The Heat

Amerikanska nöjesmedia har sedan många år tillbaka rapporterat om biljettförsäljningssiffror som om de vore sportsresultat. Vilken film vann den här premiärhelgen? frågar de sig. Uppskattningar av inkomster vägs mot utgifter och filmbolagens bokförning ligger öppen för kalenderbitarna. Det går inte att missta sig på skadeglädjen när en riktigt dyr produktion inte blir så framgångsrik som producenterna hoppats. Eller den förvåning som uppstår när en film blir oväntat framgångsrik.

Den stora överraskningen denna sommar, enligt dessa medier var komedin "The Heat". Man kan fråga sig varför. Vi har en väletablerad komisk genre, den så kallade buddy-copkomedin, vi har Paul Feig som regissör som senast gjorde den likaledes oväntat framgångsrika "Bridesmaids" och vi har två väldigt populära stjärnor i huvudrollen. Men det är klart - de är ju Sandra Bullock och Melissa McCarthy. De är ju tjejer. Precis som "Bridesmaids" har vi alltså att göra med en brett upplagd komedi med kvinnliga huvudpersoner. Det är väl detta som överraskar somliga, att det finns publik för filmer som passerar Bedchel-testet. Ja, tänka sig.

Buddy-copkomedin hade sin storhets tid under 80-tal och tidigt 90-tal. En tänker förstås på sådana klassiska titlar som "48 timmar" (1982) "Snuten i Hollywood" (1984),"Dödligt vapen" (1987), alla med uppföljare och många, många fler. Modellen är att en seriös, lite stel och formell men effektiv polis tvingas samman med en lös kanon, en knasboll, en kaosagent om man så vill. Sedan blir det knas. De här båda polisarketyperna bygger vidare på den klassiska dynamiken mellan den vita och den röda clownen. I ett traditionellt cirkusnummer kan den vite clownen försöka exempelvis spela såg, intensivt och allvarligt medan den röde clownen hela tiden kommer i vägen och förstör den vites värdighet. Samma sak i buddy-copkomedin. Och den röde clownen behöver inte nödvändigtvis alltid vara människa, se t.ex. "Turner och Hooch" (1989).

I "The Heat" är den vita clownen en FBI-agent vid namn Ashburn (Bullock). Hon är brilljant, hårt arbetande, mycket seriös och medveten om sin intelligens. Naturligtvis hatar hennes kollegor henne. Hon skickas att utreda en narkotikahandlare i Boston och träffar så på den hårdhänta och borstbindesvärande snuten Mullins (McCarthy). De båda är naturligtvis totala motsatser, det blir genast konflikt men under filmens gång lär de att uppsatta varandras olikheter och en vänskap formas. Filmen avviker inte för den givna mallen.

Om själva kriminalhistorien finns inte så mycket att säga. Det gör det som regel aldrig i de här filmerna. Hur många skulle på rak arm kunna säga vad det egentligen är som Gibson och Glovers karaktärer utreder i "Dödligt vapen"? Det som betyder något är relationen mellan huvudpersonerna och hur den utvecklas. För att det ska fungera behövs bra kemi mellan skådespelarna och det får vi verkligen här.

Jag har historiskt inte varit ett större fan av Sandra Bullock men jag måste erkänna att här är hon riktigt bra. Hon gör rollen med en perfekt balans av stelhet och professionellt självförtroende å ena sidan, å den andra med en känsla av att innanför den hårda fasaden finns ett mobbat barn som ingen någonsin har tyckt om. Socialt är hon helt misslyckad och på det viset en tydlig släkting till Kristen Wigs karaktär i "Bridesmaids". Melissa McCarthy får chansen att briljera med såväl verbal som fysisk humor. Manuset är skrivet av Kate Dippold men det märks tydligt att Feig i flera scener bara släppt lös McCarthy och låtit hennes improvisera dialog. Ofta bygger humorn på att ett skämt introduceras för att sedan upprepas och varieras så långt som det går. McCarthy tar den chansen och visar vilken komisk begåvning hon är.

Bland övriga skådisar kan Michael Rapaport nämnas som spelar Mullins bror som blir indragen i de kriminella. Han gör att känsligt porträtt av sin karaktär och är nog den enda av bifigurerna som går att intressera sig för. I övrigt ligger fokus helt på Bullock och McCarthy.

Filmens humor är samtida och explicit precis som man kan vänta sig. Feig låter dessutom ganska aggressiv hiphop-musik med kvinnliga rappare ljuda i bakgrunden som en medveten hälsning till här och nu. Men såväl berättelsens struktur som för- och eftertexter är medvetet retro till sin utformning. Även om formen varken stöps om eller dekonstrueras känns den enda fräsch och fungerar som enkel underhållning, i ordets absolut bästa bemärkelse.

Epic - Skogens hemliga rike

Vänta lite här nu. Hade inte den här filmen premiär redan i maj? Borde inte den i så fall ha recenserats för länge sedan? Jo, det kan man kanske tycka. Men sådan är nu den glade ideellt arbetande filmkritikerns lott. Jag och fru Otterberg har flera gånger varit på väg att se "Epic" men det var först nu som det blev av.

Sedan Peter Jacksons filmatiseringar av Tolkien  först hade premiär och visade var skåpet ska stå i fallet fantasy på bio har vi sett ett otal försök att återskapa den magi som dessa rullar bar med sig. Jag har tidigare här i bloggen noterat hur filmbolagen sluggeraktigt gör vad de kan för att desperat hitta nästa stora franchise utan att riktigt veta hur det ska gå till. När till och med Jackson själv kan gå vilse i utvikningar och onödiga tekniska innovationer när han ska följa upp sina egna framgångar framstår det extra tydligt hur svårt det är. Episk fantasy kräver ett väldigt exakt handlag - om inte riskerar allt att snabbt spåra ur.

Blue Sky Studios är en amerikansk animationsstudio vars största framgångar hittills varit "Ice Age"-filmerna. Jag har aldrig varit ett stort fan. Deras trailers med den enerverande ekorren och hans ollon har alltid varit mycket roligare och mer gripande än den färdiga filmen. Så väl visuellt som till story och karaktärer har man rört sig i en division en bra bit under såväl Pixar som Dreamworks. Ändå hade jag en viss förhoppning på "Epic - Skogens hemliga rike" eftersom jag gillar grundidén, att göra en episk fantasyfilm i helt animerad form.

Filmen kretsar kring den tonåriga Mary-Katherine (eller MK som hon helst vill kallas) som måste flytta in hos sin far som hon inte träffat på många år, efter att hennes mamma dött. Fadern är något av en enstöring, en vetenskapsman som installerat ett nätverk av övervakningskameror runt om i skogen för att försöka finna bevis för småfolkets existens. Vi förstår snabbt att faderns besatthet vid detta något okonventionella forskningsämne ödelade hans äktenskap och att MK tycker pappa är galen. Men det är han förstås inte. Småfolken är verkliga och vi möter nu en slags militärstyrka som kallas "bladmännen" som klädda i samurajliknande rustningar flyger runt på kollibrier och kämpar mot bogganerna - en slags grodliknande småtroll som står för föruttnelse, nedbrytande och död. I kriget mellan dessa båda krafter blir skogens drottning dödad och med sina sista krafter förminskar hon MK som nu dras in i kampen.

Jag hade tyvärr bara möjlighet att se "Epic" med svenska röster. De låter genomgående oengagerade och ganska opersonliga. Jag misstänker att det amerikanska originalet inte är lika slätstruket på den punkten. Det är en rik och vacker värld som regissören Chris Wedge med team bygger upp i sin film och det visuella är helt klart en av de stora behållningarna med filmen. Filmen hämtar sin utgångspunkt i en bilderbok av William Jones, som också fått vara filmens designer. Detaljer i vapen, rustningar, sadlar med mera gör småfolkscivilisationen spännande att utforska.

Som helhet var filmen dock lite av en besvikelse. Det är naturligtvis orättvist att jämföra en i grunden konventionell Hollywood-animation med Hayao Miyazakis verk. Miyazaki-san är trots allt den tecknade filmens främste auteur någonsin. Dock är det svårt att inte göra jämförelsen när "Epic" så tydligt knyter an till samma slags tematik och motiv. Vi har en hemlig osynlig värld i skogen, vi har en stark kvinnlig huvudperson, trolldom och naturlyrik.

"Epic" saknar dock helt den andliga dimension som är bärande i  Miyazakis filmer. Därmed får vi heller inte någon nyanserad bild av filmens centrala konflikt. På klassiskt västerländsk maner måste den beskrivas i termer av gott och ont. Bladmännen är goda och bogganerna onda. I den verkliga naturen fungerar ju livskraften och nedbrytandet i symbios, de är båda delar av livets stora hjul och här hade funnits utrymme att göra något intressant och nyskapande. Något som hade kunnat vända på traditionella konventioner. Men det passar uppenbarligen inte in i Wedges planer.

Ett annat problem med filmen är dess ton. Medan Miyazaki utan problem kan varva "Min granne Totoro" och "Ponyo på klippan vid havet" med betydligt mer vuxna verk som "Prinsessan Mononoke" måste "Epic" vara en barnfilm först och främst, trots att regissören bitvis låter den bli tämligen våldsam och mörk. Vi får visserligen aldrig se något blod men det där faktiskt karaktärer åt både höger och vänster samtidigt som andra scener med klassiskt komiska figurer - här i form av två överkaxiga sniglar - och annat som uppenbarligen riktar sig till en ganska ung publik. Filmen fastnar lite mellan dessa båda poler men kan inte ta ut svängarna fullt och något håll. Resultatet blir därför ganska ljumt.

The Wolverine

Det här är den fjärde av sommarens superhjältefilmer som Allmänstädesbloggen recenserar (inräknat "The Lone Ranger" som får krypa in under farfarsklausulen). I och med detta vänder vi tillbaka till källan för den samtida vågen av maskerade och superkraftsbegåvade heroer. Säga vad man vill om Donners Stålman eller Burtons Läderlapp, utan Bryan Singers "X-men" (2000) hade superhjältefilmen inte varit vad den är idag. Singer lyckades med konststycket att på samma gång vara trogen mot en serieförlaga som då existerat i fyrtio år, med allt vad det vill säga av komplicerad mytologi och bakgrundshistoria, och ändå smida en berättelse som även den som aldrig läst en ruta Marvel i hela sitt liv kunde ta till sig. Det blev ett paradigmskifte.

Sedan dess har det gått lite upp och ned med kvalitén. Första gången man gjorde en solofilm kring karaktären Wolverine ("X-men Origins: Wolverine", 2009) blev resultatet inte särskilt minnevärt. Nej, det får nog faktiskt räknas som filmseriens lågvattenmärke. Men "X-men: First Class" från 2011 lyckades blåsa liv i allt igen. Genom att väva samman den verkliga historien med mutanter och science-fiction gav regissören Matthew Vaughn den centrala metaforen som opererar i de här filmerna ny relevans. Nästa år kommer "X-men: Days of Future Past" med Bryan Singer tillbaka vid rodret. I och med det kommer Hugh Jackman att ha spelat sin karaktär i sex filmer. Det ska tydligen vara något slags rekord.

Tills dess får alltså vi hålla oss tillgodo med "The Wolverine", ett nytt försök att ge Logan, den cyniska, kloförsedda kanadensaren med självläkande krafter och världens coolaste polisonger en egen film. Handlingen är inspirerad av en samling avsnitt ur serien från tidigt åttiotal skrivna av Chris Claremont och tecknade av Frank Miller där Wolverine på egen hand åker till Japan, förälskar sig och dras in i en mängd komplicerade intriger. De avsnitten har alltid varit väldigt populära bland fansen och naturligtvis drogs jag som tidig Japan-nörd till dem i min ungdom. Jag måste dock erkänna att de aldrig riktigt grepp tag i mig. För även om Wolverine är en fascinerande karaktär fungerar han ändå bäst i relief med de andra x-männen. På egen hand blev han aldrig riktigt lika effektiv. Så kände jag då och så känner jag nog fortfarande.

Filmen börjar någon gång efter händelserna i "X-men: The Last Stand" (2006). Logan har dragit sig undan från civilisationen och sörjer sin kärlek Jean Grey (Famke Janssen) som han tvingades att döda. Janssen återkommer då och då i den här filmen som en spökgestalt som Jackmans karaktär måste förhålla sig till. Så blir Logan uppsökt av Yukio (Rila Fukushima), en ung kvinna med galet rött hår, randiga knästrumpor och samurajsvärd. Hon arbetar för en japansk industrimagnat vid namn Yashida (Hal Yamanoshi). Många år tidigare räddade Logan livet på Yashida, som då var en ung soldat, när den amerikanska atombomben över Nagasaki föll. Nu har Yashida ett erbjudande åt Logan, ett sätt att överföra hans läkande krafter och samtidigt befria honom från den odödlighet som allt mer blivit till en plåga. Logan rynkar skeptiskt på näsan och samma natt får han reda på att företagsledaren avlidit. Så utsätts begravningen från en attack av tatuerade gangsters från yakuzan och snart befinner sig Logan på flykt tillsammans med Yashidas barnbarn Mariko (Tao Okamoto) som verkar ha varit målet för överfallet.

Det Japan som vi möter i filmen har förstås väldigt lite att göra med landet med samma namn som vi återfinner i sinnevärlden. Snarare har vi här att göra med en palimpsest av västerländska populärkulturella föreställningar om den uppåtgående solens rike. Det här är ett Japan fullt av ninjor, samurajer, ära, seppuko och snabbtåg. Det enda som fattas är väl Godzilla. (Där får vi ge oss till tåls till "Pacific Rim" kommer.) Det är en exotism som ligger i linje med vad jag minns från serieförlagan men den kom i en tid när Japan fortfarande var något som bara kunde skymtas bakom rispappersväggen. Idag, när japansk populärkultur är direkt tillgänglig för oss och en del av vårt allmänna medvetande känns det möjligen lite ytligt.

Flera gånger under filmens gång kommer jag på mig själv att önska att den japanska miljön hade tagits på större allvar, att man grävt djupare i den. Det finns ju absolut något där. Wolverine är en figur som rimmar väl med bushido, den japanska krigaretiken, och roninen, den herrelösa samurajen, som arketyp. Det är tydligt att det japanska på ett plan lockar men å andra sidan skrämmer filmbolaget? Kommer en amerikansk publik kunna ta till sig det här? Själv hade jag gärna sett att vi som åskådare hade kastats i på djupt vatten. Kanske borde man till och med kallat in en japansk regissör?

Eller om inte det, åtminstone någon med en stark röst? Jag kan inte undgå att fundera över vad Darren Aronofsky (som ett tag var knuten till projektet) hade kunnat göra med det här materialet.) James Mangold som faktiskt hållit i trådarna här känns verkligen anonym. Hans bästa film är "Cop land" (1997) men det var länge sedan. Det märks att han har svårt att hantera actionscenerna. De bränner liksom aldrig till. De är generiska, saknar fantasi, saknar substans. Bäst blir det mer intima karaktärsdrama som gömmer sig i filmens mitt mellan Logan och Mariko, ett drama av "Bodyguard"-typ, tyvärr utvecklas inte heller det fröet till sin fulla potential. Mariko själv förblir genom filmen alltför skissartat tecknad. Inte för att hon någonsin var något annat i serien men för att kärlekshistorien verkligen skulle ha hettat till här hade hon behövt vara lika klart definierad som Logan.

Överhuvudtaget greppar inte filmen riktigt om den tematik som man introducerar i början av filmen. Ska man verkligen göra en film som tacklar en karaktär som inte kan dö och som inte heller längre vill leva, ja då måste man faktiskt ner och gräva i den existentiella ångest som detta skulle innebära. Därmed inte sagt att filmen inte också skulle kunna innehålla massvis att pulpigt underhållningsvåld och annat som publiken skulle kunna förvänta sig. De första X-menfilmerna gör detta på ett lysande sätt. Här håller dessvärre inte någon av de båda sidorna fullt ut.

***

Jag fortsätter dock att ha förhoppningar inför nästa års X-menfilm. Även om Singer inte är världens jämnaste regissör har han uppenbarligen en känsla för materialet och det är tydligast att de här figurerna fungerar bäst i ensembledramer. Om ni inte har allt för bråttom ut ur biografen får ni se en liten glimt om vad som komma skall en bit in i eftertexterna...

Sett på DVD: Alkoholism, a cappella och andefattig pusseldeckare

Nu är det dags igen, kära vänner! I tredje installationen av serien "Sett på DVD" betar jag av några nyheter på DVD som jag ockulärbesiktat under juli månad. Håll till godo.

Flight (Regi: Robert Zemeckis)

"Flight" är Robert Zemeckis återkomst till levande spelfilm efter över ett decennium i det moras som varit hans motion capture resor till den obehagliga dalen med "Polarexpressen", "Beowulf" och "En julsaga". I stället kastar han sig här in i ett inträngande drama om alkoholism och missbruk med Denzel Washington i huvudrollen. Visserligen börjar det hela som en katastrofrulle.

Under en flygning inträffar ett mekaniskt fel som får planet att störta hejdlöst mot marken. Washingtons pilot, full som en alika och hög som ett hus lyckas mirakulöst nog landa planet med ett minimalt antal dödsoffer. Detta är dock bara filmens första akt och fortsättningen handlar om hur samma pilot ska kunna hantera efterspelet. Förutom Washington ser vi bl.a. Don Cheadle i rollen som pilotfackets advokat vars uppgift det blir att försöka rädda vad som räddas kan.

Men "Flight" är Denzel Washingtons film. Hans rollgestaltning pendlar mellan gudaliknande bravur och total misär. Den mänskliga förmågan till förnekelse är aldrig tydligare än när han gång efter annan hävdar att han inte har något problem, att hans drickande är under kontroll. Här är en man som offrat familj och barn till missbruket och som nu är på väg att förlora sitt yrke, sin största stolthet men som ännu inte nåt botten, ännu inte förmår att sluta ljuga för sig själv. Det är riktigt gripande. Möjligen kan man hävda att Zemeckis faller i sentimentalitetsfällan under filmens sista fem minuter men det må vara förlåtet. Det är trots allt en film om försoning och återfödelse. Vägen fram dit är dock nattsvart och nog så uppriktig.

Pitch Perfect (Regi: Jason Moore)


Ungefär halvvägs in i "Pitch Perfect" en collagekomedi om tävling i a cappella-sång bestämmer sig huvudpersonen Becas (Anna Kendrick) love interest Jesse (Skylar Astin), självklart medlem i den konkurrerande kören, att hon behöver skolas i lite klassisk film och tillsammans tittar de på John Hughes "The Breakfast Club" från 1985. "Ser du hur jävla bra det här är?" säger Jesse storögt. Och "The Breakfast Club" återkommer sedan som referens ett flertal gånger, inklusive det att Becas kör framför "Don't you (forget about me)" i den stora körfinalen. Det är tydligt att Hughes film sätts upp som idealet att sträva efter än idag när det gäller att göra ungdomsfilm. I sina bästa stunder är "Pitch Perfect" där och nosar.

Man skulle kunna tänka sig att en film av det här slaget, med det här temat snabbt skulle trampa ned sig i "Glee"-träsket. Men tonen är här ganska annorlunda, fräckare på något sätt. En del av den mer mustiga humorn känns kanske inte alltid helt organisk i förhållande till filmen som helhet, här finns till exempel en besatthet med spyor som i en scen antar så groteska proportioner att jag närmast kommer att tänka på Monty Pythons "Meningen med livet". Visst har karaktärerna etablerats som lite skruvade men att vi rörde oss på den nivån var ändå lite oväntat.

Anna Kendrick är strålande i huvudrollen. Även Rebel Wilson är väldigt rolig. Visst blir det en hel del tjockishumor men i slutändan har Wilson tillräckligt med skinn på näsan för att vända på det förväntade. Lite konstigt är det kanske att såväl Wilson som Kendrick redan gått vidare till att spela vuxenroller nu är tillbaka som tonåringar men jag antar att man får köpa det. "Pitch Perfect" är i alla händelser en betydligt bättre film än man kanske förväntat sig.

Mördaren ljuger inte ensam (Regi: Birger Larsen.)

En kombination av ständigt sug efter mer massproducerad deckare för såväl den inhemska som den utländska marknaden samt TV-serien "Mad Men"s betydelse för fetischiseringen av 50- och 60-talen som estetiskt ideal har lett filmbolagets lystna blickar till Maria Langs gamla pusseldeckare. Lang, som en gång i tiden var Sveriges Agatha Christie, har annars i princip varit bortglömt sedan Sjöwall/Wahlöö etablerade den samhällskritska kriminalromanen som den odiskutabla modellen för svensk deckarlitteratur. Själv har jag aldrig lyckats läsa någon av hennes böcker. Inte blir jag direkt sugen efter att ha sett den här filmen. Men det är förmodligen orättvist. Rimligen bör boken vara betydligt bättre än filmen.

Grunduppsättningen är Tuva Novotny som spelar Puck, en doktorand i litteraturhistoria, Linus Wahlgren som hennes "pojkvän" Eje och dennes vän kriminalkommissarien Christer, spelad av Ola Rapace. Där finns en antyd kärlekstriangel här men det ligger mest i bakgrunden. Själva mordgåtan utspelar sig på en ö där en samling människor samlats för att fira midsommar. Sedan börjar moden och båten är trasig så det finns inget sätt att ta sig därifrån. På klassiskt manér har vi alltså en avgränsad grupp människor på en geografiskt isolerad plats.

Birger Larsen är en dansk regissör som mest gjort TV och det är precis vad det här är också - ett halvdåligt avsnitt av en tv-serie som råkat få biopremiär för att lura till sig lite filmstöd. Regin är helt oinspirerad, det blir aldrig vare sig spännande eller obehagligt och det märks att ingen av skådespelarna egentligen är särskilt engagerade. Det må vara att pusseldeckaren som form är lite mossig men det går att blåsa liv i den. Då måste det dock göras med passion och genuint intresse, inte halvhjärtat som här.

Now you see me

Det finns något med trolleri och scenmagi som väcker fantasin och som sätter metaforer och symbolik i rullning. Å ena sidan är det en väldigt ren och klar konstform samtidigt som det är en arketyp för en viss given typ av underhållning vars främsta syfte är att blända och distrahera oss som åskådare, att manipulera oss precis så där som vi alla tycker om att bli. Å andra sidan knyter den an till vår längtan efter det irrationell och oförklarliga, den verkliga magin som vi så sällan upplever men som ligger och värker längt inne i våra inre, vetskapen om att den lilla, vardagliga världen som vi lever det mesta av våra liv i är allt för begränsad för att rymma allt det som vi bär i våra väsen.

Den film som bäst fångar allt det här är förstås Christopher Nolans "The Prestige", en hejdundrande genrelek och samtidigt ett skrämmande psykologiskt porträtt över precis hur oerhörda uppoffringar som krävs för att göra magin verklig och hur riskabelt det är. För den som ger sig ut på en sådan resa riskerar att aldrig hitta tillbaka igen. I Nolans film blir magiakten en bild för konsten att berätta en historia i sig och det går inte att komma ifrån att karaktärernas besatthet av sin konst och dess detaljer speglar också något av regissörens eget psyke. Precis som i dess systerfilm "Inception" är berättelsen en labyrint där vi som publik släpps ned och frenetiskt försöker finna en väg ut. Det är inte säkert att den vägen finns.

Att en film som "Now you see me", som också behandlar trolleri (och även den liksom "Inception" är en sk. stötfilm eller heist movie som de säger over there), väcker den sortens associationer - till två av de senaste tio årens absoluta höjdpunkter - är naturligtvis orättvist. Det är en jämförelse som få filmer skulle leva upp till. Dessvärre kommer den här filmen inte ens i närheten.

Vi introduceras för fyra stycken gatutrollkonstnärer spelade i tur och ordning av Jessie Eisenberg, Isla Fisher, Woody Harrelson och Dave Franco. De blir alla kontaktade av en mystisk person som de aldrig får träffa som introducerar dem för en plan. Klipp till ett år senare. Under gruppnamnet The Four Horsemen uppträder de fyra nu i en spektakulär show i Las Vegas. Som finalnummer tycks de teleportera en medlem ur publiken till ett bankvalv i Paris och stjäla alla pengar där, vilka de sedan låter regna ned över publiken. Och gissa vad? Bankvalvet i Paris är faktiskt tomt. Här träder en FBI-agent spelad av Mark Ruffalo in i handlingen tillsammans med en fransk Interpol-polis spelad av Mélanie Laurent. De båda omaka lagens väktare måste nu reda ut vad som faktiskt hänt. I utkanten av allt rör sig också Morgan Freeman i rollen som en före detta trollkarl som numera ägnar sig åt att göra dokumentärer där han avslöjar andras tricks. Michael Caine spelar en rik direktör som står som producent för magikernas show men som själv verkar bli lurad.

Som tydligt märks är detta en film med en ganska överdådig ensemble. Ingen av rollsättningarna är väl särskilt överraskande. Var och en spelar i grund och botten sin typ, en variant på roller de redan gjort flera gånger. Det fungerar naturligtvis, det är tydligt och vi som publik behöver bara kasta ett öga på varje karaktär för att få en grundbild av dem. Men det inspirerar ingen av skådespelarna till stordåd. Manuset ger dem heller inte så fasligt mycket att jobba med. Det mesta av energin tycks ha gått åt till den komplicerade intrigen. Dialogen tillför inte så hemskt mycket. I scenerna mellan Ruffalo och Laurent finns en del charm men det hade kunnat göras mycket mer av detta.

I en stötfilm, oavsett om det är "Jönssonligan" eller "Oceans Eleven", brukar vi som publik oftast bjudas in som medkonspiratörer. Vi får följa med i planeringen, leds steg för steg igenom hur allt ska gå till. När sedan väl planen ska genomföras händer något som ställer allt på ända och vi får istället se hur våra hjältar improviserar fram en räddning av planen. Så inte här, eftersom att vi som publik naturligtvis inte kan få veta hur tricket ska gå till innan det genomförs. Det finns flera mysterier här? Vad är magikerna egentligen ute efter? Hur går deras trick till? Och slutligen: Vem är den mystiske person som drar i trådarna bakom kulisserna? Ingen går att lite på och alla är misstänkta.

Det innebär tyvärr att berättelsen blir lite splittrad och inte på ett så värst produktivt sätt. Är det meningen att vis ka heja på magikerna eller på polisen? Filmen verkar pendla lite fram och tillbaka här.

Det hela är regisserat av Louis Leterrier, en av Luc Bessons gamla adepter, som tidigare gjort bl.a. "Danny the Dog", "The Incredible Hulk" (den med Edward Norton) och nyversionen av "Clash of the Titans". Han är ingen mästare tyvärr och regin är nog det svagaste kortet i mixen. Filmen har klara tempoproblem. Allt är hetsigt, uppskruvat och rastlöst, hela tiden. Kameran känns som om den ständigt är i rörelse. Runt, runt, runt, cirklar den karaktärerna, zoomar in och zoomar ut, aldrig stilla. Tanken är väl att det ska tillföra någon slags kinetisk energi men mest blir det faktiskt utmattande. När det väl blir dags för riktiga actionsekvenser, som egentligen är väl utförda, är allt redan så frenetiskt att de mer eller mindre tappas bort. Inte heller tycks Leterrier vara någon personinstruktör att räkna med. Det borde inte gå att misslyckas med en ensemble som den här men det blir aldrig något riktigt samspel mellan aktörerna. Det svänger inte. Det är synd för filmens premis är intressant och i bättre händer tror jag att den hade kunnat bli något.

Jag ska naturligtvis inte ge gåtans lösning här men bara säga det att upplösningen lämnade mig lite frågande. Jag är inte säker på att alla scener som föregått den helt skulle fungera om jag såg om filmen. En viss karaktär visar sig vara någon helt annan än vi trott och plötsligt blir en del av hens reaktioner tidigare lite konstiga i ljuset av vad vi nu vet. Jag misstänker att det kommer finnas en del hål i intrigen att plocka här för den som roas av sådant.

Bon appétit!

Under rubriken Smultronstället presenterar SF Bio filmer som man på olika sätt vill lyfta fram som varande av särskild kvalitet. Den rosa markeringspennen som noterar dessa filmer i bioprogrammet infördes ungefär i jämnhöjd med att SF fick så gott som monopol efter att ha köpt upp Sandrews biografverksamhet. Tanken är väl att ge en bild av att man tar ansvar för att även film som inte nödvändigtvis är den mest kommersiella ges utrymme.  Ibland undrar man dock hur ansvariga tänker. Att filmer av regissörer som Almodovar och Woody Allen hör hemma i sammanhanget är rimligt. En film som "En sång för Marion" som jag tidigare recenserat här i Allmänstädesbloggen är betydligt mer tveksam. Och inte kan väl en film utses till särskilt utvald bara för att den är fransk? Så verkar dock ha skett med "Bon appétit!", den film som här ska avhandlas.

Originaltiteln är "Les saveurs du Palais", alltså ungefär Slottets smaker, men det är tydligen säkrast att den här får en käck titel, fortfarande på franska men som alla förstår så blir det inga missförstånd. Därav "Bon appétit!". (De amerikanska distributörerna har visst tänkt i liknande banor men där har den fått heta "Haute Cuisine" istället.) Filmen som regisserats av Christian Vincent är fritt baserad kring den verkliga historien om en kvinna vid namn Danièle Delpeuch som arbetade som personlig kock åt den franske presidenten François Mitterrand. Historien är dock helt fiktionaliserad här. Den kvinnliga kocken heter i filmen Hortense och spelas av Catherine Frot. Presidenten (Jean d'Ormesson) ges aldrig något namn.

Frankrikes president önskar mer än något annat att uppleva fransk husmanskost, mat som smakar som hans mormors brukade säger han i en scen, och jobbet ges därför till Hortense som kommer från landsbygden. Det retar naturligtvis machokockarna i presidentpalatsets centralkök. Men Hortense kämpar på tillsammans med sin assistent. Allt omsluts av en ramhandling som utspelar sig på en forskningsstation på en ö utanför Antarktis där ett australiensiskt filmteam spelar in en dokumentärfilm några år senare. Det visar sig att Hortense nu arbetar där. Filmens regissör vill gärna prata med Hortense om hennes tid i presidentpalatset men det är kocken själv inte så sugen på.

Den här filmen är en ganska udda upplevelse. Jag hade nog förväntat mig en mer traditionellt strukturerad komedi. En slags fisk-på-torra-land-historia, mys-pysig feel-good så där. Det är det egentligen inte. Men det är inte precis ett drama heller. Jag vet inte riktigt hur den bäst bör beskrivas. Den känns mer som en TV-film än som något som faktiskt producerats för bio. Fotot är oinspirerat och platt utom när vi får närbilder av riktigt snyggt lagade och upplagda maträtter. Matporren är det inget fel på tack och lov. När ramhandlingen introducerades hyste jag också en förhoppning om att den skulle berika historien, göra den mer spännande. Det finns en hel del tjusiga landskapsbilder där men till handlingen tillför dessa scener absolut noll och intet. Det blir nästan som två helt olika filmer och ingen av dem är särskilt intressant.

Det kan inte gärna bli någon dramaturgisk utdelning när insatserna är så låga. Det står liksom aldrig något på spel i den här filmen. Visst det finns lite konflikter med de andra kockarna men det gestaltas mest som lite smågnabb. I ett par scener får en känslan av att det är på väg att eskalera till något men ingen av gångerna leder det någonstans. Konflikten släpps bara och glöms sedan bort. En bit in i filmen uppstår också lite andra konfliktletter mellan Hortense och presidentens dietister respektive revisorerna. Men det är svårt att inte hålla med om deras invändningar. Om presidentens värden är dåliga (och d'Ormesson ser verkligen skröplig ut, redo att falla av pinn när som helst), ja då är kanske inte gåslever varje dag så lyckat? Har revisorn fel när han påpekar att även presidentens privata kök bör operera inom givna budgetramar?

Cathrine Fort är väldigt charmig och har en naturlig värme och auktoritet i rollen som Hortense men rollen är väldigt hastigt skissad. Vi vet i princip inget om hennes bakgrund och liv utanför yrket. Vi får aldrig känslan av att hon skulle ha något att bevisa varken för sig själv eller andra. Hon har liksom heller ingen dramatisk kurva genom filmen, varken upp eller ner. Det känns inte som att hon på något sätt har förändrats mellan historiens början och dess slut. På så vis blir filmen varken en framgångssaga eller en tragedi. Det blir bara berättelsen om en kvinna som hade ett intressant jobb under några år och sedan gick vidare till att göra andra saker.

Det är faktiskt en ganska tunn soppa. Och scenerna på forskningsstationen känns som ett försök att göra den mer fyllig genom att hälla i mer buljong. Det vill sig inte.

Känn ingen sorg

Låt mig börja med att säga så här: Jag kan inte inte min Håkan Hellström. Kalla det en popkulturell lucka, kalla det ett svart hål men det mesta av modern popmusik går mig helt förbi. Jag är för all del inte helt analfabet. Jag har väl absorberat de största hitsen genom någon slags allmänkulturell osmos tillsammans med sjömanskostym och sambaflickor. Men jag har liksom aldrig riktigt tagit det till mig. Det tillhör inte mig utan andra. Följaktigen är jag inte den ideale åskådaren av filmen "Känn ingen sorg". Jag är övertygad om att det finns massvis med referenser som jag helt missar. Ja, inte bara referenser förresten. Det skulle inte förvåna mig om det finns oceaner av möjligheter till emotionell sammansmältning mellan film och publik för de vars liv dunkar till rytmen av de här sångerna. Men allt detta oaktat, filmen bör ju också kunna stå på egna ben och det blir på det viset jag måste försöka bedömma den.

"Känn ingen sorg" är helt klart en udda fågel. På pappret ser projektet ganska vansinnigt ut. En stor, påkostad musikfilm med ett manus fritt efter en populär låtskrivare och artists verk. Det säger något om hur central Hellström blivit. Tidigare har det gjorts operetter om Fredman och hans vänner från Bellmans visor, film om Frida och hennes vän från Birger Sjöberg eller försök att gestalta Frithjof, Carmencita och de andra hos Taube. Cornelis Wreeswijk fick nöja sig med en klassisk biopic och det ska vill väl vara evigt tacksamma att vi slapp den här gången. Säga vad man vill om "Känn ingen sorg" men nog bryter den klart av mot den realismens hegemoni som är så överväldigande stark inom svensk film.

Roy Andersson, som alla med rätta beundrar och som har för vana att klaga på allt, brukar ofta säga att det finns allt för stor fokus vid story idag men allt för lite energi på att poetisera storyn. Jag har ingen aning om vad han tycker om den här filmen men nog kan man säga att poetiserandet har överhanden här. Här finns inte mycket till intrig men väl episoder.

Vi möter Pål (Adam Lundgren), en ung man som drömmer om att spela och sjunga men som dessvärre lider av riktigt akut scenskräck. Han partajar mest med sina vänner. De heter Lena (Josefin Neldén), en käck och go tjej som pysslar med cagefighting och mixed martial arts och som är hemligt förälskad i Pål, samt Johnny (Jonathan Andersson) som ser ut som om han gått vilse från inspelningen av filmversionen av Lundells "Jack". De tre vännerna glider runt i en omöjligt romantisk version av Göteborg där känsliga konstnärssjälar lever la vie bohéme i nedlagda fabriker och lägenheter i Majorna som invändigt ser ut som de eventuellt gjorde på sjuttiotalet. Så träffar Pål rikemansdottern Eva (Disa Östrand), en genomsexualiserad kombination av manic pixe dream girl och femme fatal. Eva har ett band och försöker få med Pål och hans låtar. Allt ihop med mer alkohol och knark än i "Snabba Cash", I och II tillsammans.

Jag får inte riktigt grepp om exakt hur gamla de här karaktärerna ska föreställa för även om de klart är "vuxna" är livet de lever uppenbarligen en gymnasieungdoms fantasi om hur allt ska bli när det äntligen startar. Och det är väl rimligen någonstans också filmens målgrupp.

Regissörerna Måns Mårlind och Björn Stein är svensk films främsta bildstormare men har dessvärre haft en tendens att lämna efter sig verk som skramlar ganska tomt bakom den vackra fasaden. TV-serien "De drabbade" (2003) var halvvägs till en riktigt bra serie men saknade en verkligt personlig vision. Filmen "Storm" (2004) var ett riktigt haveri. Något bättre fungerar det här. Herrarnas visuella energi och påhittighet lyfter det ganska tunna manuskriptet till precis den sagoton som en sådan här film behöver för alls ha någon chans. Sekvenser som den drömscen där Älvsborgsbron rasar ner i älven är imponerande och aldrig har Göteborg varit så vackert fotograferat som här. Jag kan bara inte skaka av mig känslan av att när allt kommer kring är det bara en lek med bilder, influenser och citat. Om det betyder något beror det bara på vad åskådaren själv tar med sig in i upplevelsen.

Ändå kunde det varit värre. Det finns framför allt två stora fällor jag hade kunnat se den här filmen promenera in i men de undviks med nöd och näppe. Den ena fällan kan vi kalla Staffan Hilderbrand-fällan. Jag tror ni förstår vad jag menar med det. Det här med tonträffen i svensk ungdomsfilm har inte varit ett starkt kort genom åren. Det blir sällan det när vuxna ska försöka fantisera ihop hur ungdomar är och låter. Men eftersom "Känn ingen sorg" inte utspelar sig i någon verklig verklighet blir inte det ett problem här. Och dialogen är avspänd, spelet är avslappnat. Bra så.

Den andra tänkbara fällan vore Baz Luhrman-fällan. Extra allt. Nu tar vi i så vi spricker. Det är ju ändå musikal. Nå, "Känn ingen sorg" är faktiskt inte någon jukeboxmusikal a la "Mamma Mia" vilket nog är bra. Jag är som sagt ingen expert här men det förefaller mig som om Hellströms texter är lite för impressionistiska för att fungera som musikdramatik. Vi får ett par ickediegetiska musiknummer i filmen men de känns faktiskt mer inspirerade av Paul Thomas Andersons "Magnolia" än något annat. Och det visuella överdådet är stringent. Det handlar inte bara om att kasta upp saker på duken. Regissörerna har större tillit till sin publik än så.

Den stora behållningen för mig blir dock Adam Lundgren i huvudrollen. Hans komiska tajming är perfekt och han fångar verkligen en typ som är väldigt specifik och väldigt göteborgsk. Han är skör och bräcklig men bär på en kraft inom sig som bultar och bultar, längtar efter att få tränga fram. Tomas von Brömssen är charmig som alltid i rollen som Påls farfar fiskargubben. (I den här filmens verkligehet lever sådana fortfarande i Majorna.) Även de andra ungdomsrollerna spelas väl av sina skådespelare. Jag kan bara inte låta bli att tycka synd om Disa Östrand i rollen som Eva. Det är inte en karaktär utan en runkfantasi.

På sätt och vis är jag lite ledsen att jag inte kan ta till mig den här filmen mer. Det görs så mycket svensk film som är slätstruken, opersonlig och totalt fantasilös. Så inte här. Säga vad man vill om "Känn ingen sorg" men den är inte mellanmjölk. Är jag orimlig när jag också vill att den ska ha något att berätta? Eller är det bara jag som inte kan se det? Låt mig avsluta med en parafras från Shakespeare som ändå sammanfattar ungefär hur jag känner: vore den här filmen annorlunda än vad den är så vore den inte vacker och nu när den är som den är så tyckte jag inte om den.

Kära passagerare

Pedro Almodovars nya film "Kära passagerare" är på många sätt en återkomst till den sorts bisarra och sexuellt provokativa farser som kännetecknade regissörens tidiga verk. Men även om filmen börjar med en stor kulör text som meddelar att det vi ska få se är ren fantasi och inte alls baserat på verkligheten är det svårt att inte läsa in en politisk allegori i den här berättelsen om ett flygplan som kretsar högt ovan jord och inte kan landa på grund av ett fel med landningsstället. Det flyplanet fungerar som en symbol för det krisande spanska samhället. Passagerarna i businessclass har drogats för att hållas lugna - den passiviserade medelklassen - medan passagerarna i första klass lever ut sina neuroser och galenskaper.

 

Pedro Almodovar är en regissör som ständigt återkommer inte bara till samma skådespelare eller liknande tematik i film efter film utan även till samma scen omtagen gång efter annan. Ibland som tragedi och ibland som slap-stick. För den som kan sin Almodovar finns det mycket att känna igen här. Vi har ett medium som kommunicerar med andra sidan, vi har ett självmordsförsök som avbryts på ett oväntat vis, vi har karaktärer som våldtar varandra i sömnen och mycket, mycket mer ändå. Trots den begränsade miljön, det mesta av filmen utsepelar sig helt ombord på planet, är det här en väldigt rik film. Rik på infall, rik på galenskap och rik på scenografisk glädje. Som alla Almodovarfilmer är det färgglatt och livsbejakande.

 

I centrum för farserierna hittar vi tre manliga och väldigt flaboyanta homosexuella flygvärdinnor under ledning av pursern Joserra (spelad av Javier Cámara, en stående medlem i Almodovars ensemble). Joserra, som har en affär med piloten, har ett personlighetsdrag som är nog så besvärligt i en komedi av det här slaget: Han kan inte ljuga.

 

Cámara gör rollen med självklarhet och pondus i en film som är fylld med fantastiska skådespelarinsatser. Det märks att vi rör oss med en grupp aktörer som är väldigt bekväma med varandra och som är kapabla till att bolla med varandra, samspela och riffa. Bland övriga skådespelare kan nämnas de två övriga flygvärdinnorna (Carlos Areces och Raúl Arévalo) samt Lola Duenas som spelar Bruna, ett medelålders medium och dessutom oskuld. Duenas spelar henne med en naiv storögdhet som gör henne helt oemotståndlig. Som en extra lustighet låter Almodovar dessutom Antonio Banderas och Penelope Cruz spela två små biroller som blinkar förbi i filmens prolog och sedan inte figurerar igen. (Det är dock Banderas karaktärs fel att landningsstället på planet inte fungerar som det ska.)

 

"Kära passagerare" är kanske inte gripande på samma sätt som Almodovars stora melodramer från de senaste åren men det är å andra sidan ovanligt att få se en så här hämningslöst snuskig och rolig film på bio. När flygvärdinnorna kastar sig ut i ett ärtigt musikalnummer till tonerna av "I'm so excited" smälter jag fullständigt. Almodovar borde göra en riktigt musikal någon gång. (En musikalversion av "Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott" hade förresten premiär på Broadway härom året.) Betydelsen av komedi kan många gånger underskattas men när det görs så bra som här då är det ett viktigt instrument för att spegla vår samtid.



The Lone Ranger

The Lone Ranger är en figur som först introducerades i en radioteaterserie år 1933. Sedan dess har karaktären dykt upp i böcker, seriestrippar, en ganska långlivad tv-serie på 50-talet och dessutom en handfull filmer. Han föregrep såväl Stålmannen som Batman och Lee Falks Fantomen, alla skapade och först publicerade under 30-talet, och kan på det viset sägas vara en av de tidigaste moderna superhjältarna om än inte den första - The Shadow debuterade redan 1930 och så har vi naturligtvis Zorro som gjorde sitt första framträdande redan 1919. För en viss generation av amerikaner, alltså främst fyrtio- och femtiotalister, är figuren förknippad med mycket nostalgi. För de yngre är han nog mer okänd. I Sverige har han aldrig haft någon fanskara att tala om. (Han har dock varit publicerad i svenska serietidningar under 1960-talet under namnen "Ensamma Vargen" respektive "Svarta Masken".)



Några sköna gamla samlarbilder på "Svarta Masken".

Jag misstänker dock inte att filmbolaget oroar sig direkt över om figuren som sådan har tillräckligt stor populäritet. Det finns en annan förlaga till filmen som ligger betydligt närmare i åskådarnas minne. En alternativ titel till den här filmen hade mycket väl kunnat vara "Pirates of the Vilda Västern"!

Hela det gamla gänget från piratfilmerna är tillbaka och moderbolaget Disney gnuggar såklart händerna. Vi har producenten Jerry Bruckheimer, vi har regissören Gore Verbinski, vi har Johnny Depp i en huvudroll (mer om honom senare) och inte minst herrarna Terry Rossio och Ted Elliot som manusförfattare. Rossio och Elliot är viktigare komponenter för de här filmernas ton och känsla än vad många tror. De slog igenom som manuskriptörer till Disneys "Aladdin" i början av 90-talet och den filmen är en klar och tydligt förlaga till såväl piratrullarna som den här, med samma typ av färgglada och snabba, rappa humoristiska action. Och nog har man lyckats fånga något av den gamla magin igen. De två sista av Verbinskis piratfilmer var kanske lite väl utdragna. "The Lone Ranger" känns tajtare, trots en lång rad bihistorier och en ramhandling på det.

Handlingen är inte så mycket att säga om. Den är mest en tunn röd tråd att hänga upp en rad av sketcher på. Armie Hammer spelar John Reid, en naiv jurist som återvänder hem för att verka som distriktsåklagare. Men när hans bror Dan, en Texas Ranger, blir mördad tvingas John maskera sin identitet för att lösa mysteriet och hämnas sin bror. I centrum för allt står byggandet av den transkontinentala järnvägen som leds av styckets store skurk spelad av en alltid lika härlig Tom Wilkinson. Precis som i piratfilmerna, där ostindiska kompaniet var symbolen för den globaliserade kapitalismen, tvingas hjälten ställa sig utanför det korrupta systemet som söker framsteg till varje pris och kampen för det goda blir en i slutändan dömd civilisationskritik. De här filmerna har faktiskt ett förvånansvärt starkt historiematerialistiskt perspektiv.

Verbinski är en slug satiriker. Västernmyten kretsar kring hur Amerikas Förenta Stater blev vad det blev. I Verbinskis version finns det ingen plats för sentimental patriotism. Staten och kapitalet sitter i samma järvägsvagn och militären visar sig vara ytterst lättköpt. Filmen går till och med ett steg till i att fjärma sin hjälte från en amerikansk självbild. I en tidig scen ombord på ett tåg färdas John Reid tillsammans med en församling med presbyterianer som frågar om han vill be tillsammans med dem. "Nej tack" svarar Reid. "Det här är min heliga skrift" varpå han håller upp en bok av upplysningsfilosofen John Locke. Det är nog en av de mest subversiva gester jag sett i en amerikansk blockbuster på mycket länge.

Verbinski har förstås redan gjort en revisionistisk västern tillsammans med Johnny Depp, nämligen den animerade "Rango" från 2011. Den är för all del i slutändan en bättre film men det är härligt att se den visuella storslagenheten i klassiska västernlandskap verkligen filmade så krispigt och klart som i "The Lone Ranger". Från första stund som klipporna i Monument Valley dyker upp på duken inser jag hur mycket jag saknat dem. Här är otaliga visuella referenser till såväl Ford som Leone. Klarheten i bilderna och i montagen är en av filmens stora kvaliteter. Så här ska actionfilm göras. Tydligt, fysiskt påtagligt och med ett lätt handlag.

Låt oss nu tala om Johnny Depp. Han är den uppenbara stjärnan här men spelar som synes inte The Lone Ranger själv utan dennes sidekick, den infödde Tonto. Tonto är historiskt sätt en besvärlig figur. Det har funnits en inte oansenlig portion av rasism och nedsättande ton i gestaltningen av den lojale men ofta småkorkade indianen. Michael Horse, en nativamerikansk skådespelare, som själv gjorde rollen i en film från 1981 kallade den i ett sammanhang för en "Stepin Fetchit"-roll. Det är inte en smickrande benämning, för er som undrar.

Så hur hanterar man en så pass besvärlig karaktär i en modern kontext? Rollsättningen med Depp i rollen visar sig vara ett smart drag. Depp är en filmstjärna vars persona på duken under det senaste decenniet blivit så säreget att det blir denna "Deppighet" som dominerar gestaltningen snarare än den etniska eller kulturella kodningen. Depps Tonto är inte dum, han är både klipsk och handlingskraftig men han är lite eljest, verkar leva i sin egen värld. Depp är något (men bara något) mer nedtonad här än som Jack Sparrow men det finns ett tydligt släktskap mellan karaktärerna. Och när vi får möte Tontos stam i filmen gör de en klar poäng av att ta avstånd från dennes tokerier. "Det där som han håller på med är inget vi står för" säger hövdingen. Med andra ord: Tonto ska inte ses som en symbol för sitt folk utan bara som en knasig individ. Helt övertygande vet jag inte om det är. När allt kommer omkring har vi ändå att göra med en vit skådespelare som springer runt och leker med projecereade, exotifierande föreställningar kring "vilden" och "rödskinnet". Helt oproblematiskt kan det aldrig bli.

Till detta kommer så frågan om Depp gör en bra rollprestation eller inte. Och det går i princip inte att svara på längre. Han är liksom bara Johnny Depp, på gott och ont. Armie Hammer är hur som helst väldigt bra på att spela fyrkantig och lite smådum med enorm charm och tillgivenhet. Han och Depp har också en väldigt bra kemi tillsammans. Ruth Wilson och Helena Bonham Carter spelar föresten de två största kvinnliga rollerna. De håller väl fanan högt men lever ändå relativt undanskuffade i filmens mariginal.

Jag tycks ha gillat "The Lone Ranger" lite mer än många andra kritiker. Personligen känner jag att det är så här jag vill att sommarens popkornrullar ska vara. Den kommer måhända inte bli någon stor klassiker och den bryter inte någon ny mark men i jämförelse med något som t.ex. "Man of Steel" är det ändå skönt att se att matinéäventyret ännu lever och frodas.

The Way, Way Back

Det här är ingen originell observation men eftersom jag tänkt så mycket på "Spring Breakers" den senaste veckan framstod det som extra tydligt när jag satte mig ned för att se komedin "The Way, Way Back": Någonting har verkligen förändrats med amerikansk independentfilm de senaste tio åren. Korine trädde in på scenen som 19-årigt enfent terrible i början på nittiotalet - en period som var en explosion för indien i Amerika. Richard Linklater slog igenom med dunder brak med sin "Slacker" och Kevin Smith tog efter med "Clerks", båda filmer gjorde för i sammanhanget nästan inga pengar alls, båda filmerna utan konventionell dramaturgi, bara fyllda med människor som snackar. Där var regissörer som Larry Clarke och Hal Hartley som gjorde filmer Hollywood inte skulle ha tagit i med tång. Där fanns ett självförtroende i den rörelsen och en kreativ energi. Amerikansk idependentfilm idag är något annat. Det är "Juno" och "Little Miss Sunshine".

Nu menar jag inte detta som något nödvändigtvis negativt. Jag älskar både "Juno" och "LMS" och om jag ska vara ärlig är Hal Hartley lite ojämn i mitt tycke - men som sagt något har hänt. Indiekomedin dominerar stort och dessa komedier är ju sin charm till trots knappast alternativ till sin natur. Den är bara lite smalare i sitt tilltal än vad en riktigt bred sk. humor med ex. Adam Sandler skulle vara. Inte heller är de här filmerna producerade utanför systemet utan snarare i en liten undangömd del i utkanten av det, med de stora bolagen redo att distribuera via något dotterbolag.

Nå, allt det här blir måhända en lite väl butter inledning till något som ändå kommer att bli en i huvudsak positiv recension. För jag charmades utan tvekan av "The Way, Way Back". Filmen är skriven och regisserad av Nat Fixon och Jim Rash som tidigare arbetat ihop med Alexander Payne på filmen "The Descendants". Läsare av Allmänstädesbloggen minns säkert att jag hade med den filmen på min lista över 2012 års bästa. De båda filmerna delar uppenbarligen DNA med varandra och slår an en likartad ton av melankoli och lekfullhet. Och jag äter upp den skiten med sked.

Duncan (Liam James) är en blyg och osäker 13-årig kille med frånskilda föräldrar. Hans mamma, Pam (Toni Collette), har träffat en ny pojkvän, Trent (Steve Carell), som visar sig vara en riktigt dryg typ. Tillsammans med Trents dotter från ett tidigare förhållande åker man nu för att spendera sommaren i Trents sommarhus vid havet. Duncan har inte så mycket att säga till om. Han hade hellre varit hos sin pappa över sommaren men nu är det som det är, förklarar hans mamma. Av en slump möter Duncan Owen (Sam Rockwell) en fyrtioåring med en 16-årings själ som äger och "driver" ett vattenland i närheten. Vips har Duncan fått ett sommarjobb och börjar hitta sig själv.

Rockwell plockar upp filmen under sin arm och springer iväg med den. Han dominerar duken från första stund han kliver in, inte helt olikt från filmen "Seven Psychopaths" från förra året. Hans figur är en arketyp vi känner igen, mansbarnet, farbrorn-som-inte-vill-bli-stor, vår tid personifierad. Ändå är det han som i relationen till Duncan får ta rollen som som den ansvarsfulle vuxne, om än kanske mer som en slags storebror än som en surrugatpappa, och genom den erfarenheten kanske slutligen själv växa upp. Sam Rockwell fångar fint de motsättningarna samtidigt som hans komiska svada ger puls och rytm till filmen.

Överhuvudtaget bjuds det på starkt ensemblespel. Toni Collette är förstås helt typecastad i rollen som härjad frånskild mamma men vad gör det när hon så effektivt trycker på smärtpunkterna. Hon spelar Pam som en kvinna som längst inne vet att den nya relationen inte är bra för henne, att hon på något plan sviker sin son, men inte gör något åt det eftersom hon är rädd att bli ensam. Steve Carell spelar snarare mot typ men han gör pojkvännen Trent riktigt obehaglig med små medel. Sedan tillkommer en lång rad charmiga gestaltningar i birollersgalleriet. Som grannar hittar vi Allison Janney och Amanda Peet och på vattenlandet Maya Rudolph tillsammans med filmens båda regissörer. Dessutom håller alla barnskådespelare en hög nivå. "The Way, Way Back" är verkligen en film full av små, intressanta och vältecknade karaktärsporträtt.

Filmen är alltså inte särskilt originell i sin ton eller sin uppbyggnad men den är väl utförd och gjord med ett ömsint handlag. Jag tror det är svårt att inte känna sig träffad i beskrivningen av hur frustrerande det är att vara Duncans ålder och vara gisslan till ens föräldras beslut och val samtidigt som en längtar efter att staka ut ens egen väg.

Topp fem bästa filmerna från 2013 (så här långt)

Så befinner vi oss alltså i juli månad, hälften av 2013 har passerat och det är sex månader sedan Allmänstädesbloggen sjösattes. En del av de amerikanska filmkritiker som jag följer brukar roa sig med att så här års göra en utvärdering av vad de hittills sett och jag tänkte här göra detsamma. Av alla filmer jag sett på bio i år, vilka har så här långt varit de fem bästa? Tyvärr kan jag ju inte riktigt jämföra min lista med de amerikanska förlagorna - flera av filmerna jag har med var sådana som gick på bio i USA under senare delen av 2012 och som följdaktigen återfanns på årsbästa listorna för det året. Med det sagt, låt oss nu dyka ned i min egen topp-fem:

5. Spring Breakers (Regi: Harmony Korine)

Vissa filmer vägrar att lämna en efter de att de tagit slut. Dess bilder och ljud fortsätter envist att skramla runt i ditt huvud och pocka på uppmärksamhet. Du är inte klar med dem, kommer kanske heller aldrig att bli det. Säga vad man vill men det är sådana filmer som ger valuta för pengarna. Harmony Korines "Spring Breakers" är helt klart en sådan film.

Inte minst James Francos karaktär Alien brände sig fast i mitt inre. I min recension av "Oz - the great and powerful" sa jag att Franco inte direkt hörde till min favoritskådisar. Men det är tydligt att hans medverkan i stora blockbusterfilmer är något han själv inte tar på allvar. Det är som om han glider runt på de inspelningarna, ler i mjugg och låtsas vara en filmstjärna. I en film som "Spring Breakers" däremot gör han ett rollporträtt som är stort och överdrivet men som också rymmer förvånande nyanser. Aliens megalomaniska monolog ungefär i mitten av filmen på han ska imponera på tjejerna, stående på en säng täckt med sedlar och med vapen i händerna är bland det roligaste jag sett. ("I've got Scarface on repeat! On repeat! Constant, y'all!") Men Franco ger också figuren en mjuk och mänsklig sida. Han introduceras i filmen som Den Stora Stygga Vargen men visar sig nog i slutändan vara mer av en Rödluva. Det är väldigt skicklig genomfört.

4. The Place beyond the Pines (Regi: Derek Cianfrance)

Ett drama av helt annat slag än Korines film, en betydligt mer konventionell film om än med vissa berättertekniska twistar som jag också berörde i min recension. "The Place beyond the Pines" är en kriminalfilm utan klichéer och troper, utan cool glorifiering av vare sig brottslingar eller poliser. Den är osentimental men griper tag om svåra ämnen och tematik som amerikansk film är så besatt av: familjen, individen kontra samhället. Och filmen gör det på ett sätt som får det att kännas friskt och fräscht och inte som något vi sett tusen gånger förut.

3. Django Unchained (Regi: Quentin Tarantino)

Trots sitt besvärliga ämne och trots att filmen inte viker från att verkligen visa oss vad slaveri innebär är "Django Unchained" ändå den här listans mest lättsamma film. Tarantino har alltid en respektlöshet över sig, oavsett vilket ämne han ger sig an. Ibland funkar det mindre bra men här lyckas han väva samman alla kärleksfulla referenser till spagettiwestern och blacksploitation med sin egen fatabur till något som transcenderar summan av de olika delarna.

Jag tror inte det går att överskatta den betydelse som Tarantino har haft för såväl filmskapare som cineaster i min generation. Jag gick på gymnasiet när "Pulp Fiction" kom och minns hur totalt häpen den gjorde mig. Jag tror aldrig jag hade sett det höga och det låga blandas med så träffsäker självklarhet förut. Att Tarantino inte känns lika unik idag beror naturligtvis just på hans popularitet och betydelse. Få har blivit så efterhärmade som han. Men Tarantino själv kan naturligtvis inte läggas till last för alla bleka kopior. Och det är härligt att ha fått en ny film av mästaren i högform,

2. Jakten (Regi: Thomas Vinterberg)

Dansk film fortsätter att vara den klarast lysande fyren i skandinavisk film. Visst görs det en hel del publikfirande trams på andra sidan sundet med men sådana konstnärliga höjder som "Jakten" representerar var det länge sedan svensk film förmådde nå. Den klaustrofobiska och malande obehagskänslan som genomsyrar hela filmen gör den helt klart svår att se men samtidigt så rikt belönande. Mads Mikkelsen gör en av sina bästa roller på länge och det är skönt att hålla fast vid nu när han går ned sig allt djupare i skurk- och psykopatträsket borta i Hollywood.

1. The Master (Regi: Paul Thomas Anderson)

Tala om en film som man inte blir färdig med och som inte släpper taget. Ju mer jag har tänkt på "The Master" ju mer manipulativ och förvirrande har den blivit. Paul Thomas Anderson gör det medvetet oklart exakt hur lång tid som förflyter, när vissa scener utspelar sig, utelämnar bitar som instinktivt känns som nycklar och låter sina karaktärer förbli lika stora mysterier när filmen slutar som när den börjar.

Jag kan absolut förstå dem som upplever filmen som frustrerande. Fru Otterberg var inte alls så förtjust i den. Men för min del kan jag inte vänta tills jag får se den igen. Se den, analysera den, fundera mer, plocka i sär och sätta ihop den igen. Att förutsäga vilka filmer som kommer bli klassiker är alltid svårt men "The Master" har absolut potentialen. Den är rik, både på innehåll och luckor och kommer öppna sig för massor av spännande läsningar framöver. Det ryktas förresten av Paul Thomas Anderssons nästa film ska baseras på Thomas Pynchons senaste roman "Inherent Vice". Jag väntar ivrigt...

***

Så, det var alltså min topp-fem-lista så här långt. Frågor på detta?