Under the skin

Äntligen kom jag mig för att se "Under the skin". Den har stått på min lista över måsten i säkert ett halvår, om inte mer. Tillräckligt många kritiker som jag respekterar stort har hyllat den - med rätta. Det är en ganska makalöst märkvärdig film. Den är baserad på en roman av den holländsk-skotska författaren Michel Faber. Jag har inte läst boken men efter vad jag förstår är filmversionen en väldigt lös adaption av sin förlaga. Regissören Jonathan Glazer har uppenbarligen tagit romanens centrala idé och sedan gjort något helt eget av det. Att det måste förhålla sig så är uppenbart för det här är verkligen film. "Under the skin" är ett närmast abstrakt gesamtkunstwerk av bild, ljud, musik och montage. Den är från första bildrutan helt och hållet hypnotisk och därmed också ett med sitt innehåll. Jag fann mig själv riktigt skakad av att se den.

Scarlett Johansson som redan tidigare i år imponerade något otroligt med sitt röstarbete i "Her" gör här ytterligare en av sina absolut bästa rollprestationer. Intressant nog är den i det närmaste raka motsatsen till hennes roll i "Her". Där var Johansson bara röst, i "Under the skin" är hon i princip bara kropp. Och ansikte. Hennes subtila arbete med blickar i filmen är mästerliga. Överhuvudtaget är det här en film där dialogen spelar en så gott som helt undanskymd roll. Precis som med Kubricks "2001: Ett rymdäventyr" (1968) är det lätt att minnas "Under the skin" som en stumfilm även om det inte riktigt stämmer. Även Johansson har några få repliker i filmen men ingen av dem rymmer någon information som egentligen spelar in i handlingen. Att mycket av det som sägs i filmen yttras på en tämligen grötig skotsk dialekt förstärker bara den saken. Filmen som sådan är berättad med bilden som medium i första hand, eller kanske rättare sagt med montage mellan bild och ljudlandskap. Filmmusiken av debutanten Mica Levi är bland det bästa jag hört. Med strängar skapar han ett ljud som inte är av denna världen, en symfoni av kosmisk fasa. Tillsammans med lager på lager av ambienta ljud för "Under the skin" också tankarna till David Lynchs "Ereaserhead" (1977), en av de mest intensiva sonofoniska upplevelserna som filmkonsten någonsin frambringat. Liksom den filmen bör "Under the skin" avnjutas med en ordentlig ljudanläggning för bästa effekt.

Filmen blandar en närmast dokumentär socialrealism med utsökt fantastik. Johanssons karaktär drar runt på Glasgows gator i en vit van. Hon stannar till, vevar ned rutan och flirtar med män som passerar. Om det verkar som om att de är ensamma, som om ingen skulle sakna dem i första taget lockar hon in dem i bilen och för med dem till en övergiven nedgången industribyggnad. Väl inne möts vi av ett tomt svart rum där hon får männen att klä av sig och som i trans vandrar de emot henne medan de sjunker ned i golvet och förvandlas till tomma säckar av hud. I många beskrivningar av filmen benämns Johanssons karaktär (som filmen igenom aldrig ges ett namn) som en utomjording. Det är en möjlig tolkning men Glazer ger oss inga konkreta ledtrådar. Jag antar att det är mer uttalat i romanförlagan. I filmen får vi dock ingen förklaring vare sig om vad denna kvinna är eller vad syftet med hennes infångande av män är. Vi vet bara att hon inte är ensam. Män på motorcyklar tycks övervaka henne. Kanske kommer hon från en annan värld. Hon är hur som haver inte mänsklig. Mest av allt påminner hon mig om ett skogsrå som förvirrat sig in i storstaden. Likheten med den sortens väsen är uppenbar och i slutet av filmen kommer dessutom en visuell anspelning som gör associationen ännu tydligare.

Fångad i den mystiska kvinnans lya.

"Under the skin" är som sagt väldigt abstrakt, mer som ett stämningsstycke än en traditionellt berättad historia. Det handlar väldigt mycket om kroppar och det handlar väldigt mycket om blickar. Om blicken som vapen, som maktmedel, vad det innebär att se och vad det innebär att bli sedd. Castingen av Johansson är ett briljant grepp. Hennes status som filmstjärna, som ett mål för åtrå, som runkobjekt förvrids på ett subversivt sätt. Säkerligen kommer både en och annan som lockats till filmen med förhoppningen om att få se Johansson naken att sätta i halsen under filmens gång för resultatet är både oroande och obehagligt. Vetskapen att flera av scenerna när hon rullar runt i sin van och letar efter manliga offer tydligen filmades med dold kamera och "statister" som från början inte visste vad det var som pågick gör det hela ännu mer otäckt. Blicken som centralt motiv återkommer också i två av filmens viktigaste vändpunkter. Båda sekvenserna låter oss betrakta Scarlett Johansson medan hon betraktar sitt eget ansikte. Särskilt den sista av dessa scener lyckas på samma gång vara både rörande och djupt obehaglig.

Johanssons karaktär förblir en gåta från början till slut. Hon har uppenbarligen inte känslor eller empati i den mening som vi förstår dem. I mitten av filmen händer dock något som får henne att lämna sitt "uppdrag" och ge sig i väg ut på landsbygden som om hon försöker undersöka möjligheten att hon kanske ändå skulle kunna bli mer mänsklig. Här blir filmen bitvis mer problematisk, inte minst eftersom maktdynamiken förskjuts. Blir hennes karaktär mer av en traditionell kvinnlig figur här? Vars sexualitet och upplevda könsidentitet försätter henne i fara? Om så, vad betyder då det och hur ska jag som åskådare känna inför den saken? Det är frågor som jag kommer fortsätta att brottas med länge.

En film som den här är svår att placera i en tydlig genre men på många sätt är det mest av allt en skräckhistoria. Åtminstone väcker den känslor av fasa, av äckel och genuin terror som är svåra att värja sig mot. Vissa bitar av filmen hör till det mest besvärliga jag någonsin sett på duken. En tidig scen som bland annat involverar ett spädbarn som blir övergiven på en stormig strand är fasansfull. Här finns också märkliga inslag av bisarr poesi, som scenen med en man med neurofibromatos - ett tillstånd som bland annat skapar utväxter i ansiktet. Glazer väljer här att inte använda sig av mask och make up utan ger rollen till skådespelaren Adam Pearson som själv har sjukdomen. I en film som så uppenbarligen sysselsätter sig med frågor om utseende och kroppslighet blir greppet märkligt gripande. "Under the skin" är inte en film en ska försöka förstå, den kan bara upplevas, men fast att den ingenstans är inställsam kom jag att tycka väldigt mycket om den.

Pingvinerna från Madagaskar

"Pingvinerna från Madagaskar" representerar det som är sämst med DreamWorks Animation. Ännu en uppföljare som mjölkar en ko som redan sinat kreativt. Den är högljudd och skränig. Den har en tunn intrig där alla försök till emotionell resonans känns dåligt påklistrad. Filmen försöker kompensera för det här med bjärta färger och popkulturella referenser som inte är hälften så roliga som regissörerna tror. Ja, det ska vara precis i början då, när vi anländer till de väldiga antarktiska vidderna och plötsligt Werner Herzogs stämma kommer in som berättarröst. Då kan jag inte låta bli att dra på smilbanden. Fast det är klart - den som ser filmen dubbad till svenska missar förstås den lilla pralinen.

Det stora misstaget som hela den här filmen bygger på är idén att du kan ta ett gäng roliga bifigurer, ge dem en egen film och att resultatet ska bli ännu roligare. Det fungerar sällan så. Det finns ofta en anledning till varför en bifigur är en bifigur. En liten klick grädde vid sidan om kakan kan vara ljuvlig. Att sätta sig ned och äta en hel bunke med vispgrädde med sked däremot är inte ett så jättebra förslag. Jag menar, jag gillar faktiskt den första "Madagaskar"-filmen från 2005.Det är en gullig och ganska rak djurfabel. Och pingvinerna var en av den filmens stora behållningar. Tim McGrath som var med och regisserade den filmen gör rösten som gruppens befälhavare Skipper, en ganska träffande variant på Shatners Kirk. Kul då. Men nu? I lagoma doser blir de flyglösa fåglarnas upptåg i den filmen pricken över i:et. Uppföljarna har sedan bara blivit mer och mer urflippade (även om jag trots allt gillade trean bättre än tvåan, som är helt förglömlig.) Det är som om filmerna glömmer bort vad de egentligen borde handla om och istället blir till hysteriska actionrökare.

Det som gör pingvinerna så roliga i den första filmen är deras kognitiva dissonans mot världen. Det vill säga, de beter sig som om de vore hemliga agenter fast de naturligtvis inte är det. Så vad gör DreamWorks med dem i deras egen film? Låter dem bli hemliga agenter på riktigt. Plötsligt går figurerna från att vara galningar till att vara någon slags högteknologiska superhjältar. Det hela är ganska poänglöst. Dessutom känns det märkligt uttjatat. Från "Superhjältarna" (2004) via "Dumma mej" (2010) och "Dumma mej 2" (2013) och många andra filmen har den här sortens Bond-pastischer på steroider tjatats till döds. Våra hjältar konfronteras med den ondsinte superskurken Dave, en bläckfisk (John Malkovich) som planerar att hämnas på alla världens pingviner, därför att de är så gulliga och har konkurrerat ut honom från varje zoo där han bott. I kampen mot denne mästerbrottsling får Skipper och gänget, om än motvilligt, hjälp av en grupp djur som kallar sig "Nordanvinden". Den leds av en varg med röst av Benedikt Cumberbatch och har bland annat med en isbjörn med väldigt skandinavisk accent, röst Peter Stormare. Av någon anledning är dessa utrustade med avancerad sf-teknik.

Jag skakar på huvudet och säger tack men nej tack. Det här talar inte till mig alls. Ont i huvudet är allt jag får. Inget vill gripa tag. Inte storyn, inte karaktärerna, inte det visuella. Filmen är inte ful så klart, även på en dålig dag kan de här animatörerna slänga samman en värld och figurer som ser bra ut. Men det saknar själ och det saknar hjärta. Det är en film som blivit slängd samman av helt krassa cyniska själ, den känns som en kommité produkt och har faktiskt inget speciellt att komma med.

Inte så kul faktiskt.

Sune i fjällen

Varje del i den nu aktuella Sune-serien har bara blivit sämre och sämre. Den nya filmen, som också utlovats att bli den sista (jag antar att barnen snart är för gamla), sätter ett nytt bottenrekord. Hannes Holm har ersatts av den tidigare regiassistenten Gustav Åkerblom som nu befodrats. Jag tror dock inte det är regisidan som är den stora boven här. Manuskriptet är väldigt löst, för att inte säga helt osammanhängande och tämligen befriat från allt som kan kallas egentlig humor. Skämten består mest av referenser till sådant som Stenmark, Whams "Last Christmas"-video och annat som lär gå stora delar av publiken över huvudet.

Den som sett de tidigare filmerna vet vad som står att vänta. Familjen Andersson åker på semester igen. De här filmerna är nämligen helsponsrade av resenäringen. Den här gången är det Åreskutan som står för fiolerna så därför är det dit familjen beger sig. Pappa Rudolf (Morgan Alling) är snål som vanligt, men Sune (William Ringström)  lurar i honom att de blir bjudna på resan. Sune själv beter sig som ett riktigt as mot sin tjej Sofie (Kajsa Halldén). Efter att ha dumpat henne ganska osentimentalt i de två förra filmerna blir han nu en riktigt obehaglig stalker när hon blir intresserad av den sportige, och faktiskt snälle Santos (Malte Gårdinger). Besöksförbud någon? Det känns rent utav oansvarigt att visa fram sånt här beteende som "romantiskt". Men Sofie förlåter Sune förstås och tar honom tillbaka. Det är ju sånt som flickor gör, inte sant?

Det är inte bara Sune som är elak. De vuxna i filmen är om möjligt ännu värre. De är falska, ogina, de ljuger, de bedrar och de sårar varandra med flit. Jag får riktig ångest av att se på dem. Komedin som genre går ut på att säga att människan är förskräcklig men ändå värd att älska. I den här filmen har de glömt bort den senare delen av den meningen. Mer än så önskar jag inte tillägga om denna film.

The Interview

Turerna kring "The Interview" har varit så absurda och långsökta att hälften vore nog. Hackerattacker, läckor av all möjlig information, hot om fullskaligt cyberkrig och terroristattacker mot de biografer som skulle visa filmen. Det är liksom bara för mycket. När Sony meddelade att de övervägde att inte släppa filmen alls fick det rent av president Obama att uttala sig till den fria konstens försvar. Och nu har filmen ändå fått premiär, på utvalda biografer och på nätet. Publiken har naturligtvis strömmat till i ren nyfikenhet. All publicitet är tydligen verkligen god publicitet. Vad jag tycker är så synd är att det aldrig är den högkvalitativa konsten som nuförtiden får stå på bålverket för yttrandefriheten. I stället är det småtöntiga rondellhundar och så det här - en pinsamt dålig komedi med herrarna Rogen och Franco i huvudrollen.

För det här är verkligen eländigt. Seth Rogen har själv varit med och skrivit manus och regisserar filmen tillsammans med Evan Goldberg. Måtte de aldrig få chansen att göra om det. Manuskriptet känns som om det vore ihopslängt på en kafferast och själva genomförandet, bilder, klippning, ljudläggning får Mats Helge Olsson att se ut som Stephen Spielberg. Det är amatörmässigt på den mest grundläggande nivå. Jag tror faktiskt inte mina ögon. Det är så uselt, så plumpt, så totalt intelligensbefriat och grabbigt så att tillslut vet jag inte vart jag ska ta vägen. Att Seth Rogen har ett barnsligt sinne för humor, det är en sak, att han och hans vänner tycker om att lattja ihop kan en väl sympatisera med, men att Hollywood ger det här gänget miljoner att leka med inför allas våran åsyn det är snudd på förolämpande.

James Franco och Seth Rogen som reportrar som leker hemliga agenter.

Så, James Franco spelar alltså den uppblåste och pompöse talkshowvärden Dave Skylark och Rogen spelar hans trogne producent Aaron. Deras program är en stor framgång men Aaron har tröttnat på poänglösa kändisintervjuer. Han skulle någon gång i livet vilja ägna sig åt riktig journalistik. När rykten når dem att den nordkoreanske diktatorn Kim Jung-un är ett stort fan av Skylark gör duon en riktig rövare för att se om de kan få en intervju. Och Nordkorea nappar. Knappt har detta hänt förrän CIA knackar på dörren och vill att de båda reportrarna ska ta tillfället i akt att lönnmörda sitt intervjuoffer. Jag vet inte vad journalistetiken säger i ett sådant läge men Dave och Aaron är inte svårövertalade. Huxflux befinner de sig i ett mastodont komplex utanör Pyongyang beväpnade med ett långsamt dödande gift.

"The Interview" kastar sig vilt mellan olika stämningslägen. Här finns trams- och flamshumor, väldigt mycket snopp- bög- och bajsskämt samtidigt som den också vill att vi ska ta agentintrigen på någorlunda allvar. Karaktärerna är lika djupa som klippdockor och lik förbaskat förväntar sig filmskaparna att vi ska känna sympati och kärlek för dem. Det är väldigt svårt att göra det. Inte minst när det gäller James Franco. Jag vet inte vad han håller på med här men jag tvekar att kalla det för skådespeleri. Han gör sin Dave som om denne vore en femåring. Det har ingen som helst trovärdighet, det är som han bara larvar sig och det är extremt tröttande att titta på. Seth Rogen spelar mer eller mindre sig själv och framstår som vanligt för mig som en tämligen osympatisk typ, en slags mobbare som måste dölja sina egna osäkerheter genom att driva med andra. Och låt oss inte ens prata om hans kvinnosyn. Filmens två damer, Lizzy Caplan som CIA-agent och Diana Bang som nordkoreansk officer finns bara med för att Franco och Rogen ska kunna drägla över dem och få ståfräs av dem. (Det senare smärtsamt bokstavligt.)

Den ende skådespelare som jag kan ge ett gott betyg i filmen är Radall Park som spelar Kim Jung-un. Han lyckas faktiskt, trots att rollen är över alla gränser, ge diktatorn ett mått av mänsklighet. Visst, även han kränger vilt mellan att vara ett glad dude som gillar brudar och basket till att vara ett sårat barn som mest av allt önskar att hans pappa hade kunnat älska honom via vansinnig fullblodspsykopat. Men Park lyckas få alla de där sidorna att hänga samman, han gör en verklig roll av dem. Det är mer än vad som kan sägas om många andra aktörer i filmen. Som satiriskt porträtt bjuder det inte precis på några överraskningar men det fungerar åtminstone.

En skön snubbe? Randall Park som Kim Jung-un.

Inget kan försvara den sortens hot och övergrepp som den här filmen utsatts för. Dess rätt att existera måste trots allt försvaras. Och ändå - att just den här smörjan ska bli något som många amerikaner plötsligt upplever som sin patriotiska plikt att se, det gör lite ont i hjärtat. Och när slutet spårar ur i en formlig orgie av kulsprutor, avbitna fingrar, styrspakar uppkörda i analen och helikoptrar som exploderar till tonerna av Katy Perry kan jag lätt se publiken ställa sig upp, vifta med flaggorna och utbrista i ett totalt oironiskt "'Murica, fuck yeah!" Smaklöst är bara förnamnet. Smaklöshet i sig har jag dock inget problem med. Det är när den åtföljs av en så skriande brist på kvalité som här som jag blir riktigt gramse.

Pride

Trailern till "Pride" fick mig att dra en djup suck. Efter det närmade jag mig filmen med en naggande oro. Skulle jag verkligen orka att sitta igenom ännu en brittisk småputtrig må-bra-film? Ännu en "inspirerande" historia om människor med olika livsöden som kommer samman i någon slags gemensam aktivitet och upptäcker hur lika varandra de trots allt är? Jag har ju redan sett så många. Mina farhågor infriades till viss del men de kom också på skam för även om "Pride" är hårt formaterad på en välkänd mall, det går att förutse varje dramaturgisk punkt, så har den ändå ett pathos och en sälta som balanserar upp.

Filmen tar sin utgångspunkt i de stora gruvstrejkerna i Storbritannien under det tidiga 80-talet. Det var den brittiska arbetarrörelsens sista stora kamp, ett desperat försök att stå upp mot Thatcher och hennes högervridning av landet. Strejken har kallats en av de värsta konflikterna i brittisk arbetsmarknadshistoria. Konfliktnivån var skyhög. De strejkande och polisen låg periodvis mer eller mindre i öppet krig med varandra. Tonläget från båda sidor var skarpt och oförlåtande. I slutändan förlorade också gruvarbetarna. Kolbrytning skulle aldrig igen bli en lönsam industri i västvärlden. Med strejkens slut försvagades också den brittiska fackföreningsrörelsen på ett sätt som den aldrig hämtat sig ifrån och när Labour många år senare till slut kunde återkomma i regeringsställning var de ledda av Tony Blair som kastat ut all form av socialistisk retorik till förmån för ett budskap som kunde tilltala den växande medelklassen och som hade accepterat grundbulten i Thatchers "reformprogram".

En av mina stora farhågor med filmen var att den här konflikten skulle geggas bort i det sentimentala och gråtmilda. Inget är så nobelt tragiskt som svunna tiders dödsdömda kamp. Och visst finns det något av detta i "Pride". Ändå blir vi verkligen placerade mitt i händelserna. Det blir angeläget. Möjligen har det med perspektivet att göra. För det är inte hos gruvarbetarna som filmen börjar. Den tar istället sin utgångspunkt bland HBTQ-aktivister i London. De aktiverar sig och börjar samla in pengar för att stödja de strejkande. Projektet bemöts till en början med ett stort mått ömsesidig misstänksamhet med under filmens gång utvecklas naturligtvis vänskaper och band mellan bögarna och flatorna från storstaden och innevånarna i den lilla walesiska gruvorten som aktivistgruppen gör till sin egen. Regissören Matthew Warchus, som främst har en bakgrund vid teatern, och manusförfattaren Stephen Beresford, som debuterar med den här filmen, inser klokt nog att detta är den vinkel som ger oss som nutidspublik en ingång i händelseförloppet. Gruvarbetarna på landsbygden är av en annan tid än vår, deras verklighet hade lika gärna kunnat utspela sig för hundra år sedan.

"Pride" väcker en lång rad politiska funderingar hos mig om vad som hänt vänstern under de trettio år som gått sedan det som skildras i filmen. Det är också dess stora styrka. Den konventionella ramen, genreverket, kulturkrockskomedin mellan arbetare och homosexuella erbjuder som sagt inget nytt. Var och en kan ana sig till vad som kommer att hända där. Inte för att det för den sakens skull blir tråkigt. Det ser skådespelarna till. Warchus har samlat ihop en ensemble i toppnivå. Här är många kända namn som Imelda Staunton, som äntligen får spela en sympatisk roll, Bill Nighy som ju alltid är bra och här har en subtil melankoli som jag uppskattar mycket samt Dominic West som verkligen får ta ut svängarna. Mest av allt blir jag dock berörd av några mindre kända ansikten: Ben Schnetzer i rollen som aktivisternas ledare Mark, George MacKay som den unge Joe, på väg att finna sig själv i världen och lära sig att stå för sin läggning samt Jessica Gunning som Sian, arbetarhustrun som genom kampen upptäcker att hon har en egen röst som räknas. De är alla väldigt fina porträtt. Inte förvånande ett ögonblick men fina ändå.

Solidaritet och discodans.

Det finns mycket att lära sig av "Pride". Och då menar jag inte enbart som en historielektion. Den handlar ytterst om solidaritet. Om att kämpa inte bara för ens egna intressen utan också för andra som är utsatta och att den rörelsen också måste vara ömsesidig. "Om ni ställer upp för vår kamp", säger Dai (Paddy Considine) - en av filmen progressiva fackföreningsmän - "om ni gör det, då lovar jag att när det gäller kommer också vi att stå vid er sida." Det är ju så det borde vara. Alla som önskar arbeta för en bättre och rättvisare värld måste stå enade. Då måste vi också vara beredda att se förbi olikheter. Då måste också kampen vara inkluderande, så att även den som inte passar in i normen kan känna sig välkommen. Det kan inte bara ankomma på de som sticker ut att anpassa sig för att inte "ta fokus från det som är det viktiga". Allt är viktigt nämligen. Det privata, det samhälleliga, identitet, klass, läggning, etnicitet och mycket mer är alla kategorier där förtryck kan förekomma och den som vill kämpa mot en sorts förtryck måste stå upp mot alla slags. För vad är den kampen annars värd. Det kan vi lära oss av "Pride".

Julspecial: It's a Wonderful Life

Jag tog mig precis för att se om Frank Capras "It's a Wonderful Life" från 1946. (Eller "Livet är underbart" som den heter på swensko.) Den är inte direkt en folklig klassiker här i Sverige men i USA gick den år efter år runt jul på TV eftersom det rådde viss osäkerhet om rättigheterna och den därmed kunde sändas gratis. Så kan också en tradition uppstå. Även om du inte sett filmen har du säkert sett den flimra förbi i bakgrunden på någon televisionsapparat i en dröse av andra amerikanska julfilmer. Och du har sannolikt sett en massa parodier och varianter på den i alla möjliga sammanhang. Till och med sista avsnittet av ursprungsversionen av "Dallas" tog sin utgångspunkt i Capras film. Men om du aldrig tagit dig för att se filmen kan det vara dags nu. Den är sentimental, åren har absolut gett den en viss kitchfaktor (om den inte alltid fanns där) och det finns en hel del i den som är problematiskt. Ändå kommer den från en äkta plats i hjärtat på en filmmakare som visste vad han gjorde och som sådan är den väl värd att se.

Frank Capra var specialist på komedi och melodram. Det är inte särskilt machopräglade genrer vilket möjligen är en anledning till att Capra inte alltid lyfts fram som en av det klassiska Hollywoods stora hantverkar-autörer a la Hitchcock, Ford och Hawks. Han spelar dock absolut i samma liga. Capra, som föddes på Sicilien och kom till USA som sexåring, har också rykte om sig att vara en väldigt patriotisk regissör. Många av hans filmer bågnar verkligen av "americana", detta lite vaga begrepp som rymmer allt från äppelpaj på fönsterblecket och den lokala apotekaren som serverar läskeblask på Elm Street till flaggviftande och oavhängighetsförklaringen. Under andra världskriget gjorde Capra en rad dokumentärer, propagandafilmer för den amerikanska regeringen och försvaret. Serien hade samlingsnamnet "Why We Fight" och hade till syfte att väcka den amerikanska befolkningens "entusiasm" inför ett krig som landet länge gjort sitt bästa för att undvika. Men Capras fosterlandskärlek var ingalunda okritisk. Tvärtom kan en säga att de håller fram en idealiserad bild som för att belysa den verklighet som inte lever upp till drömmen om hur det borde vara. Det är en amerikansk populism som tar ställning för den lilla människan, det enkla och strävsamma livet, som ser med oro på den moderna utvecklingen. Storkapitalisterna och rövarbankirerna är ofta skurkarna som med sin hjärtlöshet korrumperar det goda amerikanska samhället. Ändå är det inte frågan om en socialistisk kritik. Det är inte ens nödvändigtvis så värst mycket "vänster" ens i en allmän mening. (Även om det går att läsa det så.) Kritiken blir såklart aldrig strukturell och idealet är snarare konservativt än liberalt och progressivt. Det krävs inte mycket för att den godhjärtade naiviteten ska slå över i något mer obehagligt. Så är också det tidiga nittonhundratalets populism en slags föregångare till dagens Tea Party-rörelse, även om den är mer aggressiv.

"It's a Wonderful Life" är inte så lite inspirerad av Charles Dickens "En julsaga". De första två tredjedelarna av filmen är dock ett ganska rakt realistiskt drama. Här finns visserligen en slags ram med några änglar som övervakar handlingen men det fungerar mest som ett berättartekniskt grepp. Vi får följa huvudpersonen George Bailey (Jimmy Stewart) under hans uppväxt och liv i den lilla småstaden Bedford Falls. George är en drömmare som mer än något vill ut och resa omkring, se världen. Han vill bli arkitekt eller ingenjör, vara med och bygga den nya världen. Nu blir det inte så. Varje gång han är på väg bort händer något som tvingar honom att bli kvar. Hans pappa dör hastigt och han måste ta över ledningen av den kooperativa hypoteksbanken för att den inte ska tas över av stadens hårdförda Joakim von Anka, Mr Potter (Lionel Barrymore, Drews farfars farbror). Medan Georges bror Harry (Todd Karns) blir den som får gå på collage och bli hjälte i kriget och medan hans vän Sam (Frank Albertson) blir rik och lever livets glada dagar offrar sig den godhjärtade George och blir kvar i sin lilla stad. Han gifter sig med sin ungdomskärlek Mary (den superba Donna Reed) och tillsammans får de många barn. Ändå finns hela tiden en gnagande bitterhet där under all självuppoffring. När ska det egentligen bli Georges tur att leva det liv han önskat? Den dagen verkar bara allt mer avlägsen.

Så kommer då filmens stora kris. Georges farbror och assistent, den mycket glömske Billy (Thomas Mitchell) råkar förlägga en större summa pengar dagen före jul, samma dag som en man från bankinspektionen dyker upp. Plötsligt står George inför hotet om konkurs och fängelse allt medan Mr Potter i bakgrunden bara väntar på en chans att glida in och ta över. Den stressade George tappar alla koncept, han skriker och grälar på fru och barn, han super sig full och hamnar i slagsmål och hux flux står han vid en bro, beredd att kasta sig ner i det iskalla vattnet för att göra slut på allt.

George Bailey, i sin mörkaste natt. Natten innan jul, passande nog.

Filmen når sitt mörkers hjärta här. Att en Hollywoodfilm, en familjefilm dessutom, vid den här tiden skulle visa en huvudperson redo att begå självmord - det förekom bara inte. Fanns inte på kartan. Nu blir det förstås inget självmord. Istället är det här som filmen plötsligt förvandlas från realism till fantasy. För nu träder en av filmens berättande änglar plötsligt in i handlingen i form av Clarence (Henry Travers), en andra klassens skyddsängel som efter tvåhundra år ännu inte fått sina vingar. Men om han kan hjälpa George ja då finns chansen att han äntligen kan få dem. Till en början är den praktiskt sinnade George såklart skeptisk. Men Clarence är ihärdig. Och när George med emfas säger att allt hade varit bättre om han aldrig hade fötts, då ger Clarence honom hans önskan. Han tar honom med till en parallell verklighet, där George Bailey aldrig funnits.

Det är den här sista akten som är filmens mest ikoniska och det är den som så ofta tagits upp av tv-serier, tecknade serier och annat. Naturligtvis visar det sig att allt är mycket sämre i världen där George aldrig levt. Hans bror är död, hans fru är en ensam gammal ungmö och staden har fallit helt i Mr Potters händer. Denne har till och med döpt om samhället till "Pottersville" efter sig själv. Huvudgatan är full av neonskyltar, barer och klubbar. Den sömniga småstaden har förvandlats till en urban virvelvind av droger, jazzmusik och andra moderna hemskheter. När George bönar och ber om att få leva igen, när han återvänder till sin egen verklighet och när han lycklig springer hem ger mardrömmen vika för ett av de sockersötaste sluten i filmhistorien. Ändå fungerar det när en ser filmen, därför att allt mörker och all galla som föregått det tjänat till att förtjäna det "mirakel" som det hela slutar på.

Efter mörkret vänder ljuset tillbaka.

Capras känsla för folklig naivism skiner hela tiden igenom. Det gäller inte minst filmens skildring av änglar. Där är det väldigt mycket barnatro. En hyperkonkret föreställning om det andliga och det hinsides som ligger nära en amerikansk folktro men som har ganska lite grund i någon etablerad teologi. (Det skulle möjligen vara mormonkyrkans då, den springer ur samma källa.) Det är faktiskt ganska charmigt. Inte minst eftersom Travers är så älskvärt jordnära i sin roll, som en mysig gammal farbror du bara vill krama om. Såklart vill vi att han ska få sina vingar på slutet.

Ingen kan heller förneka filmens känslomässiga verkan. Särskilt slutet är en snyftare i kubik. Det ska möjligen vara den mest cyniska och hårdhudade som kan undgå att bli berörd. Däremot finns det sådant i filmen som sitter lite illa hos mig. Det är viktigt, tror jag, att kunna nysta i sådant även i sådana kulturella artefakter som en håller av. Filmens budskap om godhet och värdet av självuppoffring kan verka inspirerande men det finns också ett inslag av "bliv vid din läst". Vad tjänar det till att som George bära på storvulna drömmar om att förändra världen. Var nöjd med det lilla. Låt allt bli vid det gamla, tycks filmen säga. Det är det jag menar med att Capra, när allt kommer omkring, trots en ömsinthet inför de fattiga och svaga, ändå i botten är konservativ. Filmens gestaltning av könsroller är det absolut. Här är det hemmafruideal hela vägen, kvinnans roll är att ställa upp i alla väder för sin make och när han är elak mot henne ska hon bara bemöta honom med ännu mer kärlek. Om det inte vore för Reeds starka gestaltning och charm hade det kunnat bli ganska outhärdligt.

Min favoritregissör David Lynch brukar ibland beskrivas som "en Jimmy Steward från Mars". Det är en väldigt träffande karaktäristik. Lynch och Steward har samma djupa amerikanska helyllepersona, det är svårt att föreställa sig att höra någon av dem svära. Ändå visar Stewart i "It's a Wonderful Life" att han också bär på en svärta inom sig. Att den ständigt leende och välvillige också kan ha en malande smärta i själen. Steget från Bedford Falls till Lumbertown i Lynchs "Blue Velvet" (1986) är måhända inte så långt. Vem vet vad innevånarna i staden hittar på innanför låsta dörrar och fördragna persienner när de inte tror att någon ser? Den drömbild som Capra målar upp av "det enkla livet" är i någon mening ändå förljugen. Det är den insikten som Lynch tar fasta på. Redan i Capras samtid var det en dröm om ett förflutet som redan var på väg bort. Fantasin om att samhället åter ska kunna bli som det var när vi var barn. Det är en utopi vi känner igen från ett visst obehagligt parti i vårt eget här och nu. Det kan aldrig bli så. För samhället var aldrig som vi minns det. Vi var barn då. Det var det som var skillnaden och det kan vi aldrig bli igen. I verkligheten tog Mr Potter och hans likar över. Men det är inte honom som vreden hos de som röstar på en Tea Party-kandidat riktas. Den riktas istället mot försöken att inrätta en sjukförsäkring som även de fattiga kan ta del av, den riktas mot samkönade äktenskap, den riktas mot en president vars namn och hudfärg de inte kan känna igen sig i. Samma sak ser vi i vårt land. Gränsen mellan oskyldig nostalgi och något betydligt obehagligare kan vara tunn ibland.

Med den orden ska jag och Allmänstädesbloggen be att få önska er alla en god jul, så här när vi ändå trots allt går mot ljusare tider!

The Legend of Korra - Säsong två till fyra

En av årets största fröjder har varit att titta på "The Legend of Korra". Att serien nu efter fyra säsonger avslutas är något av en sorg men också en stor seger för dess upphovsmakare. Det som de lyckats åstadkomma är möjligen den bästa animerade TV-serie som någonsin har gjorts. Jag har suttit och tindrat med ögonen inför varje nytt avsnitt. Inte hade vi så här bra tecknat när jag var liten. Jag vet - jag har sett om en hel av det som går att hitta på Youtube och liknande. Det mesta av det som spottades ut då var rent ut sagt förskräckligt. Animationerna var billiga och oinspirerade, manusen var papperstunna, några egentliga karaktärer fanns det inte att tala om, där fanns ingen antydan till tematisk komplexitet och röstskådespeleriet sen - ingen passion, inget hantverk, ingenting. Kontrasten med något som "Korra" hade inte kunnat vara större, på samtliga punkter.

Jag har redan skrivit om seriens första säsong tidigare i år. (Den recensionen finns här.) Egentligen vet jag inte om jag har så mycket mer att säga om serien än vad jag hade då. Jag var förtrollad från första stund och serien har fortsatt att gå från klarhet till klarhet. Därför tänker jag lägga upp den här recensionen lite annorlunda och i stället punktvis, utan inbördes ordning, gå igenom vad det är som enligt mig gör serien så makalös.

Jord, vatten, luft, eld - endast avataren kan bemästra alla de fyra elementen.

1. Världen

Det här naturligtvis ett arv från föregångaren "Avatar - The Last Airbender" (2005-08) och redan där skiljer sig världsbygget från så mycket annan fantasy. Borta är de obligatoriska referenserna till västeuropeisk folkvandrings- och medeltid. "Korra"s värld är något så ovanligt som en värld utan vithetsnorm, ja en värld helt utan europeisk kultur. Till detta lägger också den här serien att den skildrar en värld i ständig förändring. Stora sociala omvälvningar, ny teknologi, nya ideologier. Vi får möta samhällen som på lite drygt en generation har tagit steget från det förmoderna till det moderna. Genom serien undersöks, på ett väldigt raffinerat sätt vad det innebär i en värld där trolldom och andevärlden är påtagliga fysiska realiteter. Som varje god fantasyvärld växer den med tiden och blir allt mer rik, allt mer detaljerad. Samtidigt som historien går framåt får vi också utforska mer av dess förflutna. Det är en värld att förlora sig i och bli besatt av. Det är något som bara de allra mest kraftfulla fantasyskapelser lyckas med. Och när den dessutom kan få oss att se på vår egen värld på ett nytt sätt då är det bara att tacka och ta emot!

2. Animationerna

Som fan av anime är det såklart spännande att se hur den sortens animerad film i allt större omfattning påverkar även amerikanskt tecknat. Särskilt i de senare säsongerna av "Korra", när andevärlden börjar ta större plats är inflytandet från Miyazaki extra tydligt. Animatörerna är också enastående duktiga på att fånga action på ett sätt som är klart, tydligt och medryckande.

3. Konflikterna och antagonisterna

Det är inte bara i själva tecknarstilen som inflytandet från anime gör sig synligt. Det skiner också igenom i berättartekniken. Jag har ofta lagt märke till att japansk animation sällan är historier om det onda mot det goda. Det finns protagonister och antagonister förstås, konflikter som genererar story men det går alltid att förstå även "skurkarnas" motiv. De styrs inte av illvilja eller blint maktbegär utan har många gånger en agenda som vi som publik rent av kan sympatisera med. Så är det också i "Korra". Våra hjältars motståndare börjar inte sällan som sociala reformatorer, personer vars retorik det är lätt att nicka medhållande till. Världen är stad i förändring och Korra riskerar alltid att själv hamna på fel sida, att försvara en orättfärdig gammal regim som inte förtjänar att bevaras. Och hennes egna känslor inför vad hon tvingas att göra är inte sällan motstridiga. Det är överraskande politiskt och mångfacetterat, faktiskt mer komplext än många filmer med levande skådespelare.

4. Skådespeleriet

Det är lätt att missa när det gäller animation med skådespeleri är minst lika viktigt här som i vilken annan form av dramatiskt berättande som helst. "Korra" har en enormt begåvad ensemble i ryggen. Från Janet Varney som gör huvudpersonen Korra till J.K. Simmons, en av Hollywoods främsta karaktärsskådisar som hennes läromästare Tenzin och alla där emellan är serien full av strålande aktörer som levererar på sin yttersta topp. Så har serien också en lång, lång rad av intressanta och fylliga biroller.

5. Korra själv

Sällan har jag varit med om en hjältinna som Korra. Hon är stark, glöder av kraft och driven av ett starkt rättspathos. Samtidigt är hon fylld av tvivel på sig själv, ständigt sökande efter sin plats i tillvaron. Ibland är hon övermodig och måste komma ned på jorden. När serien börjar saknar hon tålamod, vill ha allt på en gång och det är en egenskap som mer än en gång försätter henne i klistret. Under berättelsens gång utvecklas hon, mognar, blir visare, kommer att förstå precis vad för ansvar hennes stora krafter innebär. Men det mest fantastiska med Korra är ändå att hon är en karaktär som inte definieras av sitt kön. Författarna prövar att ge henne en romantisk bihistoria men är klipska nog att inse att det inte är vad Korra som figur handlar om och backar ut ur den på ett bra sätt. Korra definieras genom serien snarare av de vänskaper hon knyter. Det är väldigt lyckat.

***

Att avsluta en serie är aldrig det enklaste. Jag tyckte aldrig att finalen till "Avatar - The Last Airbender" var särskilt stark. Inte heller "Korra" slutar kanske riktigt med den sortens bang som jag hade önskat. Möjligen vill författarna ändå hålla dörren öppen för en fortsättning. Inte mig emot. Det finns fortfarande en rik och fantastisk värld kvar att utforska och många vägar framåt som rollfigurerna skulle kunna vandra.

Hobbit: Femhäraslaget

I slutet av kapitel sjutton av J.R.R. Tolkiens barnbok "Hobbiten" faller huvudpersonen Bilbo i medvetslöshet just som en stor strid ska utbryta. När han vaknar igen i början av kapitel arton har det som kommer att bli kallat för "femhäraslaget" kommit och gått. Bilbo får i mycket korta ordalag sammanfattat för sig vad han har missat. Och det, som en säger är det. Med tanke på att Peter Jackson valt att namnge sin tredje del av filmatiseringen som nästan aldrig vill ta slut efter just det där slaget kan nog envar räkna ut att det inte blir så prosaiskt återgivet  Tvärtom slår Jackson naturligtvis på stora trumman och ger oss den mest bombastiska krigsfilm i ringbrynja och långsvärd som han överhuvudtaget kan uppbåda. Det blir ett oupphörligt köttande av orcher i två och en halv timmes tid. Den stora frågan är bara - finns det några andra än de mest inbitna fansen som orkar bry sig längre?

Jag ifrågasätter inte att filmen kommer att bli en stor ekonomisk framgång. Den saken går nog liksom av sig själv numera. Och jag är övertygad om att många som lämnar biosalongen kommer att göra det med känslan av att de fått vara med om en riktig rökare. Det jag däremot undrar är hur vi kommer att se tillbaka på den här filmen och dess två föregångare om fem eller tio år. Att Jacksons "Sagan om ringen"-filmer kommer att höra till de verkliga klassikerna i genren, det vet vi redan. De har redan varit så enormt inflytelserika och en hel generation filmälskare har vuxit upp med dem som själva definitionen av vad magi på vita duken innebär. Detsamma kommer nog inte gälla "Hobbit"-filmerna. Jag misstänker att de - i likhet med George Lucas prequeltrilogi - kommer att hållas upp som riktiga kalkoner. Och jämförelsen med Lucas är faktiskt ganska träffande. Både han och Jackson hade nått en maktposition som gjorde att det inte fanns några bromsklossar längre. Vad än de ville göra kunde de slänga upp framför kameran, ofta i digital form. Det är bara det att konsten också behöver ett redigerande öga. Någon som kan ta ett par steg tillbaka och säga att "nej, nu blev det lite för mycket". Om inte regissören själv kan göra det borde det finnas någon annan som kan ta den rollen. Någon som t.ex. kan undra om det verkligen är en bra idé att göra tre filmer om totalt nära nio timmar på en bok som spänner över 250 sidor?

Peter Jackson gör vad han kan för att försöka återfånga det han gjorde för nästan femton år sedan. Antingen har han det inte i sig längre eller så räcker det inte. Det som var häpnadsväckande och nytt då ser mossigt ut idag. Jag kan inte komma ifrån att det känns gammaldags på något sätt. Miljöerna, de datagenererade figurerna, allt det som mitt öga tidigare uppfattade som totalt fotorealistiskt framstår för mig idag som lika artificiellt som någonsin en Ray Harryhausen-rulle från 70-talet men utan dennes charmiga patina. Det här är en film som är gjort för att imponera på oss, få oss att tappa hakan och åtminstone på mig lyckas det inte alls.

De delar av filmen som jag ändå trots allt uppskattar och tar till mig är de som inte har med slaget att göra. Jag önskar att det fanns fler av dem. Som scenerna mellan Bilbo (Martin Freeman) och Thorin (Richard Armitage) som med några enkla penseldrag målar ett porträtt av en vänskap som är både djup och komplicerad. De scenerna hade det gärna fått finnas fler av. Dessvärre är det just sådant som inte får plats i denna film som känns betydligt längre än vad den verkligen är. Ju mer Jackson och hans manusförfattare bygger ut, lägger till och diktar vidare ju mer hamnar stackars Bilbo i bakgrunden och blir en bifigur i de filmer där han borde vara den bärande karaktären. Dessvärre lyckades Jackson avsluta Bilbos inre resa från blyg och introvert vardagsmänniska till fullfjädrad äventyrare redan i den första delen. Det finns ingenstans för honom att ta vägen. Och utan Bilbo som bärande karaktär, den ur vars ögon vi får uppleva att som händer, finns det inte något fokus kvar överhuvudtaget. När allt plötsligt blir lika viktigt, då blir plötsligt allt också lika oviktigt. Det öppnar också för diverse bifigurer som kan stjäla hela showen.

Bäst i filmen? Alfrid Slickepott (Ryan Gage).

Främst av dessa är Ryan Gage i rollen som Alfrid, en opportunistisk assistent till Sjöstadens korrupte härskare (Stephen Fry, som dör tidigt i filmen då han får en drake i skallen). Gage spelar upp ett groteskt ansikte med en stor mun full av förskräckliga tänder och stora utbucktande ögon. Han ser ut som en blandning mellan en groda och en råtta. Efter att hans herre fallit ifrån gör Alfrid sedan allt för att ställa sig in hos de nya makthavarna. Han myglar, han smickrar och han manipulerar. Han är feg och han är girig. Det är en sorts komisk roll som fungerar oerhört väl eftersom han är en vanlig människa med alla våra eländigaste svagheter som bara försöker överleva i en värld av hjältar och halvgudar. Gage gör en fantastisk insats och kan mycket väl vara det bästa i hela filmen. Problemet är ju bara att filmen egentligen inte ska handla om honom.

En läxa som Jackson tydligen lärt sig från "Sagan om konungens återkomst" (2003) är att inte låta slutet dra ut i all evighet. När stridigheterna efter många om och men äntligen lägger sig då går det faktiskt undan rätt bra innan sluttexterna börjar rulla. Det är en lättnad, inte minst med tanke på att den första filmen var så framtung. Det är förstås möjligt att filmskaparna har mer i bagaget här till den förlängda version som med all säkerhet kommer släppas på skiva. Jag har inte sett de förlängda klippningarna av del ett och två och jag tror inte jag har någon önskan om att se dem heller. Samma gäller för del tre. Det vi redan fått serverat är redan i överkant för min smak. Överhuvudtaget är det här inte filmer som lockar mig att återvända. Jag kan bara hoppas att Peter Jackson går vidare och att om vi någonsin får se fler filmatiseringar av Tolkien det blir en annan regissör som kan ge en ny, fräsch tolkning av den här världen.

En duva satt på en gren och funderade över tillvaron

En ny Roy Andersson är en massiv händelse för svensk film. Det finns ingen annan regissör i det här landet som kan göra anspråk på att höra till världens absolut främsta. Han har bara gjort tre långfilmer på de senaste fyrtio åren men alla har varit mästerverk. Hit räknar jag alltså den nya filmen, "En duva satt på en gren och funderade på tillvaron". Den är minst lika bra, om kanske inte bitvis bättre än de två föregångarna "Sånger från andra våningen" (2000) och "Du, levande" (2007). Andersson kallar själv dem för "en trilogi om att vara människa". På sätt och vis är de nästan som en och samma film. Har du sett de två första vet du ganska väl vad du kommer få. Det är samma slags estetik med statisk kamera, underbart formgivna gråblekta studiobyggda miljöer, samma slags vitsminkade aktörer som framför samma till synes triviala dialog på samma uttryckslösa sätt. De är alla präglade av samma desperata mörker och samma underfundigt dråpliga humor som är Anderssons kännemärke. Jag har ibland tidigare funderat på om det skulle vara möjligt att klippa ihop de bästa scenerna ur "Sånger..." och "Du, levande" till en ännu bättre helhet. Men det är lite orättvist tänkt. När jag nu sett "En duva..." slår det mig också hur pass olika temperament som de tre filmerna ändå har all likhet till trots. Inte minst känns det som om Andersson, all skoningslöshet till trots, ändå mer och mer kommit att försonas med mänskligheten. "Sånger..." präglades av en akut apokalyptisk undergångsstämning. I "En duva.." finns gott om sorg och förtvivlan men också ett löfte om att livet ändå på något sätt går vidare.

Andersson arbetar som bekant inte med traditionellt berättade historier. Filmerna består av löst sammanfogade småscener som nästan går att avnjuta var och en för sig. I "En duva..." binds scenerna samman av ett antal återkommande karaktärer. Framförallt fokuserar filmen på Jonathan (Holger Andersson) och Sam (Nisse Vestblom), två män av det där slaget som Andersson älskar att skildra. Övre medelålder. Något överviktiga. Ensamma. Kämpande för att hitta en plats i en hård värld. De försöker försörja sig som försäljare av skämtartiklar. "Vi vill hjälpa folk att ha det roligt" säger Jonathan. Men de är inga drivna säljare direkt och ingen av deras produkter är något att ha. Nej, varken vampyrtänderna, skrattpåsen ("en klassiker") eller den ganska förskräckliga masken "Farbror Entand" är några storsäljare. De båda männens dröm om att göra big business är en naturligtvis dömd att misslyckas. Det blir aldrig så för män som dem. Genom filmen gnabbas de, blir osams, ber om förlåtelse, har bara varandra, börjar gnabbas igen. De påminner om Becketts luffare, de bär på samma slags absurdism.

I förgrunden: Sam (N. Vestblom) och Jonathan (H. Anderssion), den senare iklädd "Farbror Entand".

Det är verkligen lätt att bli förälskad Andersson och Vestblom. De är skildrade med en sådan ömhet och värme i all sin ömklighet. Inte minst Holger Andersson, som jag känner igen från några av regissörens reklamfilmer, har en så fin ton med sin gnälliga närkingska. Första gången jag hörde Roy Andersson i nåt extramaterial på "Sånger..." beskriva hur han var ute efter "sant spel" reagerade jag lite på den formuleringen. Jag förstod ärligt talat inte riktigt vad han menade med det. Inte hade jag beskrivit hans aktörer så. De är alla i princip amatörer castade för sina säregna utseenden snarare än för någon skådespelartalang, som ofta levererar sina repliken på ett stelt sätt utan vad de flesta skulle beskriva som inlevelse. Nu, många år senare, tror jag att jag förstår vad Roy Andersson far efter. Nej, det är inte vad vi traditionellt sätt skulle kalla "psykologisk realism" eller "naturalism". Vilket ju förövrigt är konstruktioner ändå, spelstilar som vi är socialt kodade till att läsa som "verkliga" även om de i lika hög utsträckning som vilken annan spelstil som helst bygger på tekniker och förutbestämda uttryck. Det är inte vad som sker i de här filmerna. På ett sätt är det knappast ens skådespeleri överhuvudtaget. Jag tror det är det som regissören menar med "äkta".

"En duva..." bjuder på många pärlor av typiskt Roy Andersson-snitt. Här finns väldigt enkla men vackra ordlösa bilder av par som delar ömma stunder (inga av dem samkönade, men vad begär en av en 40-talist), scener av mänsklig intimitet som ger filmen en välbehövlig ro. För här finns också scener med drastisk och mörk galghumor. En passagerare på en färja har fått hjärtattack och dött. Vad ska personalen nu göra med hans räkmacka och stora stark. Han har ju redan betalt för den? Och så exploderar filmen plötsligt i sekvenser av häpnadsväckande fantastik som för den in i en värld som på samma gång är helt sin egen och griper tag i oss och vill få oss att vakna. I en av dem kommer de två försäljarna till en bar i utkanten av den namnlösa stad där allt utspelar sig. De har gått vilse och vet inte var de här. De börjar förevisa sina produkter när karolinsoldater börjar marschera utanför. Officerare stormar in, kör ut alla kvinnor, piskar upp en man som spelar på enarmad bandit. Hux flux kommer Karl XII (Viktor Gyllenberg) inridande, på väg ut i fält för att "ge ryssen på tafsen". Utanför sjunger soldaterna på "Karl den tolfte, han har hundratusen man..." Det är absurt, det är makalöst och drabbande när den svenska historien plötsligen gör sig påmind. I en senare scen återvänder vi till samma bar. Nu marscherar soldaterna tillbaka, slagna, stympade, halta och lytta. När kungen, nu besegrad och förnedrad återvänder in i lokalen för att låna toaletten finner han att den tyvärr är upptagen. Andersson blandar det sublima och det triviala.

Karl XIIs härold.

En annan, ännu mer fruktansvärd och bisarr scen infaller mot slutet av filmen. Brittiska kolonialsoldater föser in afrikanska slavar i en massiv metalltrumma försedd med trattar. Det ser ut som något ur Terry Gilliams febriga fantasi. När slavarna är inlåsta tänder soldaterna en väldig eld under trumman och när metallen värms upp får människorna på insidan den att snurra. Resultatet blir att märkliga ljus, nästan som en musik kommer ur maskinen. En grupp äldre aristokrater leds ut för att lyssna till den makabra musiken medan de dricker champagne. Och när trumman snurrar uppenbaras plötsligt ordet "Boliden" på sidan av apparaten. Vi här i Sverige har så lätt att placera folkmord, grymheter och övergrepp någon annanstans. Det är inget som har med oss att göra, för vi är ju goda människor inte sant? "Nej", säger Roy Andersson. "Jag tänker tvinga er att titta på det här. Jag tänker tvinga er att inse att vi alla har ett ansvar för dessa övergrepp." Krigen må ske långt härifrån men vi exporterar vapen, vi är en del av allt som sker. Vi kommer inte undan. Andersson gör det ännu tydligare genom att låta en av sina säljare Jonathan vara närvarande som servitör. Inte heller han, som filmen igenom är en så vänlig själ, är utan skuld. 

"Ingen har bett om förlåtelse. Inte jag heller."

Ändå fortsätter världen att snurra. En värld där människor förgäves lyssnar av sitt telesvar bara för att få höra att de inte har några nya meddelanden. Men också en värld där vi pratar med varandra på telefon och säger hur roligt det är att höra att de på andra sidan linjen har det bra. Vardagstrivialiteter är något som Roy Andersson älskar över allt annat och han har en förmåga att lyfta upp dem på en närmast andlig nivå. På så vis blir filmen ändå fylld av kärlek och hopp trots alla fasor och all brutalitet. Det är verkligen ofattbart vackert. Jag kan egentligen inte göra annat än att buga mig och säga: "Väl gjort, mäster Andersson. Väl gjort!"

Peter Pan Live!

Förra årets experiment med den livesända versionen av "The Sound of Music" (recenserad här) måste ha givit mersmak för NBC bestämde sig ganska snart för att försöka upprepa försöket en gång till. Gäller då att försöka hitta en lämplig föreställning att sätta upp. Följande önskemål fanns: En musikal, gärna en gammeldags sådan, lite käck, oskyldig och familjevänlig. Inget som kan riskera att uppröra något. En klassiker som publiken redan känner väl till. Den får gärna ha många söta barn i rollerna. Att valet föll på en relativt obskyr version av "Peter Pan" ursprungligen från 1954 kanske låter lite udda men det här sin förklaring. Berättelsen om pojken från landet Ingenstans som aldrig växer upp är förstås välkänd nog - även om de flesta idag nog i första hand har sett Disney-filmen. (Absolut så här. I USA och Storbritannien spelas "Peter Pan" väldigt ofta i skolor.)

Låt oss ta det från början. Den engelske dramatikern J.M. Barrie skrev pjäsen om Peter Pan 1904 och den blev en omedelbar framgång på båda sidor av Atlanten. Barrie skrev själv en romanversion med titeln "Peter and Wendy" några år senare. 1954 (året efter att Disneys film hade premiär) gjordes den musikalversion som den här uppsättningen bygger på för Broadway. Ursprungligen var sångerna skrivna av Mark Charlap och Carolyn Leigh men efter att provföreställningarna blivit ganska sågade av såväl kritiker som publik plockade producenterna in veteranerna Jule Styrne, Betty Comden och Adolph Green för att skriva lite nya låtar och förhoppningsvis rädda det hela. (Comden och Green är kanske idag mest kända som manusförfattarna till "Singin' In The Rain" från 1952.) Det gick så där kan en säga. Musikalen blev inte en jätteframgång på scen men TV-kanalen NBC gick in och köpte upp den och visade den live 1955 och det blev en stor succé. Sedan gjorde de om det hela både 1956 och 1960 med i stort sätt samma ensemble. Versionen från 1960 spelades dessutom också in på band och kunde visas i repris i en herrans massa år. Den här versionen av "Peter Pan" i liveformat symboliserar alltså i sig själv på många sätt den första guldåldern för amerikansk television och när en vet det förstår en också varför det var logiskt för producenterna att välja att göra en nyversion.

Det blev en invecklad förklaring det där. Men det kan behövas för den här uppsättningen är en komplicerad soppa, en palimpsest av missriktade grepp. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att den är rent förskräcklig, detta av flera olika anledningar. Hela projektet bygger, precis som "The Sound of Music" gjorde på ett tillbakablickande. Det är en nostalgisk fantasi om vad svunna tiders populärkultur var för något. Resultatet kan egentligen inte bli något annat än musealt. Som om samtliga inblandade lajvade att de levde och verkade på femtiotalet. Det saknar puls och det saknar relevans. Försöken att emulera forna tiders glans blir bara kitsch. Barnskådespelarna agerar med en övertaggad hyperenergi som om de hade ätit godis precis hela dagen och det är ganska olidligt. Då fanns det en anledning att göra levande TV-teater, eftersom det inte var tekniskt möjligt att spela in det hela i förhand. Nu blir det bara en övning för övningens egen skull, som för att se om det går. Det ser varken ut som teater eller som film utan bara som något märkligt mittemellan. Vad är vitsen med det? Det som hade kunnat få en levande föreställning att verkligen leva, det hade ju varit om det hade funnits en publik som skådespelarna hade agerat inför. Då kunde det ha blivit lite energi, lite fart, någonting. Som det är nu faller allting tämligen platt.

Christopher Walken som kapten Krok och Allison Williams som Peter Pan.

Den där plattheten ligger som en våt filt över alltihop, inte minst skådespeleriet som inte lyfter alls. Det gäller inte minst de två huvudrollerna. Peter Pan spelas av Allison Williams, annars känd som Marnie i "Girls". (Alltid lär det väl reta någon hipster.) Och det att Pan spelas av en kvinna är inte uttryck för någon modern, fräsch genusblind rollbesättning om någon till äventyrs skulle tro det. Tvärtom har det varit en tradition ända sedan uruppsättningen 1904 att rollen spelas av en yngre kvinnlig skådespelare. I versionen från 1954-55 spelades rollen av Mary Martin som då var en av Broadways största stjärnor. (Hon var förresten också den första Maria i "The Sound of Music, se där ännu en koppling.) Williams har en fin klang och bra sångröst, om än lite opersonlig. Och det är väl en god beskrivning av hela rollgestaltningen. Det finns ingen dynamik i den, Williams slår mer eller mindre bara an en emotionell not hela tiden. Hon verkar snarare spela idén om Peter Pan, spela speltraditionen snarare än att göra ett eget porträtt.

Betydligt värre är dock Christopher Walken i rollen som kapten Krok. På pappret låter det ju som en bra idé. Han har spelat både en och två obehagliga skurkar i sina dar. En Walken i högform borde ha kunnat bli den ondaste och mest skrämmande Krok vi någonsin sett. Otäckt är dock tydligen inget som en föreställning som den här kan få bli. Krok kan få ett sångnummer där han sjunger att han är elakare än Jack The Ripper men det räcker ju inte att säga det - inget i figuren blir ens lite hotfullt. Jag blir räddare för Svampbob Fyrkant. Walken verkar dessutom rädd för att bli anklagad för att spela över och har därför tonat ned sitt spel till något som närmast kan beskrivas som ett mummel. Jag antar att han siktar på subtilt spel men en subtil kapten Krok är ungefär som en realistisk Skeletor - ganska poänglös.

Barries pjäs är en produkt av sin tid. Den är präglad av den sena viktorianska och edwardianska fascinationen för fantasy och barnlitteratur. Här blandas friskt pirater, indianer och sagoväsen. Barrie kan nämnas i samma anda som exempelvis Lewis Carroll, Kenneth Graham och amerikanen Baum. Det var en tid då Shakespeares "En midsommarnattsdröm" tömdes på allt sexuellt innehåll för att stöpas om till ett verk särskilt lämpad för barn. En tid då intresset för alver, älvor och "fairies" stod på topp men i en sentimentaliserad, totalt könlös version där dessa andeväsen reducerades till gulliga, puttenuttiga småfolk. Tolkien reagerade starkt mot den utvecklingen och sökte att återföra dem till sin forna glans i sitt författarskap men var tillräckligt mycket av en viktorian för att även han skippa det där med sexet. Ändå är Barries text, precis som Carrolls Alice-böcker, genomsyrade av bilder och metaforik som pyr av psykosexuella förträngningar. (Att både Barrie och Caroll var vuxna män som hellre umgicks med barn än andra i sin egen ålder skulle idag förvisso ha väckt en del varningsklockor.) Bara namnet Pan rymmer ju i sig våldsamma sexuella konnotationer. Jag kan inte låta bli att tänka på Arthur Machens klassiska skräckroman "The Great God Pan" från ungefär samma tid som tacklar tidens sexualskräck och misogyni rakt på sak. Barrie gör allt för att förtränga den samtidigt som den androgyne Pan hela tiden görs till objekt för alla kvinnliga karaktärers lustar, så väl Wendy (Taylor Lauderman) som indianprinsessan Tigerlilja (Alanna Saunders) och Tingeling. (På den punkten är faktiskt Disneys version mer sexuellt explicit än den här uppsättningen.)

Wendy (Taylor Lauderman) och Peter Pan. Ignorerar all form av sexuell spänning är ni snälla.

Det skulle säkert gå att utforska det där i en uppsättning som tog all den där tematiken på allvar. "Peter Pan Live!" är inte en sådan uppsättning och har ingen ambition att ens komma i närheten därav. Det ligger inte i det uppdrag som regissörerna Rob Ashford och Glenn Weiss fått, lika lite som "The Sound of Music" var menad som en nytolkning av det verket. Här handlar det om att ge publiken vad de känner igen. Regissörerna gör sitt bästa för att balansera detta i en pjäs med könsroller som var lite småmossiga redan för femtio år sedan och med en kolonial syn på främmande kulturer som omöjligt kan bli annat än stereotyp och pinsam men uppsättningen har bundit upp sina händer bakom ryggen rätt rejält. Med "The Sound of Music" kunde de åtminstone luta sig tillbaka i att en stor fanskara kan och älskar musiken. "Peter Pan" som musikal är ingen de inblandade kreatörernas mest inspirerade verk precis. Resultatet blir där efter. De kan hissa Allison Williams upp och ned i snören hur mycket de orkar. Denna "Peter Pan" flyger inte.

Sagan om prinsessan Kaguya

Vid sidan om Hayao Miyazaki är Isao Takahata den japanska animationens store gamle mästare. De var de två som tillsammans grundade Studio Ghibli på åttiotalet och de har flera gånger samarbetat i sina tidiga karriärer. Takahata är mest känd som regissören till "Eldflugornas grav" (1988), en av de vackraste och sorgligaste filmer som någonsin gjorts. Det är en berättelse som tar dit hjärta i sina händer och skoningslöst vrider ur det som om det vore en disktrasa. En av de starkaste filmupplevelser jag någonsin haft men jag är tveksam till om jag någonsin kommer att orka se den igen. En annan av Takahatas filmer som jag tycker mycket om att "Pompoko" från 1994, som är en betydligt mer uppsluppen ekologisk fabel. Miyazaki och Takahata är överhuvudtaget ett intressant par. De delar mycket av samma sensibilitet och tematiska intressen, de är båda stadigt grundade i en japansk folkreligiös förståeelse av naturen och människans plats i den. Deras filmer har ofta en stark mytologisk klangbotten. Deras temperament skiljer sig dock åt något. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är men Takahata är, när han är som mest poetisk och finstämd, liksom vibrerande på ett högre plan. Och på senare tid har han också blivit än mer experimentell i sin animationsstil. Det märktes i vardagskomedin "Mina grannar Yamadas" från 1999 och det märks här i "Sagan om prinsessan Kaguya". (Eller "Kaguya-hime no Monogatari" som den heter i original.)

Filmens handling är hämtad från en japansk folksaga, en tämligen välkänd sådan efter vad jag förstår. En bambuhuggare finner genom ett under en dag en liten flicka i ett bambuskott ute i skogen. Han förstår att hon måste vara en gåva från makterna. Han tar med den dockstora kvinnan hem till sin fru och där förvandlas hon inför deras ögon till ett spädbarn och mirakulöst nog börjar bambuhuggarhustruns bröst ge mjölk till den lilla. Hon växer snabbt, som magiska barn gör och blir snart till en vuxen kvinna. Hon är ett naturbarn som springer och leker bland bergen med sina vänner och inte känner någon större lycka än att umgås med skogens växter och djur. Men skogshuggaren hittar guld och fina tyger inne i bambustjälkarna runt där han fann sin dotter och han blir övertygad om att det är hans plikt att ta flickan till huvudstaden och där uppfostra henne som en prinsessa.

Ett exempel filmens vackra animationsstil.

Det är som något hämtat ur en bilderbok och det är också så filmen ser ut. Inspirerad av gammal traditionell målarstil är animationerna gjorda med mjuka tuschstreck och med akvarellfärg. I stället för den vanliga detaljerade och rika Studio Ghibli-stilen är teckningarna lätta, suggestiva och frammanar sin värld genom att antyda mer än genom att visa allt. Det är en stil som ger filmen ett helt eget och särpräglat utseende. Naivistiskt men ändå oerhört specifikt. Karaktärerna är minst lika uttrycksfulla som vi är vana vid även om de är gjorda med färre antal sträck. Miljöerna må blekna bort  vid filmrutans kant, precis som en bokillustration men enkelheten är förledande. Det ligger ett stort och komplext hantverk bakom allt det här. Takahata är heller inte rädd för att anpassa stilen efter vad filmen kräver i stunden. En av filmens mest hänförande scener är en drömsekvens som kommer ungefär halvvägs in i berättelsen. Prinsessan känner sig fångad i sitt hem i staden och i drömmen flyr hon ut, genom väggarna, springer, springer ända tillbaka till berget där hon växte upp medan alla hennes kimonoplagg tycks blöda av henne. Här blir teckningarna än mer stiliserade, nästan abstrakta. Det är en sekvens som golvar mig helt och hållet.

Jag finner inte ord.

Det finns också ett psykologiskt djup och en skärpa i sagan, en slags allegori - som så många sagor är - över vad det innebär att lämna barndomen bakom sig och träda in i vuxenlivet. En process som är oändligt smärtsam och full av sorg. Det är också en stark kärlekshistoria mellan barn och föräldrar. Särskilt är Kaguyas relation till sin far skogshuggaren vackert komplicerad och absolut sann. Fadern älskar verkligen sin dotter mer än något annat på hela jorden och han är beredd att göra precis vad som helst för att göra henne lycklig. Samtidigt är han helt och hållet blind. Blind för det faktum att det enda hon verkligen önskar är att få leva ett enkelt liv ute i skogen. Hon har aldrig önskat det insnörda prinsesslivet där hennes ansikte sminkas vitt, där hennes ögonbryn plockas bort och hennes tänder färgas svarta - för en riktig prinsessa ska ändå inte le. Hon har aldrig bett om att få en lång rad av friare som försöker vinna henne som en trofé. Den enda anledningen till att Kaguya går med på allt detta är för att inte göra sin pappa besviken. Även om det gör att hon stegvis dör inombords.

Grundtonen i "Sagan om prinsessan Kaguya" är genomgående melankolisk från första bildrutan men det är i filmens sista akt där Takahata visar att ingen gör snyftare som han. Utan att avslöja allt för mycket får vi veta var Kaguya egentligen kommer ifrån, vad syftet med hennes vistelse på jorden är och vad priset för detta måste vara. Jag kan knappast andas medan slutet rullar upp och jag grät som ett litet barn. Plötsligt kommer sagans likhet med August Strindbergs "Ett drömspel" och slår mig som en lavett i ansiktet. Det är verkligen synd om människorna och ändå är det bara mot slutet som Kaguya inser hur mycket hon faktiskt, all hjärtesorg till trots, älskar sitt liv som människa. Men då är det försent.

Det är tragedi när det är som allra mest sublimt. Och ändå, kanske på grund av sin sagoton, är filmen inte förödande som "Eldflugornas grav". Tur är väl det för då hade jag fortfarande legat hopkrupen, bölande i ett hörn istället för att skriva den här recensionen. "Eldflugornas grav" är absolut inte en film som ska visas för barn men "Sagan om prinsessan Kaguya" passar för alla åldrar, sin sorglighet till trots. Ni måste alla absolut se den när och om ni får chansen. Jag har faktiskt svårt att finna ord för hur starkt den berörde mig. Utan tvekan hör den till årets bästa filmer.

EDIT:
När jag skrev den här recensionen i december hade filmen ännu inte fått någon svensk biodistribution. Sedan dess har den varit oscarsnominerad och jag antar att det spelat in. Nu kommer filmen ha premiär på svensk bio 1/4 2015. Ursprungligen kallade jag filmen "Legenden om prinsessan Kaguya" i min recension. Det var nämligen den svenska titeln när den gick på bio i Finland. Nu får den alltså heta "Sagan..." i stället.

Tusk

Det här med skräck och humor är en besvärlig kombination. Aldrig bör de två mötas menar somliga. Den amerikanske författaren H.P. Lovecraft var ganska tydlig på den punkten i sin klassiska essä "On Supernatural Horror In Literature". Alla försök att "skoja till det" kommer att undergräva den känsla av fasa och terror som är skräckgenrens ultimata mål. Nu menar jag nog ändå att Lovecraft själv inte var främmande för att bryta mot det budet. Det händer inte sällan att jag drar på smilbanden när jag läser honom och jag är övertygad om att det åtminstone ganska ofta är roligt med flit. Att jag sedan nästa mening sätter skrattet i halsen är en annan sak. Sedan är det ju alltid tacksamt att driva med en skräckfilm, särskilt om du och en grupp vänner ser den tillsammans. Rädsla och skratt är kanske ändå inte alltid så långt ifrån varandra. De är grundfärger i människans emotionella palett och kan båda verka lika förlösande. Det är balansen mellan dem som är svår. De kan lätt ta ut varandra. Men det kan låta sig göras. Jag tyckte till exempel att den första "Scream"-filmen (1996) lyckades i det att den spelade på en väldigt nittiotalstypisk ironi samtidigt som den hela tiden slog undan benen på den. (Varje uppföljare klarade sedan den där balansen lite sämre för varje gång.) En annan film som lyckas nästan hela vägen är Kevin Smiths "Tusk", berättelsen om en amerikansk poddradiopratare som blir offer för en kanadensisk seriemördare som kidnappar sina offer för att förvandla dem till valrossar. Ja, ni läste rätt.

Smith är den sortens filmregissör som många är extremt kluvna till. Han har för all del en stor och lojal skara fans. Jag har dock en känsla av att de negativa överväger, åtminstone bland filmkritiker. Jag skulle eventuellt till och med gå så långt som att säga att det är direkt okreddigt att gilla karln. Det vanligaste sättet att berätta hans historia är att Smith var grabben från gatan som från ingenstans (dvs. New Jersey) slog igenom med "Clerks" (1994), en film som Smith finansierat genom att teckna så många kreditkort han bara kunde, maxa ut dem och sedan bara hoppas på att han skulle få tillbaka pengarna. Det var ett riskabelt vågspel. Hade det inte lyckats hade han väl än i denna dag fått kämpa med att betala av den där skulden. Men "Clerks" slog med dunder och brak, blev uppköpt av Miramax, ansågs allmänt som den film som gav en ny generation sin röst, ett förebud om något stort som skulle komma. Den allmänna uppfattningen är sedan att Smith aldrig förmått leva upp till det löftet som den filmen gav. Han har inte utvecklats som filmare, menar många. Han har fortfarande inte lärt sig att komponera bilder. Han håller fortfarande på med allt för långa dialogscener där karaktärerna bara snackar, snackar och snackar i en jargong som är ganska grabbig, pubertal och som inte sällan doftar rätt tungt av brass. De som säger så har absolut inte fel, jag förstår precis vad de menar, och ändå måste jag erkänna att jag har en mjuk plats i mitt hjärta för den store luffsen.

Kevin "Mannen som gör vad som faller honom in" Smith.

Det finns något i hans fåniga humor som talar till mig, nästan mot min vilja. Den har ett märkligt pathos som bryter ner alla mina invändningar. Jag kan inte beskriva det bättre. Kevin Smith är en person som det är svårt att inte tycka om. Har ni aldrig hört karln prata bör ni omedelbart leta runt på Youtube och liknande. Han har gjort flera turnéer där publiken får ställa honom frågor, en slags ståuppföreställningar där han drar de mest fantastiska skrönor. Smith är en gudabenådad historieberättare. Och saken är den att i alla hans filmer är han där. Ibland rent konkret i en roll på duken, oftast som den återkommande karaktären "Silent Bob", men överhuvudtaget genomsyras hans filmer av mannens egen personlighet på ett sätt som är ganska unikt. Det kan vara på ont och gott. Långt ifrån allt han släppt ur sig har varit guld. Han är mannen som gör vad som faller honom in. Får han för sig något så gör han det. Ibland blir resultatet sublimt som i "Clerks", "Dogma" (1999) eller "Clerks II" (2006). Ibland blir det "Stjärnor utan hjärnor" (2001) eller "Jersey Girl" (2004) och ju mindre vi säger om dem dess bättre. På senare år har Smith lagt allt mer av sin kreativa energi på att göra poddradio, jag räknade som hastigast till att han producerar runt tjugo stycken olika shower på mer eller mindre regelbunden basis. Han har också meddelat, ungefär som Tarantino, att han nog bara har ett par filmer kvar i sig och han när de blivit klara inte kommer att göra fler.

"Tusk" började tydligen som ett skämt på en av Smiths poddar, "SModcast", där han och hans producent Scott Mosier bara pratar strunt. De läste en viral annons, som uppenbarligen var ett practical joke, där en man erbjöd ett rum hyresfritt i dennes hus mot att att hyresgästen några timmar per dag skulle bära en valrossdräkt och så att säga vara "in character" under den tiden. Smith och Mosier hade väldigt roligt åt annonsen och började spåna kring en skräckfilm på detta tema. Inom kort hade de improviserat fram ett synopsis och mer eller mindre spontant vände sig Smith till sina lyssnare och sa: "Vill ni att vi ska göra den här filmen?" Så drog cowdfundingmaskineriet igång. Snart hade de fått ihop alla pengar de behövde utan att gå till något filmbolag och här är vi nu.

Det finns en vansinnig absurditet i den berättelsen som nästan smälter samman med den sjuka soppa som är den färdiga "Tusk". Det är dock värt att omedelbart påpeka: Den färdiga filmen reser sig absolut över sitt ursprung som skämt. Vad jag menar med det är att om "Tusk" bara var flams skulle jag inte ens bry mig om att skriva om den här och nu. Men märkligt nog är det inte bara trams. Det blir någonting annat. Något bitvis fasansfullt och riktigt besvärande. Det hela börjar som komedi. Justin Long spelar Wallace, en komiker som har en podcast tillsammans med sin kompis Teddy, gestaltad av Haley Joel Osment. (Oj, gissa om det var en chock att se honom vuxen och lite småtjock.) Programmet verkar påminna lite om Filip och Fredriks TV-serie "100 höjdare" där de åkte runt och intervjuade kufar och original. Wallace åker till Kanada (Smith är en uttalad kanadafil) för att intervjua en kille som råkat hugga av sig benet med ett samurajsvärd bara för att finna att hans intervjuobjekt tagit livet av sig. "Kunde han inte väntat två dagar till?" utbrister den cyniske hipsterpoddaren som förlorat förmågan att se verkligheten som något annat än en källa för potentiellt innehåll. Han är som så ofta i skräckgenren en syndare som filmen ska straffa och hans önskan att "get real" med killen som förlorat sitt ben för snart nog en ironisk tvist när det plötsligt är Wallace ben som blir amputerade. Den gamle sjömannen som Wallace tror ska bli en perfekt ersättare som intervjuobjekt visar sig snabbt ha andra planer och här blir filmen otäck på riktigt.

Wallace (Justin Long) minus ett ben och fjättrad i en rullstol. Förvandlingen har börjat.

Filmens seriemördare Howard spelas av en alltid lika fenomenala kultaktören Michael Parks, en verklig veteran som för mig alltid kommer att vara Jean Renault från "Twin Peaks". På senare år har han varit med i alla Tarantinos senaste filmer. Han är perfekt i den här bisarra rollen. Parks har en intelligent karisma som gör honom fängslande på mer än ett sätt. Han delar Smiths egen talang för att dra skrönor och innan han visar sitt sanna ansikte för Wallace har han hunnit dra ett gäng sådana, inklusive den som bildar bakgrund till Howards märkliga valrossfetisch. Som åhörare sugs vi omedelbart in. Och när vändningen kommer, som vi hela tiden vet måste komma, då gör karaktärens tidigare charm honom bara så mycket mer skrämmande. Bakom fasaden är han, inser vi, nog mer ett djur än en människa. Och just detta blir till "Tusk"s centrala tematik. Den djupa existentiella skräck som drabbar Wallace går långt utöver rädslan att förlora sitt liv. Howard vill ta något mycket mer från honom. Han vill ta ifrån honom hans mänsklighet.

Helt och hållet hänger det inte riktigt samman. Den första halvan av filmen klarar mycket lyhört att väva komedi och skräckgenrerna samman. Den senare halvan spårar ur - om än på ett sätt som har potential. Det sker när Teddy och Wallace flickvän Ally (Genesis Rodriguez) beger sig av till Kanada för att leta efter sin försvunne vän. Plötsligt dyker Johnny Depp upp som en polis från Quebec som jagat seriemördaren i många långa år. Rollen är den sortens förvandlingsnummer som Depps senare karriär varit så full av. Det går knappt att känna igen honom under den väldiga baskern och den stora svarta Asterix-mustaschen. Hans franska brytning är grötig på gränsen till obegriplighet. Det är ett stycke buskis som får Peter Sellers Clouseau att framstå som ett nyanserat och realistiskt porträtt. Jag menar inte att det är dåligt men det hör absolut hemma i en annan film. Inte heller landar slutet som det ska. Jag kan se vart Smith vill komma, jag kan till och med respektera det på ett intellektuellt plan men filmen har inte gjort tillräckligt för att förtjäna det. Temat om människa och djur ligger där men något saknas. När filmen är som allra bäst däremot, när den fulla fasan av vad som händer honom drabbar Wallace, när vi för första gången får se honom som valross, i den scenen fylls jag av verklig fasa och inte så lite äckel. Det är inget för den som har svag mage men det är möjligen en av de bästa skräckfilmsscener jag sett. Den drabbade mig och gjorde mig verkligen illa berörd. Och sedan började jag skratta. Förlösningen. Det är alltså ett gott betyg.