Att leva med spöken - Min artikel till Shakespearesällskapets tidning

För lite mer än en vecka sedan utkom det svenska Shakespearesällskapet med ett nytt nummer av sin medlemstidning, en publikation som helt enkelt heter just "Shakespeare". Jag tänkte jag skulle nämna den saken här i Allmänstädesbloggen eftersom jag faktiskt medverkar med en artikel i tidningen. Artikeln heter "Att leva med spöken" och handlar om tankar kring Hamlet och hans fader vålnaden. Jag utgår bland annat från Derridas funderingar kring spöket som arketyp i dennes märkliga bok "Marx spöken", som på samma gång är en analys av både "Hamlet" och "Det kommunistiska manifestet". Med den franske filosofen i hasorna försöker jag ringa in något av pjäsens etiska dilemma.

Jag fick kontakt med Shakespearesällskapet i samband med att vi satte upp "Mycket väsen för ingenting" i våras. Jag blev då intervjuad för tidningen av sällskapets ordförande Roland Heiel. Han var också och såg föreställningen och verkade tycka genuint om den. Jag passade då på att hinta om att jag gärna skulle skriva en artikel eller två framöver och det här fick alltså bli den första.

Att den kom att handla om "Hamlet" är ingen slump. Det är nämligen nästa pjäs som jag ämnar sätta upp. Den kommer att ha premiär i april. (Det kommer att komma mer info om den saken här på bloggen när det närmar sig.) Ett tag funderade jag på att lägga upp min artikel här så att ni kunde få läsa den men jag tänker att det kanske vore ofint. Vill ni läsa den så får ni alltså se till att hitta tidningen. Antingen genom att gå med i Shakespearesällskapet eller genom att hitta den på närmaste bibliotek. Shakespearesällskapets hemsida hittar ni här.

Med de orden tackar Allmänstädesbloggen för det hör som gott och önskar ett glatt nytt 2014 med än mer kultur av alla de slag. Vi ses då!

Sett på DVD: Star Wars: The Clone Wars - Säsong fem

Det här blir en specialversion av "Sett på DVD". Vanligtvis brukar jag ju använda rubriken som samling för ett antal kortare recensioner av filmer jag sett på skiva. Idag tänkte jag mig dock ge er en lite mer fullödig text eftersom det rör sig som en hel säsong av en TV-serie den här gången.

Det populärkulturella fenomen som är "Star Wars" hänger i vågskålen just nu. En samlad fandom håller förväntansfullt andan inför de nya filmer som ska komma om några år. Spänningen i luften går nästan att ta på. Den har inte känt så intensiv sen... ja, sedan George Lucas berättade att han tänkte göra episod ett, två och tre för femton år sedan. Oj, oj, vad till oss vi blev då. Och resultatet? Idag tycks det nästan råda någon slags konsensus om att prequelfilmerna är hemskt dåliga och att Lucas helt förlorat känslan för sitt eget verk. På Youtube kan en inhämta långa detaljerade videoessäer som i detalj går igenom allt som upphovsmakarna finner föraktfullt med de nya filmerna. Se exempelvis här. Eller här.

Personligen har jag alltid funnit den här kritiken lite orättvis. Inte därför att jag inte tycker att episod 1-3 inte har sina brister. De har många. Flera av dem är dock inte direkt nya. Lucas har alltid lämnat mycket att önska som historieberättare. Någon personinstruktör har han aldrig varit. Humorn har alltid varit i töntigaste laget. Den som söker spirituell dialog bör leta annorstädes. Men det är som att åtminstone vissa fans är villiga att överse med barnsligheter och ologiska luckor i de gamla filmerna medan man direkt är där på de nya och pillar i såren.

Det har fött ett motstånd som kanske även fått en och annan att välja bort "The Clone Wars" - den animerade tv-serie som drog igång 2008. Jag vet att jag gjorde det från början. Men som tur väl var slumpade det sig att jag upptäckte den ändå och jag måste säga att jag funnit den väldigt sevärd. Allt som oftast rent av bättre än filmerna den hämtar sin inspiration från. Här finns ofta en bitsk humor mellan karaktärerna som nog var det jag saknade allra mest från den nya filmerna. Till en början hade jag lite svårt för karaktärsanimationen som är gjord på ett lite apart sätt. Lucas och Dave Filoni, seriens huvudregissör, har berättat att inspiration hämtats från den brittiska dockserien "Thunderbirds" från 60-talet och det syns. Med tiden har jag dock kommit att vänja mig och dessutom har animationsarbetet utvecklats väldigt under de säsonger som gått. "The Clone Wars" är en serie som bara blivit suggesivt bättre och bättre och denna den femte säsongen är inget undantag.

Serien skildrar som titeln antyder själva klonkrigen och utspelar sig alltså mellan episod 2 och 3. Varje avsnitt är runt tjugo minuter men är ofta en del av miniark så att en enskild historia många gånger spänner över två till fyra episoder. Dessa berättelser förhåller sig inte nödvändigtvis strikt kronologiskt till varandra men allt eftersom serien har fortgått har den inre sammanhållningen blivit starkare och känslan av antologi mindre tydlig. Dock är det fortfarande så att författarna kan skifta mellan huvudpersoner ganska fritt. Det är inte nödvändigtvis alltid Obi-Wan och Anakin som står i centrum. Det kan lika gärna vara en grupp med klonkrigare, några padawanstudenter eller R2D2 och C3PO. På det viset är den bild av Star Wars-universat som serien gestaltar hela tiden i rörelse och under utveckling.

En återkommande huvudperson är den unga jedin Asoka Tano som i början av serien blir Anakins padawan (alltså lärling). Hon är en stark och väl avrundad karaktär som i någon mån väger upp det faktum att kvinnliga hjältar inte traditionellt varit allt för vanliga i den här franschisen. Av alla de berättelser som ryms i femte säsongen är den avslutande där Tano står i centrum den tyngsta och viktigaste. En thrillerhandling med tydliga lån från Hitchcock till för något nytt samtidigt som vi tydligt får se tecken på hur den galaktiska republiken långsamt är på väg att förvandlas till det onda imperiet mitt framför ögonen på dess innevånare som inte förmår se faran. Slutet, som naturligtvis inte ska avslöjas här, ger rysningar och pekar fram mot en förhoppningsvis lika stark sjätte säsong.

Om Abrams och hans gäng kan fånga något av energin i den här serien i sina nya filmer så finns nog all anledning att tro att "Star Wars" faktiskt har en framtid. Vi ska väl hoppas att det blir så.

Sett på DVD: Minioner, hypnos och sparka rumpa

Så var det då dags för årets näst sista "Sett på DVD" med en samling filmer sedda under november och december månad. Håll till godo.

Dumma mej 2 - Regi: Pierre Coffin och Chris Renaud

Tidigare har jag flaggat för en kommande anmälan av "Dumma mej 2", vilken seglade upp som en av sommarens absolut största framgångar på bio. Och här kommer den. Jag tror att om en ska sammanfatta framgången för såväl den här filmen som dess föregångare så kan en göra det i ett ord: minioner. Det var ärligt talat inte mycket som jag överhuvudtaget kom ihåg från den första filmen. Att se tvåan blev i mycket en lång rad av "ja-just-det" ögonblick. Ja, just det - Steve Carell gör rösten som Gru, någon slags superskurk av James Bond-typ. Ja, just det - han har blivit god nu. Ja, just det - där var tre föräldralösa barn som på något vis blev adopterade av honom. Inget av detta och ingen av de karaktärerna är ens i närheten av minnesvärda. Det som dröjer sig kvar är minionerna.

Dessa gula huvudfotingar med sin anarkistiska energi och sitt obegripliga bebisspråk är de enda som gör det här värt att titta på. Och när animatörerna släpper loss dem i sina egna scener kan det bitvis bli riktigt roligt. Tyvärr måste det också till någon slags riktig handling och det är här jag tappar intresset. Här blir Gru rekryterad av en agentorganisation på jakt efter en ny okänd superskurk. Till sin hjälp får han en kvinnlig agent med röst av Kirsten Wig och det blir lite romans. Samtidigt blir den äldsta av adoptivdöttrerna förälskad till pappa Grus förskräckelse. Inget av det här är annat än ren utfyllnad.

Är filmmakarna smarta när de sätter sig ned för att börja rita på "Dumma mej 3" - som i det här läget kommer lika säkert som att solen en dag ska bli en supernova - så skippar de allt de där och fokuserar helt på minionerna. Kanske blir det som att äta en tårta gjord helt på kristyr men det kan ändå inte bli värre än det här. Tror jag.

Trance -  Regi: Danny Boyle

Att i dessa dagar när sådana saker som bortträngda minnen och de tveksamma terapimetoder som omger föreställningen om de samma är så på tapeten i det allmänna samtalet i och med mediecirkusen kring Thomas Quick känns det faktiskt nästan lite obehagligt att se den här thrillern som använder nästan samma slags idéer för rent underhållande syften. Men det är ju långt i från första gången vi ser detta. Tvärtom har greppet kommit att bli en närmast uttjatad kliché och det faktum att den här sortens föreställningar och fantasier är så tacksamma som berättartekniska grepp gör det kanske också på ett sätt enklare att förstå hur de slutligen även letar sig in i vetenskap och rättsväsende med resultat som ibland kan bli förfärande.

Att "Trance" lyfter sig över det repetetiva är förstås Danny Boyles förtjänst. Han är en regissör som jag många gånger har beundrat utan att någonsin älska. Bitvis har hans filmer kunnat vara briljanta men i mina ögon har han aldrig åstadkommit något mästerverk som håller hela vägen. Det finns alltid en rastlös energi i Boyles filmer som någonstans väl också speglar det faktum att regissören själv aldrig kan stanna upp och fördjupa utan alltid söker sig vidare. Boyle är en genrekameleont, en sån där filmskapare som tycker om att leka och vrida på berättarkonventioner men där slutresultatet nog aldrig blir riktigt så subversivt som upphovspersonen hoppats.

"Trance" är ett riff på noirgenren. James McAvoy spelar Simon som arbetar för ett auktionshus i London. Simon har problem med spelmissbruk och för att kunna betala sina skulder ger han sig i kast med gangstern Franck (Vincent Cassels) och dennes gäng för att tillsammans med dem själva en tavla av Goya som ska ropas ut. Under själva rånet slår dock Simon olägligt i huvudet och när han vaknar har han drabbats av en blackout och vet inte längre var han gömt tavlan. Casells och kompani torterar honom men inget hjälper. Därför tas Simon till en hypnosterapeut vid namn Elizabeth (Rosario Dawson) i hopp om att hon ska kunna få fram informationen. När hon förstår vad det hela handlar om kräver hon att få en del av kakan.

Storyn utvecklar sig efterhand till ett bisarrt triangeldrama mellan dessa tre karaktärer. Intressantast är Dawson vars figur först framträder som en slags klassisk femme fatal men som mot slutet av filmen visar sig vara dess verklige huvudperson. Boyle är väldigt flärdfull i sin regi, särskilt är arbetet med färder läckert. Han lyckas faktiskt fånga något av det hypnotiska och suggestiva med sina bilder. Här finns många udda detaljer att ta fasta på, bland annat en återkommande besatthet vid könshår som blir till en central ledtråd. Twisten på slutet som alla sådana här filmer ska ha lider dock av samma problem som så ofta uppstår - det ska till mycket för att verkligen lura en publik idag. Jag var inte direkt övertygad. I sämre händer hade det här manuset bara varit ytterligare en i raden av ytligt psykologiska thrillers. Boyle lyckas ändå göra något mer av det.

Kick-Ass 2 - Regi: Jeff Wadlow

Jag brukar inte ha något problem med våld på film. Jag är inget som helst besvär med att skilja på verkligt våld (som jag avskyr) och på våld i fantasin (som jag kan avnjuta på ett rent estetiskt plan). Jag har inte ens egentligen något emot när filmer leker med gränsen mellan de båda och utmanar mig som tittar, ifrågasätter mina bevekelsegrunder. Så varför får jag då ett lätt obehag i magen när jag ser "Kick-Ass 2"? Den är våldsam. Den är bitvis extremt våldsam och inte så lite gottar den sig i sin egen sadism. Jag tror att min främsta invändning är den att sättet som filmen gör det på ytterst är ett förräderi mot dess grundläggande premiss.

Det är förvisso något som den här delen ärver från sin föregångare. Den första filmen, "Kick-Ass" från 2010, var till två tredjedelar en bra film. Den började med att presentera en väldigt enkel idé: Vad skulle hända om vanliga människor i den verkliga världen faktiskt fick för sig att klä ut sig som superhjältar och ge sig ut på gatorna om natten? (Svar: De skulle få så jävla mycket stryk.) Sedan användes den idén till att bedriva en ganska intelligent satir över hela denna genre. Mot slutet av filmen togs dock först det hela till extrema konsekvenser på ett ganska störande vis för att sedan hastigt byta tonläge igen och plötsligt förvandlas till precis den sortens berättelse som hittills parodierats. Det var en ganska märklig upplevelse.

Den nya filmen tar vid precis där. Det är mer av en typisk superhjältefilm, om än med riktigt skruvade karaktärer, än något annat. Någonstans finns väl ändå tanken att det ska vara en komedi. Den som bäst lyckas med den aspekter Christopher Mintz-Plasse, Kick-Ass ärkenemesis som numera har tagit det inte helt lyckade namnet "The Motherfucker". Hans vansinniga groteskerier bjuder på en del pärlor. I övrigt är det inte så svårt att hålla sig för skratt.

Det är inte det att "Kick-Ass 2" är direkt dålig. Den är ganska mörk i sin syn på människan och hennes inneboende dumhet men det behöver inte vara något minus. Det är bara det att det fortfarande ligger och skvaplar ett frö där inne. Ett frö till något som skulle kunna bli bra på riktigt. Men det fröet är allt vi får.

Sune på bilsemester

Här på Allmänstädesbloggen gillar vi symmetri. Eftersom den första filmen jag "recenserade" här i år var "Sune i Grekland" är det väl bara passande att det som ser ut att bli årets sista biorecension får bli uppföljaren "Sune på bilsemester". Jag ska därför också ta mig i kragen och åstadkomma det jag inte gjorde då, nämligen av ge filmen en fullödig kritik, även om det blir svårt. Riktigt dåliga filmer är inte svåra att skriva om. En riktigt nedgörande anmälan kan vara ibland nästan farligt rolig att komponera, det vet var och en som försökt sig på sånt här. Men hur ska en stackars recensent ta sig an något som är mellanmjölk, något som inte är dåligt egentligen men  som inte heller kan sägas vara särskilt bra. Något som inte väcker några som helst känslor överhuvudtaget? Det blir utmaningen här.

Tänk att Anders Jacobssons och Sören Olssons Sune-böcker började komma när jag gick på lågstadiet. Det börjar närma sig snart 30 år sedan. Sedan dess har figurerna dykt upp i en rad olika versioner och tolkningar. Hur mycket av originalet som egentligen finns kvar i den här rebooten kan man förstås fråga sig. Från att vara ganska finurliga och vardagsrealistiska skildringar av en svensk medelklassfamilj sedd genom mellanbarnets ögon är vi nu långt, långt längre bort på det skruvades spektrum. Lyssna på den här sammanfattningen av intrigen: Pappa Rudolf får av en slump veta att en tavla han fick för länge sedan är värd nästan en miljon kronor. Eller ja, den skulle vara det om inte konstnären glömt att signera den. Alltså bestämmer sig pappa för att familjen ska bila ned till Tyrolen där konstnären bor för att fixa den saken. Men eftersom han inte vill erkänna att han bara tänker på pengar låtsas han att allt är en romantisk rekreation av hans och mammans bröllopsresa tjugo år tidigare. Rätta mig om jag har fel men skulle inte det lika gärna kunna vara storyn till ett avsnitt av "The Simpsons"?

Överhuvudtaget undrar jag om inte just den tecknade gula amerikanska familjen haft en påverkan i bakgrunden på mer än en svensk familjekomedi. Genren har alltid varit full av misslyckade och småtöntiga fadersfigurer som inte förmått leva upp till sina egna patriarkala förväntningar ända sedan Melker Melkerssons dagar. Men både i de nya avsnitt av "Svensson, Svensson" som kom för några år sedan och i dessa nya Sune-filmer har något hänt. Pappa är inte bara en patetisk figur som vi rent av kan tycka lite synd om ibland. Han har blivit något av ett monster, ett förvuxet barn, en ren impulsmaskin som inte drar sig för något för att få vad han vill. Korkad också förstås. Och någonstans där undrar jag om det inte är Homer som spökar.

Morgan Alling har precis rätt komisk tajming för att gestalta rollen såklart. Ändå har jag lite svårt att ta honom till mig. Det har nog faktiskt att göra med hur rollen är skriven. Då tycker jag både i greklandsfilmen och i den här att behållningen är Anja Lundkvist som spelar mamma Karin. Hon har också en väldigt säker känsla för komik och det är faktiskt till manusförfattarnas heder att de inte låter henne bara vara en barsk och tråkig vit clown till Rudolfs August utan faktiskt låter även henne vara minst lika skruvad och bisarr. Barnskådespelarna gör också helt solida insatser även om jag inte avundas Julius Jimenez Hugosson som spelar Håkan. När dessa ny filmer tillkännagavs var det många som hade svårt att tänka sig någon annan än Peter Haber i rollen som Rudolf. Själv tycker jag snarare att det måste vara svårast att leva upp till Gabriel Odenhammar för maken till unge med bättre komisk tajming har vi nog aldrig haft på en svensk bioduk.

I övrigt har jag inte mycket att tillägga om filmen. Hannes Holm vet hur man gör en stabil familjeunderhållning vid det här laget. Jag är övertygad om att teamet har haft betydligt roligare när det gjort filmen än vad jag hade när jag såg den men det kan jag unna dem i det här fallet.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

På väg in i biosalongen slår det mig att oaktat hur populär komiker Robert Gustavsson än är och hur många DVD:er med gamla TV-sketcher han än kan ha sålt genom året har han aldrig riktigt tagit klivet över till att vara någon egentlig filmstjärna. Det är egentligen lite konstigt. En skulle ju kunna tänka sig att filmproducenterna skulle stå på rad för att få göra specialkomponerade fordon till filmer för herr Gustavssons begåvning att skina i. Det kanske de har gjort också, kanske är han inte intresserad, vem vet? Men inte sedan den på mer än ett sätt diskutabla "Att stjäla en tjuv" från 1996 har Robert Gustavsson spelat en huvudroll i en långfilm. (Om man inte räknar "Fyra nyanser av brunt" från 2004 då förstås men det är ju mer av en ensembleinsats.) Nu är han dock här i rollen som Allan Karlsson, alias hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann i filmatiseringen av Jonas Jonassons omåttligt framgångsrika roman med samma titel.

Själv har jag inte läst boken men med tanke på vilken bestseller den blivit var det ju inte svårt att räkna ut att en filmversion skulle skyndas fram och med sin inbyggda publik kommer den säkerligen att bli en publiksuccé även på bio. Till regissör har valts Felix Herngren som faktiskt inte gjort någon långfilm där han ensam svarat för regin tidigare men som ju är veteran från TV och reklamfilm.

Filmen faller kan man säga i två delar. Den ena utspelar sig i nutid när den hundraårige Allan på sin födelsedag rymmer från ålderdomshemmet där han blivit placerad. Genom en slump kommer han över en väska som transporteras av en kurir från ett MC-gäng. Det ska senare visa sig att den där väskan innehåller 50 miljoner i kontanter. Allan drar ut på en pikareskfärd runt landsbygden och samlar på sig ett gäng följeslagare i form av Julius, en gammal stationsföreståndare (Iwar Wiklander), Benny, en man som inte vet vad han vill bli (David Wiberg) samt Gunilla (Mia Skäringer) som har en elefant. Allt under det att de jagas av MC-gänget och dess ledare Gäddan (Jens Hultén) och en halvhjärtad polis (Ralph Carlsson).

Den andra delen består av återblickar i Allans äventyrliga liv. Med en sammanbindande voice-over får vi här se hur den unge Allan som är väldigt fascinerad av dynamit och sprängmedel hamnar i märkliga situationer. Han träffar Franco, Oppenheimer, Truman, Tage Erlander, Stalin, Reagan och många fler. Han är frivillig i spanska inbördeskriget, jobbar vid Manhattanprojektet, sitter i Gulag, blir dubbelspion åt både öst och väst. Det är inte så lite Forrest Gump över den här delen av filmen. Allan är inte precis särskilt medveten om världen runt omkring honom och vad det egentligen är han sysslar med.

Av filmens två delar är det den med alla tillbakablickar som jag tycker fungerar sämst. Greppet i sig är inte särskilt originellt vid det här laget och det görs inte så speciellt mycket av det. Det märks att mycken möda lagts ned på att återskapa de historiska miljöerna men tempot måste hela tiden hållas högt för att sekvenserna inte ska stoppa upp filmen och det betyder att vi aldrig har tid att riktigt vila i dem. Det gör också att allt blir ytligt, hastigt och skissartat. Inte heller integreras de här bitarna på något vettigt sätt med scenerna i nutid.

Utan dessa scener hade filmen varit en lite udda och kanske rent av snudd på melankolisk kriminalkomedi och frågan är om inte det hade varit bättre. Men jag antar att bokens fans hade saknat de historiska scenerna om de inte funnits med. I alla händelser känns det som om de hade kunnat hanteras på ett bättre och mer intressant vis.

Robert Gustavsson är förstås utmärkt, inte minst när han spelar den äldre Allan. Han använder sig av små medel och lyckas gestalta denne åldring utan att göra för mycket "gubbe" - i betydelsen sketchfigur - av honom. Inte för att vi som publik någonsin glömmer bort vem som döljer sig under rynkorna men Allan får ändå en helt egen identitet. Smink- och maskteamet förtjänar också en eloge. Ålderssminkning kan ofta bli väl överdriven men här han de verkligen lyckats.

Överhuvudtaget är skådespeleriet tillbakahållet och exakt. Felix Herngren är väl mer en teknisk skicklig regissör än en stor auteur men om jag skulle försöka sätta fingret på hans kännetecken skulle det någ vara detta, en lyhördhet inför vad han kan locka ur skådespelarna. Inte minst märks det på de små birollerna som flimrar förbi. Även figurer som kanske bara har en enstaka liten replik kan frammana känslan av en hel levande människa. Till och med en sådan som Allan Ford, den brittiske skådespelaren som vi alla känner igen från "Lock, Stock and Two Smoking Barells" (1996) och som i princip spelar samma slags roll här känns på något vis mer minimalistisk än vanligt.  Det är också i de små ögonblicken som filmens humor är som roligast. Här finns även inslag av buskis och slapstick men de är mer sparsamt nyttjade.

Ett extra minus måste jag tyvärr dela ut för användandet av filmmusik. Musiken som inte nödvändigtvis är dålig i sig, den refererar cirkus och positivhalare, ligger alltför ofta som en tjock och okänslig matta över flera scener, inte minst de mer montageartade historiska, och i regel med störande hög volym i förhållande till berättarröst och dialog. Ytterst sällan känns det som om musiken alls har något med själva bilderna att göra. Bakläxa där.

Hobbit: Smaugs ödemark

Det viskas och berättas att en gång på sin ålders höst fick professor Tolkien för sig att han skulle skriva en ny version av "Hobbiten" den barnbok som han först publicerat 1937. Han hade visserligen gjort en del mindre omarbetningar redan till den andra utgåvan på femtio-talet men nu skulle han skriva om hela texten, i samma stil och anda som han hade skrivit dess uppföljare "Härskarringen". Tolkien skrev färdigt ett par kapitel av denna helt nya version av sin debutbok och lät några vänner läsa vad han åstadkommit. "Jo, visst är det bra" sa vännerna "men det är ju inte samma bok längre". Tolkien förstod vad de menade och lade så projektet på hyllan.

Men år 2012 dammades idén på sätt och vis av när Peter Jackson hade premiär på första delen i sin nya Midgårdstrilogi. För säga vad man vill om de här filmerna: nog är de "Hobbiten" läst extremt genom "Härskarringen". Tolkiens bok är en charmig liten saga. Jackson tar i så att han spricker för att det ska bli samma slags epos som hans tidigare filmer. Särskilt i den första filmen var det ett problem. Vad handlingen serverade kunde inte leva upp till det bombastiska tonläget. Dessutom fanns det en påtaglig känsla av omtagning, att vi hade sett allt det här förut.  Från det att samma gamla miljöer tonade fram till samma gamla Howard Shore-musik kände jag instinktivt hur synd det var att del Toro lämnat projektet. Jag hade gärna sett en annan filmskapares vision och tolkning av det här materialet. Jag hade velat se Terry Gilliams "Hobbit". Eller Myazakis...

Det ska sägas med en gång: Den här filmen är en klar förbättring. Visst är det fortfarande för mycket av allt men "Smaugs ödemark" hänger mycket bättre samman än vad "En oväntad resa" gjorde. Handlingen tar vid där vi lämnade den sist. Bilbo, dvärgarna och Gandalf är fortfarande på väg mot Ensamma berget. På vägen dit passerar de genom Mörkveden, tas tillfånga av alverna där och rymmer. De kommer Sjöstaden, hamnar i bekymmer där och tar sig sedan vidare. De hittar den gömda ingången och konfronterar draken Smaug. Undertiden gör Gandalf en avstickare för att konfrontera den mystiske Nekromanten.

Precis som sist har Jackson och hans följeslagare broderat ut en hel del från förlagan. Men tempot är högre den här gången och tilläggen känns faktiskt inte så krystade. Nå, det kan väl hända att visa purister kommer att rynka på näsan åt den antydda kärleksflirten mellan en nyskapad alvkrigare (Evangeline Lilly) och en av de hunkigare dvärgarna (Kili, Aidan Turner). Själv tycker jag det är ganska charmigt och sött. Att få återse Orlando Bloom som Legolas fungerade i mitt tycke också väl. Scenerna med honom och hans fader alvkonungen (spelad av en läckert hotfull Lee Pace) lägger ett mörkt stråk till de annars så ädla eldar. Bland de scener som inte flyter på lika bra finns dessvärre den sekvens tidigt i filmen där hela Sveriges Micke Persbrandt spelar Beorn iförd ansiktsbehåring som redan väckt såväl hån som gamman jorden runt. Om det inte vore för att Jackson behöver presentera denne varbjörn för hans roll i del tre hade dessa scener utan problem helt kunnat lyftas ur filmen.

McKellen och Persbrandt är båda på avbytarbänk största delen av filmen.

  

Den stora styrkan ligger i samspelet mellan karaktärerna. Martin Freeman är en strålande Bilbo. Han har inte en riktigt lika tydlig utveckling som karaktär att spela på i den här filmen med de stunder då vi anar att ringen börjar gripa tag om hans sinne får en väldig laddning. Ian McKellen är förstås Gandalf rätt och slätt även om han blir lite av en bifigur här. Det är också imponerande hur filmskaparna lyckats göra individer av de tretton dvärgarna som i Tolkiens bok mest framstår som en massa. Richard Armitages Thorin ger hela dvärgheten upprättelse för alla gånger de fått tjäna som komik. Jag är också väldigt förtjust i scenerna i Sjöstaden vars bisarre tyrann spelas med lysande bravur av Stephen Fry. Här tillåts vi verkligen ta in en plats och en miljö och känna vad det skulle innebära att leva som vanlig människa i denna värld av drakar och uråldriga makter.

Jag har större problem med actionsekvenserna. Och de kommer förstås med jämna mellanrum. Det är nästan som om Jackson är rädd att publiken ska tappa intresset om de inte får se en orcherskalle penetreras av en pil var tionde minut. Vi har strid med jättespindlar, flykt i vattenfall i tunnor, mer orcherbataljer och så kampen mot Smaug för att bara nämna något. De är flinka, väl utförda, snyggt koreograferade men på något vis så griper de ändå inte tag i mig. De har liksom ingen tyngd i sig. De känns lite för mycket som tecknad film, mer som något ur Tom & Jerry än något som lyder under verkliga fysiska lagar. Det är samma problem som drabbar mycket av den animerade film vi får se idag. Det är så lätt att skapa de mest halsbrytande av bilder men det är betydligt svårare att ge dem riktigt liv. Det där är lite av en sjuka som många av vår tids filmer av det mer fantastiska slaget måste komma förbi.

Sherlock Holmes och Dr. Watson återförenade. (Cumberbatch gör drakens röst.)

Den teknologiska plojigheten kring den här sortens produktioner hjälper inte. Förra årets "Hobbit" såg jag i vanlig 2D men den här gången hade jag tillfälle att se det hela som regissören faktiskt tycks vill att det ska ses, med 3D-glasögon och i det så omtalade HFR, som projicerar dubbelt så många bilder per sekund som vanlig film. Ett råd till alla er andra - gör inte det. För mig suger denna 3D all trollkraft och lyster ur filmen. Det blir ju som att se något slags diorama av urklippta figurer. Och alla som liknat upplevelsen av HFR med gammal TV-teater har helt rätt. Det tillför inget - resultatet blir märkligt otillfredställande och gav åtminstone mig huvudvärk. För mig är det faktiskt en gåta att ingen dragit i bromsen. Men så blir det tydligen när man gjort en av filmhistoriens mest framgångsrika filmserier. Då finns det ingen kvar som kan säga nej.

Hur mycket Jackson än tar i kommer han aldrig att kunna återskapa den magi som var "Sagan om ringen"-filmerna. Så klart. Det vore orimligt att begära. Och även om jag fortfarande tänker att det nog hade varit bättre med en annan regissör den här gången är jag ändå glad att "Smaugs ödemark" lyckades underhålla mig för vad den var. Jag är rädd att den sista delen kanske inte kommer att kunna överträffa den här episoden men jag låter mig gärna överraskas. Se det som en utmaning, Peter. Men nästa gång går jag tillbaka till 2D.

The Hunger Games: Catching Fire

Så här ska det göras. 2013 har inte varit ett starkt år för s-f och fantastik så här långt men nu på upploppet kommer alltså den andra i raden av filmatiseringar av Suzanne Collins romantrilogi om Hungerspelen och visar var skåpet ska stå. Den nya regissören Francis Lawrence lyckas faktiskt överträffa den första filmen från förra året och skapar en stark upplevelse som står stadigt på sina egna ben. Jag kan inte vara annat än nöjd när jag lämnar biosalongen.

En av de saker som gör de här filmerna så njutbara i all sin hemskhet är det faktum att världsbyggandet fungerar så bra. Det här är filmer som det går att verkligen sjunka ned i och låta sig omslutas av. Den dystopiska framtid som målas upp träder fram som fysiskt påtaglig för oss i publiken. Somliga delar av den förblir visserligen i dunkel, det bara antyds hur denna märkliga verklighet har kommit att uppstå men mer behöver vi inte för att låta vår egen fantasi fylla i resten. De detaljer vi får vad gäller allt från politik till arkitektur, till mode, till hur människorna lever sina liv räcker fullt och gott för att göra fiktionen levande. I "Catching Fire" får vi också ta en större del av den här välden än vad vi gjorde i den första filmen. När förra filmen kom fanns det de som ifrågasatte som en stat av det slag som skildras här verkligen skulle kunna existera med distrikt som hålls i fattigdom medan allt överflöd går till den rika Huvudstaden. Dessa personer kan inte ha sett sig om i världen, för det är ju precis så relationen mellan oss och tredje världen ser ut. På mer än ett plan är Collins allegori en ganska brutal anklagelseakt mot oss alla.

Vi möter återigen Kitniss Everdeen (Jennifer Lawrence), seriens hjältinna när hon försöker gå vidare med sitt liv efter segern i förra årets grymma hungerspel. (Som ni säkert minns utspelar sig det här i en framtid där Nordamerika blivit den fascistoida förtryckarstaten Panem som varje år tvingar två ungdomar från vart och ett av de tolv distrikten att delta i en bisarr dokusåpa där de måste döda varandra.) Nu dras hon ut på PR-turné i de olika distrikten tillsammans med sin medsegrare Peeta (Josh Hutcherson) som hon måste låtsas ha en romans med. (Vilket blir så mycket mer komplicerat eftersom Peeta verkligen har känslor för henne.) Resan visar sig dock inte bli den framgång som mydigheterna hoppats på. Det kokar av uppror runt om landet och Katniss har kommit att bli en symbol för trots mot makten. Hon börjar bli farlig. De måste göra sig av med henne. Lösningen blir en specialversion av spelen: en "kändisupplaga" där tidigare vinnare ställs mot varandra.

Katniss är utan tvekan ett av seriens starkaste kort. Det finns inte många kvinnliga karaktärer inom populärkulturen som kan mäta sig med henne, inte minst när det gäller sådan som riktar sig till ungdomar. Collins har verkligen lyckats slå an en djup mytisk sträng när hon skapade den här figuren, den unga kvinnan med pilbågen, jägerskan. Hon tronar fram på duken precis som den avatar av Artemis och Skade som hon är. Stark och självständig. Genom berättelsen vägrar Katniss att låta sig definieras av relationer till de unga män som drömmer om hennes gunst. "Jag kan inte ens tänka på sånt just nu" fräser hon i en scen åt Gale (Liam Hemsworth), den andre av seriens potentiella kärlekspartners. Det blir ett motstånd som antar rent metafilmiska proportioner för precis som den fascistoida statens mediaapparat konspirerar för att göra Katniss söt, förälskad och ofarlig gör även den verkliga världens media detsamma när de publicerar "artiklar" där de betygsätter Peeta och Gale sida vid sida för att se vem Katniss borde välja i slutändan.

Verklighetens och fiktionens mediedramaturgi speglar varandra.

Jennifer Lawrence är förstås fantastisk. Jag var lite osäker på hur det skulle vara att se henne spela tonåring igen nu när vi redan sett henne gestalta mer vuxna karaktärer, t.ex. i "Silver Linings Playbook" tidigare i år. Men på något vis lyckas hon ändå förvandla sig själv och bebo karaktären helt och fullt. Hennes kraft, hennes sorg och hennes vrede gör henne till en mäktig upplevelse. Och det i en film som är full av starka skådespelarinsatser. Vi har ju Woody Harrelson, Phillip Seymor Hoffman, Elizabeth Banks, Stanley Tucci och Donald Sutherland för att bara nämna några av tungviktarna som återkommer från första filmen. Bland nykomlingarna står Jena Malone ut. Hon spelar Johanna, en av Katniss motståndare och sedermera allierade i arenan. Hennes bitterhet och hårda snärt i rösten gör henne helt klart till en värdig medspelare. Det är nästan så att jag i sammanhanget tycker lite synd om Josh Hutcherson. Han är dessvärre det svaga kortet i ensemblen och blir inte alls så intressant som han egentligen borde vara.

Något litet tappar filmen i andra delen när vi återvänder till själva hungerspelen och arenan. Visserligen är actionscenerna väldigt väl utförda men det går inte att komma ifrån att just det här har vi sett tidigare. Då var första delen, den där vi fördjupade oss i världen och fick ta del av andra berättelser mycket mer intressant. I slutändan leder dock allt upp till en ordentlig cliffhanger som ska få oss att sitta på stolkanten och ivrigt vänta på de två följande filmerna. (För ja, det är numera lag på att den sista boken i en sådan här serie måste delas upp i två filmer.) Där kommer upproret att övergå i fullskalig revolution. Jag har inte haft tid att läsa böckerna ännu men efter vad jag hört ska den sista delen vara än grymmare och brutalare än det som vi redan fått ta del av. Och med tanke på att den här filmens regissör även ska göra del tre och fyra finns det all anledning att vara förväntansfull.

Kärlek Deluxe

Jag har egentligen inget emot om en romantisk komedi är sockersöt. Det gör inget om den kommer med en stor portion sentimentalitet. Det får man ändå någonstans räkna med. Så länge som det finns en tydlig personlig avsändare med hjärta och uppriktighet brukar det ändå fungera. Det viktigaste är ju ändå att det känns äkta. Vad jag däremot inte kan med är när den här sortens komedier blir cyniska, kalkylerande och spekulerar i vad upphovspersonerna TROR att publiken ska vilja se. På något vis känns det som om svenska komedier är extra känsliga för den sortens dikeskörning. Ett typexempel på det där är förra årets "Cockpit" som utan tvekan var 2012 års absolut sämsta film. Maken till hopplös smörja får man leta efter och det är nästan så att jag är ledsen över att jag inte hade den här bloggen då så att jag hade kunnat obducera den på sadistiskt vis.

Riktigt så hemsk är som tur väl är inte "Kärlek Deluxe", den nya svenska komedi som kommer att ha premiär tidigt nästa år. Här finns ändå någonstans en del intressanta idéer även om de inte blir till något speciellt i slutändan. Dock kan jag inte komma ifrån känslan att även den här filmen är en kallt uträknad spekulation och det gör mig dyster till sinnes.

Moa Gammel spelar huvudrollen som Selma Trastell, som vi snabbt får veta är Sveriges ledande författare av chick-lit. Eftersom det inte är en genre som tenderar att värderas så särskilt högt i det kulturella kretsloppet är Trastells böcker älskade av en bred läsarkrets men hatade av kritikerna. (I verklighet har jag en känsla av att den sortens litteratur mest möts av tystnad och ointresse av kultursidorna, men det kan vi lämna därhän.) Det värsta är väl egentligen inte de nedgörande recensionerna i sig utan att Selma, när vi möter henne i filmens början, någonstans ändå tycks hålla med om kritiken. I den första bilden vi får se av henne står hon framför ett porträtt av August Strindberg och det verkar som om hon faktiskt bär på en dröm om att bli tagen på allvar som en "riktig" författare. Trots stöd av både sitt tjejgäng (Sarah Dawn Finer & Malin Buska) och sin bror (Jörgen Thorsson) drabbas Selma av djupt tvivel.

Chansen kommer till Selma när hon slänger en drink i ansiktet på Lotta Teljes karaktär, en finkulturell författare som i morgon-TV sagt ganska så elaka saker om henne. Detta föranleder Teljes Britta att ingå ett Pygmalion-vad med sin förläggare (Peter Dalle) om att hon inom ett år ska få Trastell att ge ut en bok som ska få kultursverige att tappa andan. Därefter följer sekvenser av ganska märkliga lektioner där Selma ska lära sig utnyttja sin sanna potential, vilket inte bara innebär att hon ska läsa en massa seriös litteratur, hon ska även hoppa fallskärm och åka cab i osäkra hastigheter. I sådana här filmer ska nämligen hjätinnan gärna förudmjukas så mycket som möjligt. (Lex Bridget Jones.)

Lotta Telje är filmens stora behållning. Hennes sätt att leverera bittra och sarkastiska svador lämnar aldrig oss som publik besvikna. Till och med sättet som hon röker sina cigaretter på osar av kylig överlägsenhet. I sin styling och kostym tonar hon upp sig som en korsning mellan Bodil Malmsten, Kristina Lugn och en rottveiler. Hon är naturligtvis skräckinjagande. Scenerna med henne är också den enda satir över den finlitterära sfären som får något slags bett och inte bara känns som platt karikatyr.

Egentligen skulle man ju kunna tycka att den här inre konflikten hos Selma, konflikten mellan den hon är och den hon tror att hon vill vara, skulle räcka. Men filmskaparna vill att det ska vara en romantisk komedi också. Det blir det aldrig riktigt trots att manuset försöker knyta ihop bihistorien med huvudkonflikten. Selma har två potentiella partners i filmen. Den ene är författaren Nils (Andreas La Chenardière) som Britta fixar ihop henne med. Han är känslig och intellektuell och naturligtvis lite av en fjant. Den andre är musikern John (Martin Stenmark) som spelar i coverband, verkar allmänt schysst men har inte så mycket att komma med. Sällan har jag varit så ointresserad av en romantisk bihistoria som här. Ett stort problem är naturligtvis att Stenmark, trots all sin charm och sängkammarblick inte är någon skådespelare. Och absolut ingen som kan bära upp en hel film. Det är tydligt att det är John som vi i publiken ska heja på eftersom han representerar det enkla och okomplicerade, Selma som hon faktiskt är men det finns faktiskt ingen anledning till att Selma faktiskt ska välja honom i slutändan. Visserligen är Nils i ett ögonblick av osäkerhet dum mot Selma på en fest men han ber genuint om ursäkt, hon accepterar den och i slutet ger han henne filmens absolut bästa komplimang som visar att han verkligen förstår henne. Jag antar att Selma helt enkelt väljer John för att han har störst kuk. (Detta kan vi som publik dock inte bedöma själva eftersom vi bara får se Stenmarks penis i filmen.)

Jag kan tycka att det är lite synd att en film som i grunden handlar om en kvinnlig karaktärs relation till sitt eget arbete inte kan få handla bara om det utan att det måste till en oinspirerad kärlekshistoria också. Likaledes är det synd att film som den här som har något så ovanligt som en kvinnlig regissör (Kicki Kjellin), en kvinnlig manusförfattare (Anna Platt) och en kvinnlig producent (Anna Wallmark) i slutändan känns som en massproducerad produkt och inte så mycket mer. I stället för att visa vad genren kan vara i sina bästa stunder bekräftar den snarare sina egna fördomar i ett moln av rosa fluff.

Philomena

"Det där som du just beskriver är en så kallad 'human-interest-story'. Jag skriver inte sånt. Sådana berättelser handlar bara om dumma och svagsinta människor och det är bara andra dumma och svagsinta människor som läser dem." Med ungefär de orden avfärdar Martin Sexsmith (Steve Coogan) en historia han får höra av en servitris på ett cocktailparty han besöker. Sixsmith är en före detta utrikeskorrespondent för BBC som tills nyligen arbetat som pressekreterare och spinndoktor för regeringen Blair. Då han fått avgå under förudmjukande former söker han nu efter en väg tillbaka in i journalistiken. Det är när servitrisen råkar höra detta som hon delar med sig av sin historia, en berättelse om hur hennes mamma som ung tonåring i Irland födde ett barn och hur barnet togs ifrån henne av nunnorna i ett kloster för att sedan adopteras bort.

Trots sin inledande skepsis beslutar sig ändå Martin för att titta närmare på det hela. Hans motiv är kanske cyniska men när han träffar servitrisens mor Philomena blir han ändå drabbad av hennes historia. Det skulle nog vem som helst bli med tanke på att damen gestaltas av ingen mindre än Judi Dench. Tillsammans ger de sig ut på ett sökande som kommer att ta dem både till Irland och till Förenta Staterna.

Filmen "Philomena" är baserad på verkliga händelser och på den bok som den verklige Martin Sixsmith senare skrev om sökandet efter Philomenas bortadopterade son. Det hela är regisserat av Stephen Frears, en regissör som kan vara lite ojämn men som när han verkligen får till det, som exempelvis i "Dirty Pretty Things" (2002) eller "The Queen" (2006), är riktigt bra. Han är en regissör av det där slaget som väldigt fint sätter skådespelarnas arbete i framkanten och som tycks vara en väldigt lyhörd personinstruktör.

Filmens manus är författat av Coogan själv tillsammans med Jeff Pope. På ett sätt kan det verka lite märkligt att Coogan själv valt att driva ett projekt av det här slaget. Han är ju inte en man vi direkt förknippar med snyftare. Snarare då med en ganska smärtsam humor som sätter vår tids självupptagenhet under ett cyniskt förstoringsglas. Citatet som fick inleda den här recensionen fångar ganska precist den sortens persona som Coogan brukar uppvisa -  filmens Martin Sixsmith är en typisk Cooganfigur som placerats i en för honom okänd genre. Spänningen mellan hans sälta och den förväntade sockersöta känslosamhet som den här sortens berättelse bär på ger "Philomena" en spänning som filmen annars inte skulle ha haft.

Allteftersom utvecklas förstås en ömsesidig vänskap mellan Sixsmith och Philomena. Dench är härlig att se i rollen. Hennes uttryck är återhållsamt och ändå lyckas hon med dessa små medel förvandla sig själv från sin regala framtoning till en en liten, stukad men ändå väldigt varm och enkel kvinna. Kanske hon är den sortens människa som Sexsmith i början beskrev som "dum och svagsint" men filmen har aldrig roligt på hennes bekostnad även om hon ofta placeras i ovana situationer ute i stora världen. Hennes irländska accent låter åtminstone i mina öron helt oantastlig. Det är svårt att inte drabbas av smärtan i hennes röst när hon berättar om de orättvisor hon utsattes för.

"Philomena" blir ett mänskligt drama som belyser såväl dubbelmoral som maktmissbruk. Utan att gå in för mycket på handlingen kan nämnas att den okända sonens öden i det nya landet på sätt och vis speglar det som moderns själv utsatts för och mot slutet löper berättelsens trådar samman mot en punkt som är både häpnadsväckande och genuint känslomässigt medryckande. Även om den inte hör till det absolut bästa som vare sig Frears eller Coogan åstadkommit är filmen uppfriskande ärlig och osentimental. Det blir absolut gripande.

Thor: The Dark World

Så var det då dags för årets sista stora superhjältefilm. Den här gången har jag som skriver dessa rader ett flertal olika ingångar till min recension. Dels den vanliga filmkritikerns förstås, vars uppgift det är att rådbråka med filmens estetiska kvalitéer och brister sådana som de nu är. Dels är jag en gammal serienörd som ändå har någon form av nostalgisk relation till Marvelserierna som filmen utgår ifrån. Dels kan jag naturligtvis inte komma ifrån att jag också är gode i Samfundet Forn Sed Sverige och som sådan också har en annan relation till den mytvärld som serierna en gång hämtats ifrån.

När den första "Thor" kom 2011 förde min medgode Martin Domeij fram en läsning i vilken filmen kunde läsas som en slags intressant myt om hur guden blev den han är. Thor började där som en kaxig och omogen ung man som inte förstod den delikata balansen i världen som hans far Oden försökte upprätthålla. Alltså blev han slängd ned till Jorden som människa för att lära sig lite ödmjukhet. Väl där inser han också sitt band till människorna och vad det verkligen innebär att vara deras beskyddare och när han i slutet får återvända till Asgård gör han det värdig den stora kraft han besitter. På det planet fungerade absolut den första filmen och även om den hade en hel del frågetecken inbäddade i sig var den ändå tämligen underhållande. Låt oss med detta vända oss till uppföljaren.

Mycket är sig likt. De flesta av karaktärerna är tillbaka, även de mänskliga. Rent visuellt skiljer sig dock uppföljaren subtilt från den första delen. I regissörsstolen har Kenneth Branagh givit plats åt Alan Taylor. Den behörighet som Taylor framför allt haft på sitt CV för att få jobbet är att han regisserat ett antal avsnitt av TV-serien "Game of Thrones". Och visst skulle man kunna säga att något av Branaghs bombastiska teatralitet har fått ge plats åt en stil som är något mer intim. Miljöerna i Asgård ser fortfarande ut som en märklig blandning mellan Bayreuth och Blixt Gordon men färgpaletten är annorlunda. Lite mer dämpad, inte lika fullt mycket glam och glitter. Taylor är annars inte en regissör av typen som sätter sin egen stil i framsätet och det är med all sannolikhet något som gjort honom tilltalande för filmbolaget.

Den första Thor-filmen föll på sätt och vis i två bitar. Dels var den en en storslagen fantasy/science-fiction actionrökare, dels var ungefär hälften någonstans i mitten en väldigt charmig och förhållande vis lågmäld komedi med romantiska inslag. Uppföljaren är på sätt och vis en mer sammanhållen film vad gäller stil och tonläge. Tyvärr skulle kanske somliga säga för det är främst de komiska bitarna på Jorden som de flesta krtiker tycks ha uppskattat mest. Det är inte så att det saknas humoristiska inslag i "Thor: The Dark World". Bland dem en naken Stellan Skarsgård som springer runt i Stonehenge. Bara en sån sak. Men sammantaget är det ändå mycket mer testosteronstinn högfantasy rakt igenom den här gången.

Filmens skurkar är svartalferna under ledning av kung Malekith, spelad av Christopher Eccleston. Det är inte någon av Ecclestons främsta rollgestalter någonsin. Han påminner lite om Eric Banas Nero från Abrams första "Star Trek" och då tänker jag inte i första hand på de spetsiga öronen utan snarare på hur tom och intetsägande han blir, all rekvisita till trots. Malekith ges absolut ingen som helst personlighet överhuvudtaget. Svartalferna är ute efter en McGuffin som kallas för etern, en substans som de vill använda för att förstöra universum, föra allt tillbaka till den värld av mörker som rådde före att allt skapades. (Därav filmens titel.)

Av en slump får Natalie Portmans karaktär, den mänskliga vetenskaparen Jane Foster denna eter integrerad i sin kropp och därför måste Thor föra med henne till Asgård. Det tycker inte Oden är en bra idé och snart står far och son i djup konflikt mot varandra om hur problemet ska lösas. För att Thor ska kunna lyckas med det han förutsatt sig behöver han hjälp. Och den enda han kan vända sig till är den fängslade Loke.

Tom Hiddleston fortsätter att briljera i rollen precis som han gjorde i den första "Thor"-filmen och i förra årets "Avengers". Hans Loke är på samma gång den mest kallhamrade psykopat och ett sårat barn. Han har allt att bevisa och hans önskan om att bli älskad är så stor samtidigt som han äcklas av alla andra omkring honom och är sig själv nog. När han väl träder in på filmduken finns det ingen som kan mäta sig med honom. Chris Helmsworth gestaltar på ett bra sätt Thors resa mot en mer mogen och ansvarstagande figur i filmen. Anthony Hopkins fortsätter att veva på som gudarnas enögde fader, Idris Elba är som alltid fullständigt übercool i rollen som Heimdall, till och med René Russo får faktiskt mer att göra som Frigga i den här filmen. Inget av det hjälper dock. Hiddleston förblir den stora stjärnan. Kanske är det också det som får Malekith att verka extra blek som bov? Att Loke i den här filmen ges en roll som känns mer mytiskt korrekt, det är oklart på vilken sida han egentligen står, gör honom dessutom än mer intressant.

De här Thor-filmerna är ett välkommet avbrott bland de övriga i Marvels filmuniversum. De ser ut och känns annorlunda. Även om tonträffen inte alltid är den bästa och det ibland slår över i tönterier är det ändå fullt acceptabelt som ett underhållande och väl utfört actionäventyr. Så den nya filmen lever åtminstone upp till sin föregångare. Dess mytiska potential förefaller mig dock något mindre trots några intressanta scener, vars innehåll jag inte ska avslöja här.

Den sanna historien om Pinocchios näsa

Av alla nu verksamma svenska författare av kriminallitteratur - och det finns ju många, många av dem - finns ingen som roar mig ens hälften så mycket som Leif G.W. Persson. Jag har länge känt att han är underskattad. Dels har det säkert att göra med hans mediala persona. Det går inte att komma ifrån att hans trötta uppsyn tillsammans med hans mumlande, hans stånkande och hans stönande samt hans lufsiga uppsyn gränsar till autoparodin. Det finns dock två kvalitéer som lyfter Persson över andra skribenter i samma genre. För det första hans fackkunskaper. G.W. är ju inte vår rikskriminolog för inget. För det andra är han faktiskt en väldigt skicklig stilist med en röst som är på alla sätt unik.

Perssons svit av polisromaner är också intressant därför att de spänner över en så pass lång period. Hans första roman "Grisfesten" utkom 1978, alltså samma år som undertecknad föddes. Sedan gjorde författaren visserligen ett längre uppehåll under åttio- och nittiotalen då han ägnade sig åt att skriva annat men den tidsperioden har han ändå fyllt ut i senare böcker. Jag var faktiskt lite rädd att den förra, "Den döende detektiven" från 2010 skulle bli Perssons sista eftersom han där passade på att avliva sin kanske mest positivt skildrade karaktär Lars Martin Johansson, mannen som kunde se runt hörn.

Så visade sig dock inte vara fallet. För någon månad sedan kom en ny roman: "Den sanna historien om Pinocchios näsa". Huvuddetektiven i den här boken är Perssons förmodligen intressantaste litterära gestalt, den osvikligt äckelframkallande kommissarien Evert Bäckström. Bäckström  är den heroiska kriminalfiktionens antites. Han är ful och fet. Det är en sak. Han har en närmast sinnessjuk förmåga att totalt överskatta varje aspekt av sig själv, inklusive storleken på sin egen penis. Bäckström är rasist. Bäckström är kvinnohatare. Bäckström hatar bögar och flator. Bäckström är fascist men hatar förstås all form av auktoritet som inte utgår från honom själv. Ja, Bäckström hatar nog faktiskt allt och alla. Han stövlar fram som en elefant i en porslinsfabrik och även om han har lärt sig en nivå av politisk korrekthet nog att inte säga exakt allt vad han tycker får vi som läsare hela tiden ta del av hans egentliga tankar.

G.W. himself.

Leif G. W. Persson signerar sina romaner med undertiteln "en roman om ett brott" precis som Maj Sjöwall och Per Wahlöö brukade göra. Mer än någon annan är han den duons verkliga efterföljare. Inte minst som humorist och satiriker. Det är en aspekt av Sjöwall/Wahlöös Martin Beck-svit som jag tror att många missat. Det brukar i alla händelser inte leva vidare i filmatiseringarna. Men deras böcker var inte bara indignerade anklagelseakter mot samhället, de var också litterära grotesker som arbetade med en mycket utstuderad och extremt hårt driven humor. Persson gör detsamma. Det finns en ironi i botten som en ouppmärksam läsare kanske skulle kunna missa, då vore det lätt att ta Perssons stil för repetetiv och full med jargong. I själva verket driver han med hela polisens sätt att uttrycka sig och vara.

Evert Bäckström själv far fram som en av Rabelais jättar. I sann grotesk anda är han helt och hållet kropp, fokusad på att inta sinnliga njutningar och att tömma sig i båda ändar. Han är verkligen inte en sympatisk karaktär och ändå blir han omöjlig att motstå precis som alla komedins klassiskt gränslösa gestalter. Han är den svenska kriminallitteraturens Falstaff, om än med betydligt mörkare sidor. Han är är som ett barn, det svenska polisens freudianska Detet personifierad.

Bäckström är dock inte den enda karaktären i centrum. Persson lyckas skickligt och med små åthävor mejsla fram ett fullödigt poliskollektiv som känns trovärdigt. Vissa av figurerna känner vi igen sedan tidigare (t.ex. Anna Holt som numera är länspolismästare i Stockholm), andra är nya för den här romanen. Till skillnad från mycket annan samtida polisfiktion är det dock inte snutarnas själsliv eller privatliv som står i fokus här.

Själva intrigen är nog så fiffig och underhållande. Den kretsar bland annat kring mordet på en känd advokat och Persson bollar dessutom med en rad osannolika sammanträffanden som i en sämre berättares händer hade kunnat ramla som ett korthus. Persson lyckas dock spinna sin story på ett så intressant och på alla sätt underhållande sätt att inget av det spelar någon egentlig roll. Det som humoristisk pikaresk genom samhällsskikten och som inverterad moralitet den här boken har sin styrka. Persson har väl tidigare skrivit böcker där samhällsanalysen varit skarpare eller där perspektiven varit mer hissnande men det är härligt att han är på så gott humör när han spinner den här historien. Det ger mig gott mod om eventuella fortsättningar.

Mig äger ingen

Det har kanske inte undgått läsare av Allmänstädesbloggen att Åsa Linderborg, författare och kulturchef på Aftonbladet, i veckan uttalat sig negativt om den film som nu har premiär baserad på hennes självbiografiska roman "Mig äger ingen" vilken utkom 2007 och blev något av en bestseller. I romanen skildrar Linderborg sin uppväxt tillsammans med sin pappa. Pappan är arbetare i tung industri och periodvis ytterst alkoholiserad. Han är också kommunist men det är något som han skäms för och absolut inte vill skylta med offentligt. Romanen är en uppväxtskildring som beskriver inte bara relationen mellan far och dotter utan även hur den kvinnliga huvudpersonens politiska medvetenhet formas av de erfarenheter och upplevelser som hon begår.

Romanens framsida, med det för genren obligatoriska autentiska familjefotot på omslaget.

Frågan om en film är trogen sin litterära förlaga kan en vrida och vända på. I sig själv är frågeställningen kanske inte så intressant. Personligen anser jag inte att det nödvändigtvis är en filmares uppgift att så troget och trofast som möjligt "översätta" ett verk från ett medium till ett annat. Både roman och film måste få vara sina egna separata verk med sin sina egna unika avsändare. Några av de bästa adaptioner som gjorts har varit sådana där regissören använt sina källor som språngbräda och gjort något helt eget av det. Men det gäller förstås bara om resultatet blir bra. Om filmen inte håller blir det lätt för den efterkloke att vända tillbaka till litteraturen och peka på allt som missats. Och jag måste säga att för min del höll inte filmen "Mig äger ingen" hela vägen. Jag ska strax förklara varför.

Åsa Linderborg.

Linderborgs kritik mot filmen och dess regissör Kjell-Åke Andersson är att berättelsen har banaliserats och sentimentaliserats. Det stämmer så till vida att bokens politiska aspekter och analys fått en långt mycket mer tillbakaflyttad roll jämfört med romanen. Det är lätt att jämföra "Mig äger ingen" med filmatiseringen av Susanna Alakoskis bok "Svinalängorna" som kom för ett par år sedan. Även där blev resultatet ett gripande drama om missbrukande föräldrar och utsatta barn, även där offrades det politiska till förmån för det privata. Visst, arbetarklassmarkörerna finns ju där men eftersom filmernas fokus är så individualistiska försvinner snart också de bland all annan rekvisita och allt nedporrande i strukturtapeter och gammaldags mjölkpaket.

Jag kan som sagt förstå Åsa Linderborgs besvikelse men samtidigt ska vi nog vara klara över att det är så här som dessa böcker läses av många. Det är uppenbart att förlaget gör sitt för att sälja in Linderborgs roman som ytterligare en i en ständigt växande genre av miserylit - litteratur med verklighetsanspråk som skildrar lidande och misär. Redan på bokens omslag, som pryds med ett för genren vanligt, autentiskt familjefoto, sätts tonen - detta är en "sann historia" och nu ska ni minsann få höra hur hemskt det var. Det är tydligen inte vad Linderborg själv syftar till med boken men det är så den säljs. (Jag kan tillägga att min mamma, den eminenta litteraturforskaren Annette Årheim vid Linnéuniversitetet i Växjö, skrivit mycket om de här sakerna. Se exempelvis den här titeln.)

***

Med allt detta sagt, vad tyckte jag då om Kjell-Åke Anderssons film? Jo, bitvis är det ett gripande och omskakande melodram. Inte minst tack vare Mikael Persbrandts starka rollgestaltning som fadern. Han lyckas vissa oss en man med en enorm styrka som samtidigt är ytterst svag. Persbrandts energi kan ingen missta sig på och han slänger sig verkligen in i sin karaktär här. Det är otänkbart att han inte skulle få en guldbaggenominering och ganska säkert kommer han också att vinna den. Han är värd det - om än bara för det som är filmens starkaste scen, väldigt svår att se: Utsatt för extrem abstinens halsar fadern en hel flaska brännvin för att sedan fullständigt gå sönder som människa i gråt och ångest.

Problemet med filmen är bara det att ingenting av det som vi visas någonsin överraskar oss. Vi har sett allt det här tidigare. Ta exempelvis scenen när dottern kommer hem till lägenheten efter att fadern akut tagits in på sjukhus för sitt missbruk. På golvet ligger möbler omkullvälta och sönderslagna bland spyor och kiss. Precis samma scen förekommer även i "Svinalängorna" som jag nämnde ovan. Och hur hemsk en sådan erfarenhet än måste vara i verkliga livet förtas ändå effekten när den reduceras till en socialrealistisk genretrop. Foto och scenografi är också välgjort utan att de heller erbjuder något annat än det förväntade.

Förutom Persbrandt är Stig Ljunggren som alltid en pålitlig skådespelare, här som familjens farfar. Dessutom gör alla tre skådespelerskor som spelar dottern Lisa i olika åldrar fina insatser. De är Ping Mon Wallén som 5-åring, Saga Samuelsson som 11-åring och Ida Engwoll som vuxen. Just vuxenscenerna som får lov att inrama själva historien känns dock lite överflödiga och även om de ger far och dotter en chans att försonas tror jag inte att filmen hade behövt dem.

Sammanfattningsvis är "Mig äger ingen" ett skickligt hantverk med goda ansatser men som inte riktigt förmår att bli verkligt gripande och personlig annat än i enstaka ögonblick. Om den ändå är sevärd är det ytterst Mikael Persbrandts förtjänst.

Don Jon

Jon är en italiensk-amerikansk kille med arbetarklassbakgrund som bor i New Jersey. Han jobbar som bartender och är på det hela taget väldigt nöjd med sitt liv. Han tränar, han umgås med sin familj om helgerna, går i kyrkan, raggar upp snygga tjejer och ligger med dem och han tittar på porr. Ganska mycket porr faktiskt. För även om Jon som sagt inte har några som helst problem med att få tjejer förklarar han för oss i en inledande voice-over: Sex i verkligheten är ju inte alls som i pornografin. Jon är naturligtvis, än en gång, berättelsen om en pojke som måste lära sig vad det egentligen innebär att bli en vuxen man.

Någon som verkligen har blivit en vuxen man de senaste åren är skådespelaren Joseph Gordon-Levitt. Han är en av få barnskådisar som verkligen klarat av övergången till att vara yrkesverksam aktör i vuxen ålder och till på köpet har han gått och blivit lite av en filmstjärna efter filmer som "Looper" och "The Dark Knight Rises" förra året. I "Don Jon" spelar han inte bara huvudrollen, han debuterar dessutom som långfilmsregissör och manusförfattare. Med den äran kan tilläggas. "Don Jon" är infallsrik och festlig, en karaktärsdriven komedi som har en riktigt god känsla för tajming, inte bara i det fina skådespeleriet och det klatschiga dialogen utan även i klippning och mise-en-scéne. Här finns också en hel del fina detaljer i lujsättning och bildkomposition som gör filmen stilsäker ut i fingerspetsarna.

Gordon-Levitts Jon lever som sagt ett liv som han själv är väldigt nöjd med men som saknar verklig substans. Hans föräldrar (hysteriskt roligt spelade av Tony Danza och Glenne Headly) börjar undra om det inte är dags för honom att hitta någon att gifta sig med snart. Jon är till en början skeptisk men så träffar han en kvinna som får honom att tänka om, Barbara spelad av Scarlett Johansson. Problemet är bara att om Jon vill ha Barbara, då får han allt se till att behandla henne som en flickvän. Hur ska det då gå med hans porrsurfande? Och mer än så, vad kommer att hända när hon vill förändra honom? Plötsligt är Jons perfekta liv inte så enkelt längre.

Filmens manus har många roliga observationer och förhåller sig precis lagom distanserat från sina karaktärer. Ingen av dem skildras som några direkta föredömen. Det är en styrka som tas vara på i skådespeleriet. Inte minst klarar sig Scarlett Johansson fantastiskt i en roll som är väldigt svår. Barbara är å ena sidan en projektion av Jons fantasier om den perfekta kvinnan. Samtidigt är hon en stark person med en egen integritet. Hon är dessutom inte så speciellt smart eller djup och dessutom inte så lite manipulativ. Ändå lyckas Johansson göra henne till mycket mer än bara en stereotyp bimbo eller bitch. Det vittnar om ett mycket skickligt handlag.

Joseph Gordon-Levitt gör också själv en stark insats och lyckas verkligen skildra hur hans karaktär växer och utvecklas under handlingens gång, hur han går från omogen men lycklig till någon som upptäcker helt nya sidor av sig själv och lär sig omfamna dem även om de gör ont ibland. Den Jon vi möter i filmens början är inte precis en karaktär att egentligen tycka om men den han blir är nog faktiskt det. En annan minnesvärd rollprestation står Julianne Moore för. Hon spelar en kvinna som Jon möter på en kvällskurs han börjar läsa för Barbaras skulle. Moore är en av den amerikanska filmens absolut bästa skådespelare just nu och i sitt ansikte bär hon så mycket kraft och erfarenhet att hon nästan själv andra halvan av filmen helt och hållet. Gärna för mig.

Överhuvudtaget lyckas filmen att hitta en balans i slutet där den blir mer av ett drama utan att för den sakens skull fastna i sentimentalitet och det är minsann inte det lättaste.

"Don Jon" är en gripande komedi som jag tyckte förvånansvärt mycket om. Det är inte ofta en får chansen att se en film som handlar om sex, som i sig faktiskt är sexig och som samtidigt på ett intelligent sätt förmår att gestalta och problematisera sexualitetens roll i våra liv på ett så lättsamt sätt som den här filmen gör. Det tycks tydligt att Joseph Gordon-Levitt inte bara har en lång intressant karriär som aktör framför sig utan även som författare och regissör. Jag är i alla händelser intresserad av vad han kan åstadkomma nästa gång.

Gravity

När jag var liten drömde jag om att bli astronaut. Mina förebilder på området var väl förvisso inte Neil Armstrong eller Buzz Aldrin. Det var snarare Tintin och Bamse som var min barndoms månresenärer. Redan då i dessa föga realistiska drömmar fanns det ändå något av en fascination inför det märkliga som är den tyngdlösa tomheten i rymden. Det är en fascination som sitter i. Känslan av att sväva över Jorden, utanför alltsammans och samtidigt ett med universum. Jag får gåshud av att tänka på det. På samma gång är det naturligtvis också djupt otäckt, oroande och ångestbringande.

I filmen "Gravity" får jag chansen att utforska båda sidorna - undret och skräcken. Berättelsen om två astronauter som ensamma och fritt flygande i omloppsbana efter att deras färja förstörts av rymdskrot försöker klara sig hem igen blir som en ekokammare för all slags existentiell osäkerhet. Och vem vill inte utsätta sig för något sådant? Så visst jag är med.

Dessutom är det här en film i regi av Alfonso Cuarón, en visuellt väldigt driven regissör som tidigare gjort inte bara den bästa av filmerna i Harry Potter-serien ("Harry Potter och fången från Azkaban", 2004) utan även den enormt mörka men i slutändan hoppfulla "Children of Men" (2006), en av de bästa science fiction-filmer som någonsin gjorts. Cuarón är definitivt en regissör som jag är intresserad att se allt nytt av, helt oaktat vad det handlar om. Och på det visuella planet finns verkligen inget att klaga på. "Gravity" är helt knytnävsslag-i-magen-så du-inte-kan-andas-vacker att skåda. Från första stund när vi svävar högt över jorden och en rymdfärja långsamt glider in i bild långt borta sitter jag i princip med öppen mun och bara gapar.

Överhuvudtaget är filmen en väldigt sinnlig upplevelse. Cuarón är väldigt noga med att placerar oss i rymddräkten tillsammans med astronauterna. Vi ser allt ur deras perspektiv. Väldigt ofta är kameran och karaktärernas öga ett och detsamma. Vi får aldrig veta mer än huvudpersonerna. Vi klipper inte bort från dem någonsin. Det är en väldigt intensiv upplevelse och så det planet är filmen rent av mästerlig.

Det fann sig så att jag faktiskt såg den här filmen i 3D, vilket jag annars brukar undvika som läsare av Allmänstädesbloggen vet. Amerikanska kritiker som jag respekterar har menat att just i fallet "Gravity" kan det vara värt att se filmen så, just eftersom den är så insugande och så påtaglig sitt bombardemang av sinnesintryck. Och visst det finns ett par scener där tekniken är utnyttjad till max. Det ser väldigt bra ut. Men jag hade faktiskt minst lika gärna kunnat se den i 2D. Inte ens i en film som den här känns det som mer än en gimmick för mig.

Så långt det visuella. Nu över till filmens mer problematiska sidor. Vi kan börja med rollbesättningen. De två astronauterna vi följer är de enda skådespelare vi får se i filmen. I början får vi också höra några andras röster via radion, inklusive Ed Harris (vem annars?) som någon slags mission control. Det är med andra ord ganska viktigt att dessa två skådespelare kan bära upp filmen. Som bekant görs rollerna av Sandra Bullock och George Clooney. Det blir problematiskt. Särskilt i kombination med filmens främsta brist. Manuset är väldigt svagt. Det känns märkligt opersonligt för att ha varit skrivet av regissören själv tillsammans med dennes son Jonás. Det är tydligt att berättelsen främst varit intressant för dem som en plattform att skapa bilder från. Karaktärerna är inte på något vis intressanta, det hela bygger mest på klichéer och dialogen är bara platt utan att tillföra något. Clooneys astronaut är bara en typisk Clooneyfigur, charmig, lagom skojfrisk och flirtig. Bullocks karaktär utrustas dessutom med en bakgrundshistoria om en avliden dotter som heller aldrig lyfter bortom plattityder som vi hört förut. Varken Clooney eller Bullock är väl egentligen dåliga men de gör verkligen ingenting utöver det förväntade heller.

Filmens anslag är realistiskt och har en känsla av vetenskaplig trovärdighet. Allt eftersom den går naggas det där i kanten mer och mer. När en karaktär mot slutet förflyttar sig mellan en kapsel och en rymdstation med en brandsläckare som motor då befinner vi oss helt i sagans värld. Det är en sorts manöver som hade kunnat accepteras i en dum actionfilm men inte i ett verk som insisterar på en hög nivå av konstnärlighet som "Gravity" ändå gör.

Reslutatet blir därför en film som haltar något. "Gravity" är något som man bör erfara, en upplevelse utöver det vanliga, en hisnande färd och en av de snyggaste filmer som jag sett på mycket, mycket länge. Dessvärre är den också utan egentlig substans och den vilar allt för mycket på lättköpta troper som inte känns särskilt väl hanterade alls. Så något mästerverk är det inte, dessvärre. Det betyder inte att jag skulle tveka en sekund om att se den igen.

Turbo

DreamWorks Animation är en väldigt produktiv animationsstudio. De spottar ofta ur sig i alla fall två långfilmer per år och dessutom fortsättningar på tidigare framgångar för TV. Jag har ofta varit lite tveksam. Visst har det dykt upp en "Kung Fu Panda" (2009) här och en "Draktränaren" (2010) där men också sådant som "Hajar som hajar" (2004) eller "Monsters vs. Aliens" (2009) där tunna idéer dras ut som allt för lite smör på en allt för stor smörgås. Än mer än Disney sätter DreamWorks dessutom uppföljare i system och även filmer som faktiskt haft något, som exempelvis "Madagaskar" (2005) förlorar något av sin fräschör efter två ytterligare delar och en överdos av pingviner för TV. Och som grädde på moset har vi så "Shrek"-serien vars popularitet alltid varit en stor gåta för min del.

Det senaste tillskottet till DreamWorks uppställning av animation heter "Turbo" och om man vill vara lite fräck kan man säga att den är lite av en kombination av två framgångsrika filmer från konkurrenterna på Pixar. Dels handlar det om bilar, racing och rally - som i "Bilar" (2006), dels handlar det om ett djur som drömmer om framgång inom ett för djuret i fråga osannolikt mänskligt gebit - som i "Råttatoille" (2007).

Titelns Turbo är en drömmare till snigel som älskar fart och höga hastigheter - kan ni tänka er något så knasigt. Alla andra sniglar hånar honom förstås och hans bror Chet finner honom pinsam och skäms över honom, även om han också är en god bror som ställer upp när Turbo behöver honom. Det hela blir dock delvis till en slags superhjältehistoria för den lilla snigeln sugs in i en bilmotor, badar i bensin och som vi alla vet leder det till superkrafter, i det här fallet fart som en racerbil men också andra finesser t.ex ögon som billyktor samt förmågan att ratta in radiostationer. Genom diverse öden hamnar nu de båda snigelbröderna hos en tacoförsäljare, som även han har lite för stora drömmar och en bror som inte tror på dem. Det blir början till vägen som ska Turbo ända till den amerikanska racingens Mecka - Indy 500.

Jag har i tidigare recensioner ondgjort mig över att så mycket samtida animerad film från Amerika offrar gott hederligt historieberättande till förmån för knak, brak, svisch-svosch och bjärta färger. Det är nu inte så att det saknas sådant i "Turbo", med tanke på ämnet är det förstås upplagt för den sortens action. Och det funkar faktiskt. Det är ett högt betyg till filmen och dess regissör David Soren, som gör sin långfilmsdebut här, att jag kan se snigelns framfart på racingbanan utan att mitt anlag för sjösjuka sätter in. Fartsekvenserna är väl gestaltade  och här en tydlighet som hjälper mig som åskådare att hålla mig orienterad.

Dessutom förlorar filmen aldrig sitt fokus på karaktärerna och deras relationer till varandra. I centrum står som sagt Turbo och Chet men allt eftersom filmen går kommer allt fler bifigurer med i handlingen, så väl sniglar som människor. Även om en del av dessa figurer är ganska enkla stereotyper hanteras de ändå med en charm som gör dem tilltalande. Likheterna med Pixars "Råttatoille" blir ganska påtagliga, liksom i den filmen frammejslas ett kollektiv som måste överkomma en hård och brutal värld tillsammans, vår hjälte tvingas konfronteras med sin stora idol och hjälte för att i slutändan triumfera. Det är inte en fördel för lika bra eller gripande som i "Råttatoille" blir det föga förvånande aldrig. Karaktärerna där har liksom alla ytterligare ett lager av komplexitet som höjer helheten.

Som vanligt hos DreamWorks vimlar det av popkulturella referenser i filmen och även om de många gånger är väldigt roliga är det oftare sådan humor som springer organiskt ur karaktärerna och själva historien som dröjer sig kvar, åtminstone hos mig. Så även om den här filmen höll sig över genomsnittet jämfört med andra verk från samma studio och trots att den är genuint underhållande når den inte riktigt fram till sann storhet.

***

"Gick vi verkligen på rätt film?", undrar fru Otterberg.

About Time

Hur många av oss har inte någon gång önskat att vi kunde gå tillbaka i tiden och bara göra vissa saker lite annorlunda? Alla har vi väl saker som vi ångrar och skulle vilja ha ogjorda eller för den delen chanser som vi aldrig tog? Om inte annat är det en tankelek som ibland blir oemotståndlig. Vad skulle vi ändra om vi kunde? Vilka val skulle vi göra annorlunda? Dessa slags tankar bildar den centrala metaforen i Richard Curtis nya film "About time" där huvudpersonen Tim (Domhnall Gleeson) på sin 21:e födelsedag för veta av sin far (Bill Nighy) att alla män i familjen har gåvan att resa tillbaka i tiden. Allt de behöver göra är att gå undan i ett mörkt utrymme, knyta händerna och koncentrera sig på var de vill hamna. De kan bara återvända till händelser i sina egna liv. För Tim öppnar sig förstås nu en värld av möjligheter.

Richard Curtis är naturligtvis känd som manusförfattaren "Fyra bröllop och en begravning" (1994) och "Notting Hill" (1999). Från och med "Love Actually" (2003) regisserar han också själv. Han har också gjort en faslig massa TV som medförfattare till serier som "Blackadder", "Mr Bean" och "The Vicar of Dibley" men det arv han lämnar efter sig blir nog ändå det att han mer än någonsin satte så väl ton som form för en hel genre av romantisk komedi. Curtis har en förmåga att balansera en lättsam och naturalistisk humordialog med en sentimentalitet som visat sig vara guld värd. När det funkar som allra bäst, i "Fyra bröllop" och "Notting Hill" finner jag det oemotståndligt. "Love Actually" spretar mer men har riktigt starka partier.

Det är dock på sin plats med en brasklapp när vi ger oss i kast med "About time". Jag vet inte om jag skulle vilja beskriva det här som en romantisk komedi. Trailern och affischen försöker helt klart sälja in filmen som en sådan men jag menar att marknadsföringen narras en smula. Visserligen läggs mycket tid i handlingen på att skildra Tims relation med en ung kvinna som han träffar och förälskar sig i. Hon heter Mary och spelas av Rachel McAdams, dels därför att det måste vara med en amerikansk skådespelare i sådana här filmer, dels för att det är lag på att McAdams måste vara med i romantiska filmer om tidsresor (se "Tidsresenärens hustru" från 2009). Men det är inte egentligen det filmen handlar om. Det finns ingen egentlig konflikt i deras förhållande som måste lösas för att de ska kunna få varandra. Det får de ganska tidigt i historien och sedan får vi se dem gifta sig och skaffa barn med mera.

Filmen är en kärlekshistoria men ytterst en mellan far och son. Det är också egentligen mer ett drama än en komedi, även om skämten aldrig är långt borta. Det hela blir till en väldigt vemodig och melankolisk skildring av att växa upp, om att lära sig viktiga saker av sin pappa och att sedan göra sig redo att själv föra vidare visdomen till nästa generation. Nighy, som varit en Curtis favoriter sedan "Love Actually", är osedvanligt nedtonad och tillbakalutad i sitt spel. Han förmedlar en trygghet och en klokhet som verkligen förankrar det djupa band som vi förstår att Tim har med honom.

Så här gör man när man reser i tiden (tydligen).

Jag hade kanske väntat mig att en komedi om en man som kan resa i tiden skulle vara lite mer högkonceptuell och ta ut svängarna åt det fantastiska mer. Men "About time" är genomgående väldigt tillbakahållen. Just som metafor för alltings flyktighet och hur viktigt det är för oss alla att ta vara på den tid vi har hyser greppet en viss poetisk kraft men det hade kunnat utnyttjas ännu mer. Vid ett par ställen känns det som om filmen är beredd att verkligen utforska intressanta dilemman. I en scen erbjuds Tim exempelvis möjligheten att vara otrogen med en tjej som han tidigare haft en förälskelse i. Här hade vi kunnat ställas inför dilemmat: Om Tim nu först är otrogen, ligger med den här tjejen och sedan åker tillbaka i tiden och andra gången tackar nej - har han då varit otrogen? Den vändningen tar handlingen dock inte.  Det finns andra liknande missade möjligheter med. Det är uppenbarligen inte vad Curtis är ute efter att berätta.

En anledning till det är att vill att Tim ska vara en riktig mys-ps-kille. Gleeson spelar sin roll med den osäkra, lite fumlande timiditeten som vi känner igen från Hugh Grants karaktärer i tidigare filmer. Hans Tim är också rakt igenom sympatisk. McAdams å sin sida är ack så charmig och spirituell men det går inte att komma ifrån att hennes roll är en fantasi från början till slut, ett perfekt matchning för Tims romantiska själ. Filmen har dessutom inget som helst intresse för någon som helt utveckling av hennes karaktär, hon förblir lika ljuv och vän hela historien igenom.

Curtis har alltid varit bra på att skildra familjer, oavsett om det gäller biologiska sådana eller mer av ad hoc-vänskapsgrupper som fyller samma funktion. I "About time" får vi lite av båda. Tims familj, som bor i ett löjligt vackert hus vid stranden i Cornwall och uppenbarligen är rika som troll, står varandra väldigt nära med bisarra onklar och allt. Under filmens gång utökas familjen med respektive och andra vänner som utan problem absorberas upp i gemenskapen. Det är inte utan att vi som åskådare känner att samma sak händer med oss. Det finns en mysfaktor som genomsyrar allt, en känsla av att vi bara vill fortsätta umgås med de här människorna. Den stämningen mer än humorn tror jag är det som gör att de här filmerna är så se-om-bara.