halvvägs igenom filmen som Jonsson filmar i en enda obruten tagning som placerar oss som publik direkt i händelsen. Det är väldigt skickligt. Och omskakande.

Hur kan inte heja på Jorge (Matias Varela)?

På skådespelarsidan står Varelas Jorge återigen ut. Allt eftersom filmserien fortgår är det allt mer han som blir hjälten. Jag tror det hänger mycket samman med Varelas rollprestation. Han fångar både det hårda och brutala hos den yrkeskriminelle samtidigt som han får våra hjärtan att brista i de ögonblick då han låter den rädda lilla pojken under fasaden kika fram, då han drabbas av ånger och dåligt samvete. Jorge blir en tragisk figur i sitt sökande efter försoning och han representerar också någonstans den lilla människans kamp mot överhet och omöjliga odds. Vi kan inte annat än att heja på honom. Joel Kinnaman, stjärnan i första filmen, är här knappt en biroll, nästan en eftertanke. Vad jag förstår utspelar sig alla hans scener i L.A. helt enkelt för att det blev enklare att skeppa produktionen dit än att få hem skådespelaren mellan dennes Hollywoodkontrakt. Det gör honom dessvärre lite avhängd trots manusets försök att väva samman allt.

Madeleine Martin och Malin Buska gör starka insatser i sina respektive roller. Särskilt Buska, vars karaktär är en slags kvinnlig version av Michael Corleone, ges utrymme att utvecklas från bortskämd rikemansdotter till iskall mördare. Och det gör hon med den äran. Martins roll är förvisso fast i en slags passiv offerposition, vilket inte är värst spännande men Martin ger Nadja en integritet som är välbehövlig. Det svaga kortet i ensemblen för mig är Martin Wallström. Hans karaktär känns aldrig särskilt trovärdig, vare sig som snut eller som buse. Han ser faktiskt ut som om han skulle ramla omkull och börja gråta om en blåste på honom.

Sammantaget är min reaktion på filmen kluven men ändå överlag positiv. "Snabba Cash - Livet Deluxe" är en mycket underhållande actionthriller och på alla sätt en ytterst välgjord film. Med sin blandning av språk och miljöer känns den nästan inte som en svensk film alls och den står sig väl i en internationell jämförelse. Det är den snyggaste filmen i trilogin. Min främsta reservation, som jag redan varit inne på, är att intrigen är överdrivet invecklad. Det händer allt för mycket och fokus blir splittrat med alla karaktärer vi förväntas följa. Det blir mer än vad en film riktigt orkar bära. Hade man kunnat sovra och förtydliga lite mer hade filmen kunnat bli mycket tajtare, mer som del två som jag håller för den bästa i serien. Denna reservation till trots måste jag ändå säga att jag utan tvekan kan rekommendera filmen och frågan är om den trots allt inte är den bästa svenska film jag sett hittills i år.

Elysium

Neill Blomkamp klev så att säga in från ingenstans, närmare bestämt från Johannesburg i Sydafrika, med sin debut som långfilmsregissör, 2009 års stora överraskning "District 9". Blomkamp använde i den filmen samtidens alla digitala tekniker för att göra en film som dels såg fantastisk ut, dels var en bitande och bitvis verkligt underfundig politisk satir. Att skildra situationen i de sydafrikanska kåkstäderna genom en berättelse om utomjordingar som anländer till Jorden var ett grepp som ingen hade väntat sig. "District 9" blev med rätta hyllad. Jag tyckte mycket om den även om jag också hade vissa reservationer. Filmen led av det så ofta förekommande tredje-akts-problemet. Det är lättare att sätta i gång en historia än att avsluta den. Sista biten av "District 9" övergav mycket av den egensinniga och udda satiren och blev mer av en konventionell actionfilm. Blomkamp övergav där också den semidokumentära stil som präglat första delen av filmen. Det där är dock brister man får ha översikt med, särskilt i en regissörs första försök.

Sedan dess har Blomkamp erbjudits en rad stora franschiseprojekt, allt från en filmversion av tv-spelet "Halo" till att ta över "The Hobbit" när del Toro hoppade av. Till Blomkamps heder valde han inget av dessa. "Elysium" är en film efter eget originalmanus, återigen en politisk science-fiction om än denna gång mer av ett drama än satir.

Handlingen utspelar sig år 2154. Jordens fattiga lever i slum och misär på den utarmade och miljöförstörda planeten medan de rika och priviligierade bor på Elysium, en gigantisk rymdstation i omloppsbana. Där har de tillgång till all lyx man kan tänka sig och medicinsk utrustning som i princip gör sjukdom och åldrande till något som bara händer andra. Kontrasten mellan de båda världarna kunde inte vara mer bjärt. Blomkamp och hans scenografiteam fångar verkligen båda miljöerna med en ingående specificitet. Elysium är klassisk västerlandsarkitektur kombinerad med slimmad, stilsäker och glansig futurism. Los Angeles, där scenerna på Jorden utspelar sig, är ett postapokalyptiskt ödeland av en gigantisk kåkstad där smuts, sten och betong sträcker sig så långt ögat kan nå. Filmen undviker på ett fiffigt sätt de obligatoriska referenserna till "Blade Runner", noir, ständig natt, regn, ja ni vet. Istället badar dessa scener i ett ihållande, skoningslöst solljus.

Som politisk allegori är det inte direkt subtilt. Ja, det är väl egentligen knappt ens en allegori. Det är bara en bild av klyftorna mellan oss som har och de som inte har. Här är jämförelsen med "District 9" lite orättvis eftersom greppet där var så udda och originellt. "Elysium" knyter mer direkt an till en sf-tradtion från Fritz Langs "Metropolis" och framåt där samtidens sociala spänningar bara lätt förstärks genom att placeras i "framtiden".

Matt Damon spelar Max, en före detta biltjuv som nu försöker skärpa sig och har fått ett jobb på löpande bandet i en robotfabrik. En olycka på jobbet, arbetarnas säkerhet kommer inte högt upp på listan över prioriteter här, utsätter honom för en dödlig strålningsdos. Max har nu bara några dagar kvar att leva. Inte mycket att blota för alltså - han måste ta sig till Elysium om han vill överleva. Och det vill han ju. För att lyckas med detta måste han ge sig i kast med Julio, en människosmugglare spelad av Diego Luna. Det planeras en datastöld som kompliceras av att målet för attacken, chefen för det företag som just lämnat Max att dö, visar sig konspirera tillsammans med Elysiums försvarsminister Delacourt (Jodie Foster) för att iscensätta en statskupp uppe på rymdstationen. Snart har Max därför en livsfarlig agent efter sig vid namn Kruger, spelad av Sharlto Copley (som gjorde huvudrollen i "District 9".)  Till detta kommer också en slags bihistoria där Max återknyter bekantskapen med en barndomsvän, sjuksköterskan Frey (Alice Braga) som visar sig ha en dotter med leukemi och som också skulle behöva komma upp till Elysium.

I min recension av "Promised Land" nämnde jag något om min tveksamhet inför Matt Damon. Och även om han där fungerade för mig blir han den svaga länken i "Elysium". Här ska Damon ta på sig rollen av actionhjälte men lyckas inte ge sin karaktär det vi som publik behöver för att vi ska verkligen bry oss om honom. Damon blir för blek, för mycket vit formfranska. En yngre Bruce Willis hade kunnat göra det, liksom en Will Smith.  Eller varför inte Copley? Han är föralldel en fröjd i skurkrollen. Visst han ser ut om en galen vildhund med sitt yviga skägg och sina implantat och spelet blir därefter - det verkar inte ha funnits något som heter för mycket när Blomkamp regisserat honom. Det må vara en serietidningsestetik men den fungerar därför att Copley hela tiden har kontroll över sitt instrument.

Alice Braga ger filmen en välbehövlig mänsklighet och fungerar som berättelsens känslomässiga ankare i betydligt större grad än vad Max gör. Annars är mer utmejslade karaktärer det jag önskar av filmen. Jodie Foster är klippt och skuren för den isdrottning hon spelar men rollen som sådan är mer en funktion av intrigen än en utvecklad rollfigur. En annan figur som kunde ha byggts ut är Julio, människosmugglaren. När vi möter honom i början förefaller han vara mest en samvetslös gangster men mot slutet uppräder han mer som en altruistisk revolutionär. Menar Blomkamp att karaktären förändrats under berättelsens gång eller har den sidan alltid funnits i bakgrunden? Vi ges inte tillräckligt för att säga varken det ena eller det andra och intrycket av figuren blir därför lite osammanhängande.

Lite liknande problem som "District 9" hade drabbar också "Elysium" i den tredje akten. Det blir mer konventionell action och det är inte alls lika intressant som de mer dramatiska scenerna. Här får vi dessutom hetsiga scener i stobljus och stiliserade slowmotionbilder som inte alls stämmer in med den socialrealistiska tonen tidigare i filmen. En av Blomkamps stora begåvningar är att han kan skapa fantasiska världar och sedan filma dem på ett sätt som ser ut som om han verkligen varit där med en kamera. Jag vet inte vem de här actionscenerna ska imponera på men inte är det på mig i alla fall. Jag vill gärna tro att en film av det här slaget kan få vara ett politiskt drama och det kan få räcka. Om Neill Blomkamp också kan komma till den övertygelsen och om han håller fast vid det som är hans styrkor som regissör då ser jag redan fram emot hans nästa film.

Promised Land

Med en mytologiskt klingande titel ger sig regissören Gus Van Sant tillsammans med manusförfattarna och skådespelarna Matt Damon och John Krasinski ut på en resa i det amerikanska hjärtlandet. Lika mytologiskt laddad som det förlovade landet i gamla testamentet är den lilla småstaden i det amerikanska medvetandet. Det trygga lilla samhället där alla känner alla och tar hand om varandra, där familjer bott i generationer och förväntar sig att fortsätta födas, älska, leva och slutligen dö. Men där som här är det ett sätt att leva i otakt med tiden. De små industrierna försvinner, jordbruket kan bara klara sig genom att hållas under armarna med subventioner. Så när ett stort multinationellt energibolag rullar in i staden och erbjuder såväl kommun som markägare miljoner för att få utvinna naturgas genom hydralisk spräckning eller fracking, ja då är det kanske inte konstigt att många är sugna att hoppa på.

Matt Damon spelar Steve Butler, en konsult som tillsammans med sin kollega Sue (Frances McDormand) far in i dessa småstäder och går dörr till dörr för att få markägare att skriva på kontrakten. Butler skulle lätt kunna framstå som en släkting till de amoraliska bolagslakejerna till antihjältar i Jason Reitmans filmer, Aaron Eckhart i "Thank you for smoking" eller George Clooney i "Up in the air". Men det som gör Butler så framgångsrik, vi får tidigt veta att hans team är bolagets absolut bästa på att få folk att skriva under, är att han talar med bönder på bönders vis. Han är visserligen inte främmande för att dra en vals och lura folk med finstilta klausuler men han är själv uppvuxen i ett jordbrukssamhälle som dött sotdöden och han verkar ytterst tro på den frälsning som han säljer dessa människor.

Men den här gången stöter Steve och Sue på patrull. En äldre naturkunskapslärare (Hal Holbrook) visar sig vara väl påläst om riskerna med metoden och ställer obekväma frågor. Plötsligt dyker en miljöaktivitst (Krasinski) upp med bevis för hur illa det kan gå när grundvattnet blir förorenat och boskapen börjar trilla av pinn. Aktivisten Dusty visar sig vara en svår nöt för Steve att knäcka och nu kämpar de båda männen om medborgarnas själar likväl som en lokal lärarinnas gunst. (Hon spelas av en utmärkt Rosemarie DeWitt.)

Tempot är stillsamt och eftertänksamt. Som alltid i Gus Van Sants filmer är det karaktärsstudierna som är i centrum och personregin är strålande. Jag är inte världens största Matt Damon-fan men hans gestaltning här är precis vad rollen behöver. Hans Steve är charmig och lättillgänglig men förråder ändå något av den tomhet som gnager inom honom. Förutom skådespeleriet är fotot, av svensken Linus Sandgren, en av filmens stora behållningar. De vackra, panoramiska vyerna över landskap och byggnader ger filmen en lyrisk kvalitét som jag tycker mycket om. Danny Elfmans musik bidrar också till den elegeiska tonen.

Gus Van Sant är liksom Stephen Soderbergh en regissör som varvar personliga och experimentella projekt - t.ex. "Elephant" (2003) - med mer konventionella och/eller kommersiella - "Good Will Hunting" (1997) eller "Finding Forrester" (2000). Van Sant är mer av en inhyrd regissör här, om jag förstår rätt skulle Damon egentligen ha regisserat filmen från början. Som sådan gör han ett väldigt bra jobb.

Filmens avgörande svaghet ligger egentligen på manusnivå och gäller då framför allt slutet. Den sista kvarten, tio minuterna fungerar inte alls. Jag ska inte avslöja vad som händer här men det kommer en avgörande tvist i handlingen som känns som om den vore hämtad från en helt annan slags film. Plötsligt trängs den så fint vävda naturalismen undan till förmån för en sentimentalitet som en film med ett mer melodramatiskt anslag hade kommit undan med. Här känns det dessvärre bara falskt och påklistrat. Det är synd på en film som fram till dess hållit hög klass och dessutom lyckats berätta om ett politiskt hett ämne på ett intelligent och inkännande vis.

Pacific Rim

När en väldigt begåvad regissör med en tydlig personlig stil och egen röst - beundrad, hyllad och placerad på piedestal - bestämmer sig för att hens nästa projekt ska bli en film om jätterobortar som slåss med stora dinosaurliknande monster vet jag inte riktigt hur jag som publik ska ställa mig till saken. Det är just det här med jätterobotar. Jag vet inte om de är riktigt min grej. Poängen för mig med roboten som arketyp är att den utmanar våra föreställningar om vad en människa och en individ egentligen är. De funkar bäst i en mer intim kontext. Stora vapen och massiva pistonger tilltalar mig inte i sig.

Å andra sidan - det är Guillermo del Toro vi talar om. "Djävulens ryggrad" (2001) och "Pans labyrint" (2006) hör till det bästa som gjorts i sin genre. Visserligen har hans engelskspråkiga filmer inte haft riktigt samma unika kvalitéer, även om "Hellboy"-filmerna är klart underhållande.Ändå kände jag att jag gärna ville hysa förtroende för att del Toro skulle kunna göra något av materialet som skulle göra det hela till mer än bara en vanlig sommarsäsongskioskvältare av standardtyp.

Om inte annat är det ju kul med en storslagen science-fiction-film som inte baserar sig på en direkt förlaga som en grafisk roman, animerad tv-serie eller dylikt. Det betyder förstås inte att det saknas tydliga förlagor. Såväl gamla japanska monsterfilmer som "Godzilla" (1954) och dess följeslagare liksom mecha-anime är sådant som del Toro tydligen bär med sig från barndomen. Och någonstans ligger väl också Lovecraft och spökar. del Toros förkärlek för skrivställaren från Providence är välkänd. Skyhöga monster från havet som kommer för att förgöra mänskligheten, det låter som hämtat ur mythoset. Synd bara att filmen väljer bort all antydning till kosmisk fasa till förmån för svisch, tjoff och ka-pow!

"Pacific Rim"s stora styrka ligger i världsbygget. Det är en tät och mångbottnad fiktion som vävs och som vi under filmens gång får glimtar av. Handlingen utspelar sig i en nära framtid. Utomjordiska monster, som människorna uppkallat kaiju efter den japanska monsterfilmsgenren, tränger in i vår värld genom en portal djupt nere på botten av Stilla Havet. Därefter går de till attack mot städer längs kusterna. För att försvara sig går mänskligheten samman och bygger jägers. Tidigare kallade jag dem för robotar men rent tekniskt är de snarare en slags gigantiska humanoida pansarvagnar. Att kontrollera en jäger är dock så pass påfrestande att det krävs två piloter vars hjärnor måste vara sammankopplade för att styra. Kriget mellan människor och monster pågår i många år och har stor påverkan på allt från populärkultur till politik och religion. Det är en fascinerande värld vars isberg vi egentligen bara får se toppen av. Handlingen utspelar sig mest i och kring det militära jägerprojektet men för mig är det scenerna utanför, där vi får ta del av hur vardagen ser ut i denna framtid som det blir riktigt intressant.

Det är också väldigt skönt att se en film av det här slaget helt befriad från amerikansk patriotism och självbelåtenhet. Jägerprogrammet som ska stoppa monstren är ett internationellt sammarbetsorgan. Vår huvudperson är visserligen amerikan men bland övriga piloter hittar vi australiensare, kineser, ryssar och japaner. Det mesta av filmen utspelar sig i Hong Kong. På många vis känns "Pacific Rim" därför inte som en amerikansk film, vilket väl för ses som en del Toro touch. Det är säkert också en av anledningarna till att filmen gått bättre i asiatiska länder än i USA.

Filmens svaghet är karaktärerna. Eller rättare sagt bristen på dem. Det känns aldrig som om vi riktigt lär känna någon av människorna i filmen. De förblir hela tiden diffusa och snabbt skissade, nästan som om de vore en eftertanke i sitt eget universum. Huvudpersonen Becket spelad av Charlie Hunnam är ett blankt blad, generisk snygg-kille-på-film och trist så att klockorna stannar. Försöket att ge rollfiguren en bakgrundshistoria, han förlorar en bror i filmens första minuter, faller till marken som en död flundra och Hunnam själv saknar helt charm och karisma. Som lök på laxen är han dessutom till utseendet förvillande lik Robert Kazinsky som spelar Beckets främste konkurrent, den australiensiske piloten Chuck. I flera scener där dessa två knockar huvudena mot varandra i testosterondueller tappar jag bort vem som är vem. Och värre ändå - det känns ganska egalt.

 

Bättre lyckas Idris Elba och Rinko Kikuchi i sina respektive roller. Elba spelar Pentecost, jägerprogrammets högsta befäl och Kikuchi spelar Mako, hans japanska "adoptivdotter" som blir Beckets nye medpilot och trevande kärleksintresse. Inte så att dessa karaktärer i manus någonsin transcenderar sina arketyper heller men skådespelarna lyckas i alla fall ingjuta pondus och karisma nog för att vi ska kunna dem till oss. Elba är som alltid en självklar mittpunkt så fort han kliver in i en scen, hans auktoritet går inte att ifrågasätta och den hårdhet av den gamla skolan som han projicerar döljer ändå inte det hjärta av guld som bultar i hans bröst.

Vid sidan om dessa ganska humorbefriade hjältar rör sig filmen också med en mer humoristisk sidointrig som kretsar kring två vetenskapsmän spelade av Charlie Day och Burn Gorman samt deras försök att koppla samman sina hjärnor med en kaijus i ett försök att få reda på vad monstren egentligen är ute efter. Här tar del Toro plötsligt i så att han spricker och slår på stora buskistrumman. Särskilt Gormans karaktär är groteskt tecknad att en kommer att tänka på "'Allo, 'allo" eller dylikt. I den här delen av handlingen dyker dessutom allas vår Ron Pearlman upp som svartbörsdirektör med steampunkglasögon och gyllene skor. Det vilda överspelet i dessa scener till trots är detta den del av filmen som fungerar bäst, just därför att den tar oss utanför militärbasen.

Visuellt hade jag förväntat mig något mer av "Pacific Rim". Visst är varelserna från havet designade med möda men så värst spännande är de inte. Med "Pans Labyrinth" och "Hellboy II" skapade del Toro bilder som bara var hans egna, som inte hade kunnat komma från någon annans fantasi. Det var en av anledningarna till att de blev så drabbande för mej som publik. De här monstren ser ut som vilka specialeffekter som helst. Inte heller imponerar de stora slagsmålsscenerna. Bortsett från ett litet visuellt gag i en av fajterna känns de förvånansvärt slentrianmässiga. Och de ser dessutom animerade ut, som om vi plötsligt faktiskt tittade på tecknat och dessa sekvenser inte var en del av samma film, vilket känns märkligt så här över ett decennium in i det digitala filmskapandets ålder.

***

Det talas redan om möjligheten till uppföljare. Om så blir fallet hoppas jag att del Toro överger fokuset på de stora striderna och hittar tillbaka till det han är bäst på - intima karaktärsbaserade historier med en visuellt fantasifull sagoton som gärna får vara mörk och störd. Det skulle säkert gå att föra tillbaka de stortens sensibilitet även i "Pacific Rim"s universum. För som sagt här finns många intressanta uppslag som skulle kunna utvecklas vidare. Vad är det egentligen för människor som dyrkar kaiju som gudar och vad spelar den kulten för roll i samhället? Vad innebär egentligen tekniken som låter människorna koppla samman sina hjärnor och vad för det för effekter? Sånt antyds nu bara i filmen och fick gärna göras mer av i en del två. Förslagsvis med helt nya karaktärer i centrum.

 

Orange Is the New Black - säsong ett

Netflix fortsätter på den inslagna vägen att producera originalserier för sin sajt. Sedan "House of Cards" hade premiär i början av året har man rullat ut varulvsdramat "Hemlock Grove" och en fjärde säsong av den tidigare insomnade kultserien "Arrested Development". De har jag inte sett ännu. (Jag började faktiskt se "Hemlock Grove" men det första avsnittet fångade mig inte alls.) Däremot har jag och fru Otterberg sett Netflix senaste nyhet, fängelsedramat "Orange Is the New Black".

Serien baserar sig på en memoarbok från 2010 med samma titel författad av en kvinna vid namn Piper Kerman. Kerman avtjänade 13 månader i ett fängelse i Conneticut och skrev sedan om sina erfarenheter och upplevelser. Vad jag förstår är serien dock ganska fritt baserad på boken i fråga och handlingen får ses som ren fiktion. Huvudpersonen Piper Chapman (Taylor Schilling) är en till synes välartad egenföretagare från övre medelklass med likaledes välartad fästman (Jason Biggs). Nu visar det sig dock att ungefär tio år tidigare hade Piper ett passionerat förhållande med Alex (Laura Prepon), en storskalig heroinsmugglare och vid flera tillfällen hjälpte Piper till att frakta pengar över gränserna. Allt det där uppdagas och Piper hamnar i federalt fängelse. Och som lök på laxen visar det sig att även Alex sitter på samma anstalt.

Snabbt expanderar dock serien ut från Piper och låter oss lära känna alla de andra kvinnorna i fängelset. "Orange Is the New Black" har en stor ensemble fylld med köttiga, väl utvecklade och mångbottnade kvinnliga karaktärer. Genom att använda sig av tillbakablickar får vi ta del av hur dessa kvinnors liv såg ut innan de hämnade där de hamnat. Tekniken kan påminna om den i "Lost" men med den skillnaden att tillbakablickarna här är korta, effektiva och utformade att väcka åskådarens egen fantasi. De antyder snarare än att berätta en hel historia. Fokus lämnar aldrig det som händer i handlingens här-och-nu.

Här är ett sådant överdåd av starka rollprestationer att det nästan känns svårt att särskilt peka ut några. En stor glädje för mig är naturligtvis att få se Kate Mulgrew, allas vår kommendör Katheryn Janeway, som Red, en stor rysk babuschka med ansvar för fängelsets kök. Mulgrew gör henne jordad, hårt som sten och ändå med en grace och nästan aristokratisk självklarhet som gör det tydligt varför hon är som en mamma för många  innanför murarna. Det är också kul att se skådespelerskor som vi känner igenom från diverse ungdomskomedier som Prepon och Natascha Lyonne (från "The 70's Show respektive "American Pie"-filmerna) breda ut sina vingar och jobba med dramatiskt material. Här är också en rad av riktigt begåvade skådespelerskor som jag inte känner igen sedan tidigare som gör riktigt imponerande insatser. Bland dem faktiskt Taylor Schilling i huvudrollen. Piper är den karaktär som genomgår störst förändring genom serien, från sitt oskuldsfulla jag i början till en person som faktiskt kan överleva inne på anstalten. Och det Schilling lyckas göra är att visa hur detta kanske inte alls är en förändring utan snarare att Piper väljer att släppa fram något som alltid funnits inom henne.

Redan har lovorden hunnit hagla över serien. Helt välförtjänt. Om "House of Cards", som jag tyckte om, kunde sägas att den var i slutändan ganska konventionell och att den förhöll sig relativt ytligt till det ämne som den ändå skulle behandla. Så inte "Orange...". Även om den kanske inte har samma sociologiska kraft som "The Wire" så tar den på ett ärligt och spännande sätt upp frågor som rör klass och etnicitet och hur komplicerade och besvärliga våra föreställningar om de här sakerna är. Lekfullt men utan att förenkla tvingas dessa ämnen upp till ytan. Fängelset blir i någon mening en reflektion av hela det amerikanska samhället med sin disfunktionella dynamik. Som man kan vänta sig serveras allt med en stor portion sex. Det ovanliga är naturligtvis att vi här får lesbiskt begär placerat så centralt. "Orange..." tar också upp transsexualitet på ovanligt inkännande vis med karaktären Sophia, spelad av Laverne Cox (själv transsexuell.)

Den del av serien som fungerar mindre bra är scenerna utanför murarna med Jason Biggs karaktär Larry. Han är aldrig lika intressant som seriens övriga komponenter och även om Biggs är bra i rollen bjuder han inte precis på några överraskningar. Jag förstår att han måste vara där, han behövs för Pipers historia, men om hans ska fortsätta att ha lika stor plats i kommande säsonger bör författarna hitta på en mer spännande båge för hans karaktär.

Huvudförfattaren Jenji Kohan är tidigare främst känd som kvinnan bakom "Weeds" och visst går det att se paralleller mellan de båda seriernas premisser där den borgerliga amerikanska medelklassen ställs mot den kriminella världen och det visar sig att de inte är så väsensskilda. (Samma dynamik finns för all del också i "Sopranos", "Breaking Bad" och många andra serier.) En av "Orange..."s starkaste scener är en där Piper samtalar med sin mor som kommit på besök. Modern säger i förbigående till sin dotter att hon inte är som de andra kvinnorna hon sitter inne med. Piper stirrar sin mor i ögonen och uttalar något som hon kanske just i den stunden inser att hon lärt sig under sin tid där: "Förstår du inte? Jag är PRECIS likadan som dem." Den sanningen kan naturligtvis Pipers mor inte ta till sig. Men det är just den som vi tittare måste bära med oss efter att ha sett serien. Vi är precis som dem och de är precis som vi.

Monsters University

 

Tidigare i sommar publicerade nättidningen Slate en undersökning där de lät en grupp barn i åldrarna 4-12 år betygsätta alla Pixars filmer. Därefter jämfördes resultaten med vuxna kritikers bedömningar av samma filmer. (Själva artikeln kan ni hitta här.) Som man kunde gissa är barnens och de vuxnas bedömningar inte helt synkade. Framför allt tycks barnen tycka mycket bättre om uppföljarna. "Cars 2", som alla kritiker med rätta hatade, hålls av barnen mycket högre än den första filmen om Blixten McQueen. Den film som fick absolut högst betyg av barnen var dock "Monsters Inc." från 2001. Så det är väl inte alls förvånande att vi nu får en ny film i den serien. Inte en uppföljare dock utan en förföljare - eller prequel som alla de coola kidsen kallar det.

Mike, den enögda gröna bollen, och Sully, den blåpälsade, är tillbaka som yngre versioner - närmare bestämt som studenter på titelns Monsters University. (Tillbaka i den engelskspråkiga originalversionen är också Billy Crystal respektive John Goodman som respektive monster.) Filmmakarna med regissören Dan Scanlon i spetsen roar sig med att placera dessa ikoniska figuer i amerikansk collagemiljö med allt vad det innebär i klassisk "Deltagänget"-anda. Den sortens komedi är ju så etablerad och inoljad att tv-serien "The Simpsons" redan 1993 slaktade den i avsnittet "Homer goes to collage" med manus av Conan O'Brian.

Mike och Sully, som i "Monsters Inc." är de bästa av vänner träffas här för första gången och till en början tål de verkligen inte varandra. Mike drömmer om att bli skrämmare - om ni minns så skrämmer monstren barn i vår värld för att använda deras skrik som energikälla. Med hårt arbete har han tagit sig in på denna högst prestigefyllda och svåra utbildning. Sully däremot har halkat in på ett bananskal och verkar tro att hans naturbegåvning ska leda honom till stordåd utan egentlig ansträngning. Utan att driva metaforen för långt finns det en slags Mozart-Salieri-dynamik mellan dem båda.

Snart blir dock både Mike och Sully utkastade från utbildningen av skolans stränga dekanus Hardscrabble (Helen Mirren) och för att återfå sina studieplatser måste de nu arbeta tillsammans för att vinna skolans stora skrämmarspel tillsammans med den enda studentförening som vill ha dem - Ozma Kappa, en hopplös samling töntar och loosers. På traditionellt manér får vi alltså sportkillar och populära tjejer mot nördarna och naturligtvis vet vi alla från början att det blir nördarna som kommer att dra det längsta strået.

Filmens hjärta är Mike. I figuren av en karaktär som så väldigt starkt drömmer om att utmärka sig och uttrycka sig inom ett fält där hen saknar begåvning och naturlig talang ryms en hel del mörker och tragedi. I slutändan kommer Mike dock att upptäcka att han har en annan talang, att väcka till liv och plocka fram det bästa ur andra. Gradvis växer också vänskapen mellan honom och Sully och filmskaparna lyckas på ett övertygande vis skildra hur de två blivit så sammansvetsade som de var när vi mötte dem första gången.

Till skillnad från barnen i Slates udersökning har jag aldrig varit ett jättefan av den första filmen. Jag kan inte hålla den i samma klass som Pixars främsta verk, "Toy Story"-trilogin, "Råttatoille" eller "Wall-E" till exempel. Jag antar att jag aldrig riktigt kunnat ta till mig den här monstervärlden. Den har alltid verkat lite endimensionell för mig. "Monsters Inc." har alltid känts som en idé som vore bättre lämpad för en kortfilm. I "Monsters University" breddas världen och ges lite mer utfyllnad. Även om jag inte blir helt besegrad så känner jag spontant att den filmen lyckas bättre än sin föregångare. Jag blir mer engagerad i Mike och Sullys berättelse och dessutom finns här fler roliga bifigurer att ta till sig. Fokus ligger på karaktärsutveckling och inte på överdrivna actionsekvenser, vilket jag uppskattar.

Även om filmen inte rymmer lika mycket nyanser för en vuxen åskådare som Pixars verkliga mästerverk är det nog inte heller en film för de allra minsta. Visst kan man som liten uppskatta en film av det här slaget som en ren explosion av färg och skoj men handlingen är inte helt okomplicerad. Man kan säkert hänga med även om man inte vet något alls om amerikansk collagekultur men nog hjälper det. Filmen är dessutom lite lång. På den visningen jag såg blev det lite oroligt bland den yngre publiken mot slutet. (Med den obligatoriska kortfilmen före - "Det blå paraplyet", väldigt bra för övrigt - blir speltiden nästan två timmar.) Dessutom handlar det ju faktiskt om monster och även om de är relativt söta finns det en och annan scen som nog faktiskt kan vara otäck på riktigt för somliga småttingar.