Avslut 2016 - Två filmer och en tv-serie

2016 går mot sitt slut och innan vi säger farväl till detta på alla sätt märkliga år tänkte jag passa på att rensa ut lite som legat och väntat i pipen här på Allmänstädesbloggen. Jag har ett par filmer och en tv-serie som jag sett under hösten och som jag vill säga några ord om även om jag inte har nog med åsikter för att fylla ett inlägg i full längd om vart och ett av dem. Håll till godo. Och gott nytt år.

THE MAGNIFICENT SEVEN

Kurosawas "De sju samurajerna" är en enormt inflytelserik film som efterbildats och gjorts om i alla möjliga sammanhang. 1960 kom berättelsen i en vilda västern-tappning med bland annat Yul Brynner och Eli Wallach i rollerna. "The magnificent seven" var en betydligt tamare historia än sin japanska förlaga men är absolut intressant och ledde till en uppsjö av omtolkningar av samurajer i cowboysarmiljö. Nu har alltså den magnifika sjuan gjorts om igen och dessvärre måste jag nog säga att kopian av kopian i det här fallet är än mer blek.

Det borde annars finnas potential här. Regissören Antoine Fuqua är mest känd för filmen "Training Day" från 2001 och är i sina bästa stunder en riktigt habil actionmakare. Men har är förvisso också mannen bakom den inte precis lyckade Kung Arthur-filmen med Clive Owen från 2004 och det är dessvärre mer åt det hållet som den här filmen lutar. Manuskriptet är väldigt tunt. Bland författarna märks bland andra Nic Pizzolatto ("True Detective"-författaren) och det är inte helt förvånande för det är väldigt mycket machostånkande hela tiden.

Berättelsen om det band av revolvermän som tar på sig att beskydda ett litet nybyggarsamhälle från förtryckande banditer töms helt på all slags tematisk relevans eller problematik. Där Kurosawa en gång i tiden använde storyn som språngbräda för att kunna filosofera kring våldets natur och individ kontra kollektiv är det här bara en helt ordinär pang-pang-rulle. Och det är inte ens nödvändigtvis särskilt bra pang-pang.

Bäst, precis som i versionen från 1960, är förstås sekvensen när alla de udda fåglarna i gänget ska samlas ihop. Där finns det plats för värme och medmänsklighet. Chris Pratt spelar i grund och botten samma bitskkäftade figur som i "Guardians of the Galaxy" men här fungerar det inte alls. Den humoristiska behållningen står istället Vincent D'Onofrio för i rollen som en tämligen besinningslös pälsjägare. Men trots honom och en alltid lika karismatisk Denzel Washington i Brynners gamla roll är inte detta en film som jag alls kan rekommendera.

TROLLS

Jag har sagt det förut och jag säger det igen - DreamWorks gör film för barn med svår ADHD. "Trolls" är inget undantag. Den följer den utstakade mallen på alla sätt och vis. Här är grälla färger och hög energi, ett generalangrepp på sinnesfakulteterna och varje minut en billig popkulturell referens som ska föreställa humor.

Vi möter ett samhälle av bjärta troll - löst baserade på dansken Thomas Dams lyckotrollsfigurer skapade i slutet på 1950-talet. Dessa småtroll jagas av de stora läskiga bergatrollen som vill äta upp dem, eftersom de är övertygade om att det är enda sättet de kan uppleva lycka på. Nu måste den överkäcka prinsessan Poppy (med röst av Anna Kendrick) ta hjälp av den dystra enstöringen Branch (Justin Timberlake) för att befria sina vänner från bergatrollens salar.

Det hela är utformat som en slags jukebox-musikal där kända poplåtar mer eller mindre långsökt vävs in i handlingen för att slutligen avslutas med danskalas till den originallåt som Timberlake skrivit för filmen.

Bortsett från en del visuella element som inte så lite påminner om animationsstudion Laikas arbete med stopmotion finns det annars inte så mycket som talar för "Trolls". Handlingen är precis så tunn som den låter, karaktärerna är ganska ointressanta och det hela känns mest poänglöst.

TIMELESS

Jag har haft lite abstinensbesvär. Jag skulle behöva en en bra, lättsam, men lagom engagerande science fiction-serie. Något jag kan låta slinka ned när jag är lite trött, men ändå vill ha något matigare än nån fånig realityshow. Något som kan hålla mig flytande tills att "Star Trek" kommer tillbaka nästa år. Jag tror jag kan ha hittat en lämplig kandidat i tidsresethrillern "Timeless".

Serien är skapad av ett vid första anblick lite udda par, huvudförfattarna Eric Kripke och Shawn Ryan. Kripke är skaparen av "Supernatural" medan Ryan är hjärnan bakom "The Shield". Två väldigt annorlunda sensibiliteter med andra ord. Så här långt har det fungerat förvånansvärt väl.

Det blir såväl konspirationer genom rum-tiden som raffel i olika tidsepoker när våra hjältar försöker spåra upp den terrorist (?) som stulit en experimentell tidsmaskin och som på olika sätt verkar försöka skada Förenta Staterna i det förflutna. Samtidigt kommer huvudpersonerna snart att förstå att det är något lurt på gång, deras uppdragsgivare är uppenbarligen inte helt ärliga mot dem och så vidare.

På många sätt är det en ganska ordinär serie av ett precis lagom matinésnitt. Bland huvudpersonerna sticker den stackars tidspiloten Rufus (Malcolm Barrett). Som afroamerikan har han inte precis det lätt i särskilt många av de tidsperioder dit uppdragen tar honom. Det är till seriens ära att de inte skyggar undan för den sortens tematik.

Om "Timeless" även framöver kommer att vara sevärd återstår såklart att se. Det ständiga jagandet efter den återkommande skurken kan eventuellt riskera att bli något av en upprepning. Förhoppningsvis hittar serien vägar att expandera möjligheten till att också berätta andra historier allt efter som den utvecklas.

Rouge One

Så var vi då framme vid årets "Stjärnornas krig"-film. Det är ju meningen att det här ska bli en återkommande tradition så här kring juletid ett bra tag framöver. Rullen heter som bekant "Rouge One" och är den första av de här filmerna som inte är är en episod i den stora sagan om Skywalker-klanens öden och äventyr. I stället är den en egen "fristående" historia i den där galaxen långt, långt borta och för länge sedan. "Rouge One" är en slags prequel till den fjärde episoden, det vill säga den allra första delen av "Stjärnornas krig" från 1977 - berättelsen om hur rebellerna kom över de ritningar till Dödsstjärnan som sedermera Leia gömmer i R2D2 och som i förlängningen leder till att Luke kan göra sitt en på miljonen-skott vid slaget om Yavin.

På det hela taget är "Rouge One" en ganska lyckad film men samtidigt en som känns lite märklig. Ibland är det något positivt, ibland mindre så. Det kan vara värt att redan från början konstatera en sak - "Rouge One" är bitvis ganska dyster och grym. Det är inte tjo-och-tjim-Star-Wars. Det muntra inflytandet från gamla tiders matinéäventyr har här fått ge vika för något som känns betydligt mer jordnära och smutsigt. Tonen är betydligt mer tragisk än vad någon tidigare film haft, inklusive "Episod tre", förmodligen för att manusförfattarna och regissören Gareth Edwards här lyckats med det som George Lucas inte kunde förmå där - nämligen att ge oss verkliga karaktärer av kött och blod som vi kan känna med och bry oss om. Jag misstänker att en och annan i publiken, oavsett om de är vuxna livslånga fans som jag själv eller om de är kids av i dag som väntar sig nåt i stil med "Star Wars Rebels" kommer att sätta lite popcorn i halsen under visningens gång. För här dör folk, även karaktärer vi kommit att älska och tycka om. För första gången får vi en variant av "Stjärnornas krig"-film som känns som en verklig modern krigsfilm. Mer "Saving Private Ryan" än "Skattkammarön".

I centrum för berättelsen står den unge Jyn Erso (Felicity Jones). Hon är föräldralös som dessa hjältar plägar att vara och har fått försöka klara sig bäst hon kan utanför lagens riktmärken för att överleva. Hennes far Galen (spelad av Mads Mikkelsen) är en brilliant ingenjör som kidnappats av Imperiet för att tvingas delta i framställandet av deras nya hemliga massförstörelsevapen. Nu finns det indikationer på att Galen är beredd att hoppa av och därför blir Jyn rekryterad av rebellalliansen för att via en extremist spelad av Forest Witacker komma åt Galens budskap. Vad Jyn dock inte vet är att Cassian (Diego Luna), den agent som hon skickats ut med i själva verket har order om att avrätta hennes far för dennes förräderi. Redan här hör ni att den gamla uppdelningen mellan tydligt och enkelt ont och gott som vi är vana vid från den här fiktionen kompliceras betydligt. Här kan officerare i Imperiet arbeta mot sin vilja och Rebeller göra de hemskaste handlingar för den goda sakens skull.

Till sin form är "Rouge One" fri att etablera en egen stil. Inget inledande textrull! Platsangivelser! Det hisnar. Samtidigt är det mycket som länkar samman med vad vi sett tidigare. Visuellt så väl som tematiskt. Generationskonflikten med ett barn som måste komma till ro med faderns synder till exempel.  Här är fullt av blinkningar och referenser som vi kallt förväntas plocka. Som när Jimmy Smits skymtar förbi och kameran stannar upp inför honom i vördnad. (Han spelar ju som ni minns Leias fosterfar.) Och så naturligtvis Dödsstjärnan själv, denna ständigt återkommande fara.

Ständigt denna Dödsstjärna!

Ett sätt på vilket "Rouge One" verkligen står ut är genom den etniskt diversifierade ensemblen. Om den första "Stjärnornas krig" förevisade ett universum som var nästan provocerande i sin mellanmjölkiga vithet är "Rouge One" förmodligen en av de mest varierade som jag någonsin sett från en amerikansk actionfilm överhuvudtaget. Här finns skådespelare av alla möjliga hudtoner och inte bara en av varje sort heller. Det är egentligen först när jag faktiskt ser det på duken som jag inser hur verkligen ovant det är. Verkligen glädjande att se. Säkerligen kommer det att leda till en hel del knorrande från den sortens dårar som redan har så djupt ont i själen över att deras dyrbara pojkrumsrunk Star Wars spottat dem i ansiktet med att ha kvinnliga hjältinnor i två filmer i rad! Det kan de gott ha.

Det finns dock en annan sida av filmens experimenterande med skådespeleriet som inte är lika välgörande. Jag tänker där på bruket av datoranimerade figurer. Och då inte på roboten K-2SO (med röst av Alan Tudyk) som med sina sarkasmer och spydigheter tillför en humoristisk sälta som verkligen behövs. (Roboten är nog förresten ofta nog en animatronisk docka.) Det jag främst åsyftar är när Grad Moff Tarkin gör entré. I filmen frå 1977 spelades rollen som bekant av den gamle engelske Hammer-skådisen Peter Cushing (den ständige Van Helsing till Christopher Lees Dracula). Cushing har varit död sedan 1994 men hellre än att casta om rollen med en ny förmåga ger Edwards oss en dataanimerad version av den döde aktören. Det är nästan, men bara nästan, så att det fungerar. I stället blir det en rutschkana rakt ner i den obehagliga dalen och inte på ett bra sätt. Det tar mig ur filmen och jag kan inte sluta sitta och tänka på en framtid när vi kanske rent av kommer att få hela långfilmer där forna dagars avlidna stjärnor agerar mot varandra. Det är nästan läskigare än all förödelse som Dödsstjärnan lämnar efter sig.

Hur står sig då "Rouge One" jämfört med förra årets "The Force Awakens"? Det är inte en helt rättvis jämförelse men naturligtvis en ofrånkomlig sådan. Utan tvekan är "Rouge One" trots alla sina återkopplingar till de gamla filmerna, inklusive inhopp från Darth Vader själv med James Earl Jones röst precis som på den gamla goda tiden, mer av en självständig film. "The Force Awakens" gjorde ju till en dygd att re-sampla och återanvända storybeats från den gamla trilogin. Men frågan är ändå om "Rouge One" ibland går lite väl långt åt det bistra och hårda? "The Force Awakens" saknar förvisso inte tragik och även där finns sekvenser som är genuint jobbiga. Jag är ändå ganska säker på att om jag fick välja vilken jag skulle få se om här och nu, då skulle jag ändå välja "The Force Awakens". Därmed inte sagt att "Rouge One" med nödvändighet är "sämre".

Baze Malbus (Wen Jiang) och Chirrut Imwe (Donnie Yen), två av filmens större bifigurer.

Peter och draken Elliott

Mina minnen av filmen "Peter och draken Elliott" från 1977 är väldigt vaga. Jag kommer ihåg den tecknade draken - honom vet jag att jag tyckte mycket om - och visst var det något om en fyr? Jag måste ha varit ganska liten när jag såg filmen. Men så pass mycket har jag den ändå någonstans i bakhuvudet för att jag ganska direkt ska kunna känna att den nyversion som hade biopremiär tidigare i år inte är en rak remake av sin förlaga. Istället verkar det som om regissören David Lowery har fått lov att ta de allra mest grundläggande beståndsdelarna - en föräldralös pojke och en stor grön drake - och laga en helt egen anrättning av dem. Vilken tur. För det här är en av de bästa familjefilmer jag sett på väldigt länge.

Vi befinner oss djupt inne i nordvästra Amerikas väldiga skogar. Exakt var är aldrig helt klart. Heller inte exakt när. Det förekommer hur som helst inga mobiltelefoner och inga datorer i filmen. Den sortens vadderade västar i jordtoner som flera karaktärer bär för tankarna till nåt slags åttiotal, men filmen blir aldrig fetischiserande i perioddetaljer eller nostalgi. Tvärtom är allt väldigt diskret. Poängen är att det vi ser är en saga, när och var spelar mindre roll. Det har alltid ryktats om att det finns något ute i de där skogarna. Somliga påstår sig till och med ha sett en drake. Och nu, när skugghuggarna plöjer längre och längre in i urskogen ska det snart visa sig att berättelserna är verkliga.

Den unge Pete (eller Peter som han måste heta i den svenska versionen), spelad av Oakes Fegley, har levt ute i skogen i flera år efter att hans föräldrar dött i en bilolycka. Till sin hjälp har han haft en stor, lurvig grön dataanimerad drake som ibland kan göra sig osynlig. Draken har Pete givit namnet Elliott efter en hund i en bilderbok, den enda ägodel han fått med sig från bilkraschen.

Det är svårt att inte dra paralleller till Spielberg här. Det handlar om barn som möter det okända och som genom sina öppna och oförstörda sinnen förmår att acceptera det ickemänskliga utan fruktan och utan förutfattade meningar. Barnet som den rena ursprungliga människan blir nyckeln till det fantastiska, det häpnadsväckande och utomvärldsliga. Det är väldigt mycket "E.T.". (Även det faktum att pojken i den filmen heter just Elliott är en ren slump.) Det finns till och med samma slags bio-psykiska länk antydd mellan pojken och draken som mellan pojke och utomjording i den filmen. Och precis som i "E.T." så representerar vuxenvärlden ett hot mot den ömma och genuina relationen mellan barnet och det andra. I slutändan måste de ändå skiljas åt för att barnet ska kunna växa upp och återintegreras i det mänskliga samhället. Men kanske, kanske, finns ändå möjligheten att barnet behåller något av det fantastiska inom sig? En öppenhet som även framöver kan tillåta det andra att förbli en del av hens liv?

Bland de vuxna skådespelarna märks bland annat Bryce Dallas Howard som skogsvaktaren Grace, Robert Redford som hennes far Meachum, som själv sett draken en gång i sin ungdom. De hör till de vuxna som ännu inte förlorat barnasinnet och som kommer att bli pojkens allierade. Dessutom ser vi Karl Urban som skogshuggaren Gavin som blir besatt av tanken på att fånga draken. Och som fan av "the Wire" är det med stor glädje jag ser Isiah Whitlock Jr. som den lokale sheriffen. Lowery låter dem teckna fullödiga porträtt av sina rollfigurer.

"Det häpnadsväckande"

Det är verkligen till Lowerys heder och styrka som filmmakare att han lyckas bolla alla dessa välbekanta element utan att det känns som en upprepning av vad vi redan tidigare sett. Det blir välbekant, ja, men det känns inte som en pastisch - vilket det ofta blir när regissörer av den generation som vuxit upp på Spielberg ska göra sina hommager till mästaren. Filmen lyckas med att vara "retro", inte minst i det att den verkligen är en geniun familjefilm, utan att för den sakens skull blinka åt oss. Och det finns antydningar av verklig förtrollning i de skogar som Lowery ger oss i filmen. Ibland nästan så att tankarna förs till Miyazaki. Bildspråket har en självklarhet och enkelhet över sig. Då och då låter Lowery ljudet försvinna från högtalarna och lämnar oss méd en tystnad som skärper våra sinnen. Det hela är väldigt säkert gjort.

Fantastiska vidunder och var man hittar dem

Jag är inte riktigt säker på varför Newt Scamander (Eddie Redmayne) anländer till Amerika på ett ångfartyg när han rimligen borde kunna teleportera sig dit. Kanske vill han bara få den ikoniska vyn av Frihetsgudinnan i New Yorks hamn. Kanske vill han bara undvika att dra till sig trollkarlsmyndigheternas uppmärksamhet då han ärende i Förenta Staterna inte är helt koscher. Om det var hans mål så misslyckas det nästan direkt för bara efter några steg på stadens gator börjar magiska djur rymma från den TARDIS-liknande resväskan som han kånkar runt på. (Den är större på insidan.) Och sedan är cirkusen i full gång.

"Fantastiska vidunder och var man hittar dem" var från början titeln på en av böckerna i Harry Potters kurslitteratur. J.K. Rowling ger nu sina fans lite metadon i form av ett originalmanuskript för filmen, en berättelse om den man som en gång skrev den där boken. Regissören är David Yates som också styrde upp de sista fyra filmerna i den ursprungliga filmserien. Så mycket är sig alltså likt, samtidigt som både tidsepok och miljö bytts ut. Handlingen utspelar sig i New York och Rowlings trollkarlsvärld som tidigare varit så djupt rotad i en småputtrig brittiskhet med sina internatskolor och ståtliga herresäten byts alltså nu mot Amerika och storstad. Skillnaden visar sig dock inte betyda så värst mycket. Inte heller det faktum att vi befinner oss på tjugotalet. Trollkarlsvärlden har ju alltid haft något halvt ångpunkigt över sig i de här filmerna. Möjligen är kontrasten mellan det magiska samhället och "nomagerna", som mugglare kallas i USA, mindre än vanligt, på ett rent visuellt plan.

Gubben i lådan - kom fram!

Första halvan av filmen är en ganska charmig och trivsam liten komedi. Här finns roliga och mänskligt relaterbara karaktärer som det verkligen är njutbart att umgås med. Newt Scamander och alla hans vilda djur, som han bär runt i något som ser väldigt mycket ut som Brasses Lattjo Lajban-låda, är fiskar å¨torra land, främlingar i främmande land. Redmayne är en skådis som inte är rädd för att bre på och förställa sig. Han haltar runt, tittar blygt under lugg och mumlar värre än Hugh Grant i "Fyra bröllop och en begravning". Han blir vän med en man vid namn Kowalski, spelad av Dan Fogler, en nomag som drömmer om att öppna ett bageri och råkar få se lite mycket, samt med Tina (Katherine Waterson) en före detta magisk polis som ser en chans att åter komma i nåd hos sina överordnade. Tematiken är väldigt igenkännbar - det handlar om plötsliga men djupa vänskapsband, om att stå upp och göra det rätta oavsett vad trångsynta byråkrater och andra auktoritetspersoner vill säga och det handlar om hur ett illa behandlat barn kan komma att förvridas av hat och mörker. Allt det här är klassiskt Rowling och hon vet vad hon vill ha sagt.

Dessvärre tycker jag nog att filmen tappar bort sig själv i den andra halvan. Då går den från mysig komedi till action av det bombastiska formatet. Sista akten skulle kunna vara hämtad från vilken superhjältefilm som helst. Det är byggnader som faller, det är bang och ka-pow, blixtar, dunder, magiska under och plötsligt har vi verkligen sett allt förut. Regissören Yates är som helt förströdd här. Filmen förlorar all personlighet som den haft fram hit, som om han bara givit specialeffektsteamet fria händer och tagit en kafferast. Kanske hade det ändå varit bättre att låta en ny regissör som är lite mer hungrig på materialet få ta rodret?

Det blir inte bättre av själva intrigen som kretsar bland annat kring en församling av kristna häxmotståndare och en obehaglig figur spelad av Colin Farell som tycks ha ett flertal egna agendor - allt det här är väldigt otydligt och kopplingen till Scamander och hans eskapader är egentligen ganska krystad.

Såvitt jag förstår är tanken att det här ska bli första kapitlet i en egen filmserie. (Enligt IMDb är redan fyra uppföljare planerade.) Och så är det ju nu för tiden. Alla drömmer om sina egna stora, expansiva "filmuniversum" som ska locka publiken att komma tillbaka, igen och igen. Och det är nog inte omöjligt. Som tidigare sagts, det finns en hel del charmiga karaktärer här - och magiska vidunder förstås - som jag inte skulle ha något emot att återse. Men då hoppas jag att de inte behöver tvingas in i en typ av berättelse som gör dem en sådan otjänst som den här i slutändan gör.

Son of Zorn - Säsong ett

"Son of Zorn" är en komediserie om en egocentrisk far som desperat försöker återknyta kontakten med sin son, som han inte träffat så ofta under dennes uppväxt. Men nu vill pappan verkligen göra ett ärligt försök. Han flyttar för att kunna vara nära, skaffar ett nytt jobb, försöker att ta en aktiv del i pojkens liv. Det är bara det att gamla vanor är svåra att släppa och pappan går som regel fram som elefanttjur i en porslinsfabrik. Han är i mångt och mycket en själfrände med andra TV-fäder som Homer Simpson eller Allan Svensson. De må vilja väl men de är egentligen själva barn när det kommer till känslomässig mognad. De reagerar med magen och har ingen känsla vare sig för proportioner eller konsekvenser. Det blir extra besvärligt i Zorns fall. För han är inte bara pappa, han är en animerad barbarkrigare också.

Jag misstänker att seriens skapare Reed Agnew och Eli Jorne precis som jag själv lekte med He-Man-figurer och satt klistrade framför densammes tecknade äventyr som barn. (Hu, vad mycket pengar jag och min bror måste ha lurat av våra föräldrar i form av dessa platsdockor med borgar och hela baletten.) Zorn är en tydlig arvtagare till den gamle åttiotalshjälten, om än med en mindre smickrande baldspot i bakhuvudet och måhända med en moralisk kompass som är lite mer hämtad från Conan. Premissen i serien är alltså att Zorn och alla från hans mystiska hemland Zephyria är tecknade, men att han nu befinner sig i vår värld. Närmare bestämt Orange County, Kalifornien.

Det låter måhända som en tunn gimmick men faktum är att seriens författare så här långt åtminstone lyckats att göra ett varierat och mångfacetterande bruk av det. Det är tramsigt förstås, ibland riktigt tramsigt, men på något sätt lyckas de ändå slå an en sträng av något som jag tycker mig se mer och mer av i amerikansk TV-komedi, något som handlar om medelklassens ångest och noja över sin självbild. Den saken är väl för all del alltid närvarande i den samhällsgrupp som aspirerar på någon form av borgerlighet men som inte har riktigt på fötterna - men frågan är om vi inte här och nu ändå upplever någon form av kantring. Och Zorn, med sina svärd, sina magiska föremål och sin avslappnade inställning till att slita huvudet av sina fiender och dricka deras blod är sannerligen en utmaning i den världen. För hans ex Edie (Cheryl Haines) är Zorns uppdykande en påminnelse om en vild ungdom som hon maniskt försöker tvätta bort för att smälta in. Sonen Alan (Johnny Pembleton) försöker naturligtvis på tonåringars vis också så gott han kan att inte sticka ut. Inte det lättaste när ens ben är tecknade. Gör det liksom lite jobbigt att byta om efter gympan.

Allt eftersom serien fortgår blir också metaforen om kulturkrock och integrering/assimilering tydligare. Zorns vilja att knyta an till sin son är också en önskan om att Alan ska kunna acceptera sitt kulturella arv, vilket sonen själv är måttligt intresserad av. Det är såklart migrantens stora dilemma och sorg - var kan jag höra hemma? Var finns den plats där jag kan vara jag? (Vilket i det här fallet t.ex. kan innebära att straffa en skrivare med ett heroiskt svärdshugg om ett papper skulle fastna i mataren.)

Klart grabben ska ha en mordisk jättefalk att flyga till skolan på.

Jason Sudeikis gör Zorns röst. Han har aldrig hört till mina favoriter när det kommer till Hollywoods nya humorskådisgarde, men här lyckas han fånga det pompösa och självgott dryga hos sin inte så begåvade barbar på ett sätt som ändå gör honom märkligt gullig mitt upp i allt. Jag antar att han precis som just Homer eller Allan Svensson också förmår väcka någon form av vilja till omsorg. Trots alla deras brister är de ändå någonstans älskvärda, och det är ju trots allt en grundpelare i komedins väsen som genre. Effekten av att denne animerade figur vandrar runt i samma bildutsnitt som de levande skådespelarna fungerar också oväntat väl. Vid sidan om Zorn själv vill jag också lyfta fram en annan av seriens roligaste figurer, Edies nye fästman  Craig, spelad av Tim Meadows. Craig är professor i psykologi och kontrasten mellan de bådas relation till sin egen manlighet visar på klara potentialer.

Som alltid är det svårt att bedöma vart en serie, inte minst en komediserie, kommer att ta vägen baserat på några få tidigare avsnitt. Jag hoppas dock "Son of Zorn" fortsätter på sin inslagna väg för då har den nog chansen att bli ett vasst satiriskt verktyg i en värld där verkligheten bara blir allt mer grotesk, löjeväckande och förfärande för varje dag som går.

The Secret History of Twin Peaks

Väntan är lång och förväntansfull inför 2017 när de nya avsnitten av "Twin Peaks" äntligen ska börja sändas. På vägen dit har vi fans nu fått något alldeles speciellt att bita i: En roman av Mark Frost med titeln "The Secret History of Twin Peaks". Det är stort. För första gången sedan 1992 har alltså en av de två upphovsmännen kommit med nytt material om den förunderliga och besynnerliga värld som jag själv och många med mig förälskade mig i för så många år sedan.

Det är inte första gången som det släpps böcker som är menade att stå tillsammans med TV-serien. Då, i början av 90-talet, fick vi ju ta del av såväl "Laura Palmers hemliga dagbok" som Agent Coopers samlade kassettband i "My Life, My Tapes", författade av David Lynchs dotter Jennifer respektive Mark Frosts bror Scott. Båda volymerna innehöll ledtrådar, avsedda att leda seriens åskådare vidare in i den myllrande labyrint som var Twin Peaks fiktiva universum. Så det är på sätt och vis logiskt att vi nu får en tredje volym - den mest ambitiösa och utan tvekan mest genomarbetade hitills. Inte bara i det att det är Mark Frost själv som har skrivit den utan även sett till boken i sig som fysisk artefakt. Det är en hisnande vacker codex.

Är det en roman? Svaret beror väl lite på hur brett en vill göra genrebegreppet. Det är i alla händelser inte en sammanhållen berättelse med början mitt och slut, styrd av en sammanhållen berättarröst. I stället består boken av en samling dokument, texter och historier som organiserats och sammanställts och som kommenteras i metatextuella hänvisningar genom volymens gång. En slags epistolär form som vecklar ut sig i fraktaler och kräver en läsare som själv drar sina slutsatser. Att läsa "The Secret History of Twin Peaks" är att själv kliva in i rollen som detektiv, att själv tvingas söka efter de svar som hela tiden tycks vara bara bortom dina fingertoppar. Mer än en gång under läsningen påminner boken mig om en samling med hand-outs från något rollspel. Jag förväntas göra bruk av det här i mina egna efterforskningar.

Boken öppnar med ett memo från Gordon Cole (FBI-chefen som i TV-serien spelas av David Lynch själv). På en hemligstämplad brottsplats har en metallåda upphittats och i den fanns en dossier med dokument av varje handa slag. De tycks ha någon sorts koppling till en utredning som en av Coles agenter, Cooper, bedrev i den lilla staden Twin Peaks år 1989. Vi förstår att Cooper själv sedan dess försvunnit. Cole ger nu en ung kvinnlig agent med initialerna T.P. i uppdrag att gå igenom materialet och utröna vad det egentligen är frågan om. Resten av boken är sedan just detta - den mystiska dossiern som sammanställts av en person som kallar sig själv "Arkivarien" och T.P.s marginalanteckningar. Det som framträder är just en historia om staden Twin Peaks, om platsen där den ligger, om människorna som levt och verkat där och om den amerikanska regeringens hemliga efterforskningar i mystiska ockulta hemligheter från Thomas Jeffersons dagar fram till flygvapnets UFO-utredningar under kalla kriget.

Det är en komplicerad och vild krängande väv som Frost väver. Det gör naturligtvis också boken bitvis ganska ojämn. Ibland dröjer sig "romanen" kvar väl länge vid sådant som känns som i TV-serien i bästa fall var bihandlingar. Då blir boken frustrerande. Men jag inser också under läsandets gång att det här förmodligen inte är en bok som bäst förstås från pärm till pärm. Snarare är det i omläsningen, när jag hoppar fram och tillbaka som textens verkliga storhet kommer fram. Då kan vissa partier lyftas fram som små noveller - och flera av dem är riktiga pärlor. Ett exempel: En text skriven av den unge Andrew Packard om en scoututflykt i skogen runt Twin Peaks blir till en verkligt besynnerlig berättelse som förmår att tävla med en författare som Algernon Blackwood när han var som bäst. Och en annan passage - där vicesheriffen Hawk berättar om triangeldramat mellan Ed, Norma och Nadine ur ett helt nytt perspektiv gör att den tragiska kärlekshistorien åter kommer till sin rätt.

Det är fascinerande att ta del av vad som händer när Frost på egen hand tar sig an Twin Peaks-världen. Det tydliggör verkligen skillnaden mellan hans och Lynchs temperament. Lynch har ju redan gjort sin egen "rena" version efter eget huvud i och med filmen "Fire Walk With Me" från 1992. Där valde han att å ena sidan smalna ned, att sätta Laura Palmer själv i fokus och att ladda symbolspråket med sin egen inre surrealism. När Frost nu sätter händerna i materialet går han nästan motsatt väg, han expanderar utåt i koncentriska cirklar - han drar in historia, svart magi, Nixon och L. Ron Hubbard, utomjordingar, frimurare och Illuminati. Bitvis ger boken klara vibbar av "Arkiv X". Och det han gör med allt detta vittnar om en ingående research. Frost kan sin ockulta historia. Det vore nämligen ett misstag att tro att det är Frost som står för det vardagliga och Lynch för det övernaturliga i samarbetet. Så är det inte. Där delar de nog ganska lika. Men Frost är mycket mer inne på mytologi. Han är fantasyförfattaren där Lynch är drömvävaren. Jag ser verkligen fram emot vad som kommer att hända när de bådas sensibiliteter åter förenas. För det är då "Twin Peaks" verkligen kommer till sin fullaste rätt.

En samling dokument. "The Secret History of Twin Peaks" är en imponerande artefakt.

Ledtrådar och villospår finns det nog gott om i lika delar i boken. Min hjärna går så klart på högvarv. Men jag tror inte att någon behöver vara rädd för att läsningen skulle avslöja något på förhand. Frost och Lynch jobbar inte så. Men för den som liksom jag längtat, längtat efter att åter besöka den förunderliga staden vid de två bergens fot är detta en bok som är väldigt efterlängtad. Men det är som sagt inte en bok att läsa i första hand. Det är en bok att arbeta med.

Kubo och de två strängarna

Varje morgon vandrar den enögde pojken Kubo ned till byn från den grotta vid havet där han och hans mamma bor för att uppträda på torget. Han stämmer upp på sin shamisen och då börjar något förunderligt hända. Ur ränseln stiger papper och börjar vika sig till levande figurer som spelar upp den berättelse som Kubo berättar - historien om den modige samurajen Hanzo och hans kamp mot den grymme månkungen. Publiken hänförs av Kubos skådespel men alltid när klockan klämtar och kvällen närmare sig måste pojken skynda hem igen. Han hinner aldrig avsluta sin historia. Väl hemma i sin grotta tar Kubo hand om sin halvt katatoniska mor. Han har lovat henne att alltid vara hemma i tid innan solen går ned. Det är viktigt att han inte är ute så att månen får se honom. För som Kubo ska komma att upptäcka så är berättelsen han berättar sann. Hanzo var hans far och hans mor är månkungens dotter. Och månkungen han söker dag och natt efter sitt barnbarn.

Filmstudion Laikas senaste film "Kubo och de två strängarna" leker med motiv och element från japanska folksagor för att skapa en äventyrlig berättelse som både vill vara genuint japansk i sin känsla men som också i mångt och mycket är en väldigt traditionell amerikansk animerad film. Det blir något av en blandad kompott. Filmen har tydligen varit något av ett hjärtebarn för dess regissör Travis Knight som tidigare varit en av studions ledande animatörer och kreativa motorer men som nu alltså själv styr sparkarna själv.

Resultatet är en väldigt vacker film - men det är förstås vad vi förväntar oss. Laikas säregna stop-motion animationer har här fått eldunderstöd av dataanimerade effekter men de båda delarna är sömlöst integrerade och får hela filmen att visuellt framstå som klippt ur ett och samma stycke. Det finns en naivistisk enkelhet hos såväl karaktärer som bakgrundsmiljö samtidigt som filmen har en enorm uttrycksrikedom. Det är på alla sätt en magisk upplevelse.

Det som inte landar riktigt lika harmoniskt är filmens blandning mellan de olika sensibiliteter som den bollar med. Stundtals känns det som om regissören verkligen velat göra något verkligt autentiskt, en film som skulle kunna ta sin plats bredvid verk av Miyazaki eller Takahata. Nästa stund beter sig huvudpersonen Kubo som om han vore en amerikansk tween av idag och stämningen bryts. Här används byggblock från folklore och traditionellt berättande på ett sätt som tydligt pekar på eftertänksamhet och genuina efterforskningar. Å andra sidan blir filmens fokus på kärnfamilj, ett gäng "skojiga" sidekicks och en klassisk konflikt mellan ont och gott väldigt Hollywood, ja kanske rent av... Disney?  Till det kan läggas att vissa partier är som direkt hämtade från någon historisk J-horror. Och så på slutet försöker filmskaparna binda ihop säcken och få allt att landa i en slags syntes. Tyvärr når de inte ända fram.

Somliga har ställt frågan om "Kubo och de två strängarna" kanske inte rent av gör sig skyldig till ett mått av kulturell appropriering. Jag tänker inte ge mig in i den diskussionen för det är ett begrepp som ofta missförstås och simplifieras, både av de som vill använda sig av det och dess motståndare. För mig räcker det med att konstatera att balansen inte helt funkar här. I de tidigare av Laikas filmer som "Coraline och spegels hemlighet" eller "Para-Norman" har filmmakarna lyckats bygga världar som verkligen är deras egna - samtidigt som det finns en igenkännbar vardag över alltihop. I "Kubo" tyngs alt liksom ned av förlagor. Det blir därför också Laikas mest konventionella film.

Månkungens döttrar är verkligen inget för de små i publiken.

Filmens slut, där Kubo måste konfrontera sin morfar Månkungen har en väldigt intressant vändning, som jag naturligtvis inte ska avslöja här. Låt det bara vara sagt att det är en twist i handlingn med stor poetisk och mytisk potential. Så mycket tråkigare då att filmen inte krattat bättre för slutet, utan att det känns nästan påhängt som en efterhandskonstruktion. Det är ytterligare en anledning till att jag misstänker att den här filmen ändrat form flera gånger under resans gång. Den svajar helt enkelt i sitt berättande. Och ska du ge dig på något sånt här då håller inte det. Då måste du vara helt på det klara från början med vart du är på väg och du måste vara riktigt stadig på hand.

Flykten till framtiden

I "Flykten till framtiden" möter vi Svante (spela av Elias Palin), en ung man som borde ha hela livet framför sig. Han bor i en rivningslägenhet som visserligen är sunkig men ändå hans egen. Han har polare som han trivs med. Han jobbar i en skivaffär tvärs över gatan med den flummige men charmige aspirerande musikern Bengt (Henrik Dorsin). Men Svante har en hemlighet som han inte delat med någon förutom sina föräldrar. Han har ett medfött hjärtfel och hans värden blir bara sämre. Kanske kommer läkarvetenskapen någon gång i framtiden att kunna lösa hans problem. Men vid det laget kommer det nog vara försent för Svante. Förtvivlad sitter Svante på en tunnelbaneperrong och känner att allt glider honom ur händerna när det plötsligt dyker upp ett blått, futuristiskt tåg som tar med honom till år 2016.

Vi har haft det lite upp och ned, Ulf Malmros och jag. Det vet läsare av Allmänstädesbloggen. "Ack, Värmland" kunde jag till exempel inte med alls. Men "Flykten till framtiden" är något annorlunda, den finner Malmros på sitt bästa humor och i en roll vi inte sett honom på väldigt länge, nämligen som sagofarbror. Det är faktiskt inte så lite "Rapport till himlen" över det här. Minus teologin förvisso och med en säkrare visuell hand men med samma existentiella ångest i botten och samma rastlösa tonårspassion i det bultande hjärtat. Nu ska det såklart tilläggas att Malmros inte regisserat den här filmen själv utan tillsammans med Jaana Fomin. Fomin har tidigare varit kostymör på massvis av Malmros projekt genom åren. Och naturligtvis står kostym och scenografi i centrum här. Interiörerna från murriga sjuttiotalslägenheter är bitvis riktigt pornografiska men känns samtidigt äkta och grundade

Där många av Malmros senare verk har varit yviga och lösa i kanten är den här filmen tajt och ekonomisk. Det vill förstås till i en tidsresekomedi där minsta lilla förändring i det förflutna leder till dramatiska konsekvenser i framtiden. Det vill till att intrigmaskineriet håller. Och det gör det som sagt. Resultatet blir en film där det är helheten och inte de enskilda bitarna som får sätta agendan. Och det gör all skillnad.

Min främsta invändning gäller egentligen de två huvudpersonerna, Svante och Elsa (spelad av Victoria Dyrstad) - den tjej som i framtiden bor i Svantes gamla lägenhet, som blir hans konfidant och, till ingens överraskning, love interest. Jag har egentligen ingenting att invända mot Palin eller Dyrstad. Snarare är det karaktärerna som sådana som känns lite väl slätstrukna. Jag får egentligen ingen riktig känsla för vem någon av dem är, utöver yttre attribut. Det gör det också lite svårt för mig att engagera mig i deras kärlekshistoria som filmen vill ladda med en ödesmättad energi. Malmros och Fomin lyckas ändå baxa det hela en lång väg i rätt riktning men riktigt över tröskeln vill det inte. Och det blir ju inte bättre av att de har Dorsin att tävla emot. Han kopplar på hela sitt charmregister i gestaltningen av den bitvis rätt så haschmosige Bengan. Det är inte utan att han tar över en film där hans karaktär egentligen är skriven som en bifigur. (Så det är inte en slump att det är Dorsin som står i mitten på filmaffischen.)

Dorsin stjäl showen.

Visst går det att invända att skildringen av sjuttiotalet rymmer mer yta än verkligt djup. Att filmen aldrig riktigt borrar ned sig i vad som faktiskt hände och som tog oss därifrån och dit. Men det är nog att begära för mycket av en film som i grund och botten är en romantisk komedi. Och påfallande ofta tycker jag ändå att filmen hittar rätt ton. Det är nån replik här, någon formulering där från vissa av figurerna som inte låter helt rätt. När Johan Ulvesson som spelar Svantes farse inte tycker att morsan (Ia Langhammar) kommer snabbt nog med hans pilser så kan han ropa "Reagera!" och då hajar mitt språköra till lite. Även Dorsin har ett par liknande missar i scener där jag tycker mig ana att det improviserats en del. Men i en film som så omsorgsfullt bygger en egen värld är det skönhetsfläckar att leva med.

Jag blev i alla avseenden charmad av "Flykten till framtiden". Malmros kan som sagt ofta vara en slugger men när han verkligen sätter den sidan till så kan han som här, och som sagt i samarbete med Fomin, visa varför det finns få samtida svenska filmregissörer som kan möta sig mot honom i ren energi och rent egensinne.

Bridget Jones's Baby

"Läsare, jag gifte mig med honom." Den klassiska meningen som öppnar sista kapitlet i Charlotte Brontës Jane Eyre signalerar den logiska slutstationen för den romantiska berättelsen. Huvudpersonerna kommer i balans med varandra. Såväl yttre hinder som inre psykologiska för deras förening är undanröjda. Nu kan de domesticeras och föras in i fållan där en av samhället och dess normer fastställd institutionell tvåsamhet som varar livet ut ska säkerställa reproduktion under kontrollerade former. Och även i våra dagar, post-piller och i en värld där skilsmässor ibland känns som regel snarare än undantag fortsätter dessa föreställningar att kasta sina långa skuggor och uppfattas som en dröm att någonstans uppnå.

Bridget Jones är en karaktär som precis som damerna i TV-serien om sex och storstaden å ena sidan lyfts fram för att omfamna och företräda ett nytt ideal där en kvinna precis som män alltid gjort kan finna tillfredsställelse i sin arbete och sina vänner, som kan tillåtas definiera sig själv - men som å andra sidan alltid i slutändan snärjs in i den stora berättelse där äktenskap och moderskap är det oundvikliga slutmålet. Feministisk girlpower, ja visst, men i en lagom dos, så att det inte blir för mycket av ett hot mot den rådande ordningen.

I den tredje filmen om fröken Jones (René Zellweger) har hon avancerat till producent för ett prestigefullt nyhetsprogram på TV och tycks på den hela taget relativt nöjd med livet, även om vännerna i bekantskapskretsen försvinner djupare och djupare in i familjelivet - till och med bögkompisen ska adoptera - när det plötsligt visar sig att Bridget själv är gravid. Det finns två möjliga fäder, antingen exet Mark Dacy (Colin Firth) eller en ny romans, den amerikanske rikemannen Jack (Patrick Demsey). Och Bridget kan inte med att förklara riktigt hur det ligger till så båda männen utgår från att barnet är deras. Bridget vill heller inte göra något faderskapstest innan barnet föds på grund av att då skulle det inte bli någon intrig. Sålunda blir det tokigheter fram och tillbaka.

Modern och de två fäderna.

Filmen baserar sig så vitt jag kan förstå inte på Helen Fieldings tredje roman i serien, där tydligen Firths karaktär är död och Jones är en ensamstående mor. Tydligen var det en storyline som var lite för mörk och diskbänksrealistisk för en filmserie som på det hela taget är mer en saga där en ensamstående person kan ha råd med en charmig och mysig lägenhet i Londons innerstad och där en 43-årig gravid kvinna uppvaktas av inte bara en utan två mycket framgångsrika och extremt stiliga herrar. Fielding har dock varit med och skrivit manuset tillsammans med Emma Thompson som också är med som en tämligen syrlig gynekolog. Varje graviditetsfilm måste ju ha en sådan.

Zellweger är som vanligt den stora behållningen. Hennes sätt att utstå de förnedrande skämskuddeögonblick som karaktären ständigt ramlar in och ändå behålla en värdighet - det är det som är och gör Bridget Jones som figur och filmerna överhuvudtaget. Det är också lite småkul hur dynamiken förändras i och med att Hugh Grants bad boy skrivits ut ur historien. Demseys karaktär är snarare ännu mer omtänksam än Firths och länge är det inte helt säkert vem av de båda som vi som publik ska heja på. Inte förrän den sista tredjedelen närmar sig och Jack ger ett felaktigt svar på hur han skulle reagera om det visar sig att barnet inte vore hans.

"Bridget Jones's Baby" är smålustig och mystrevlig, varken mer eller mindre. Men det är nog fullt tillräckligt för seriens fans.

Captain Fantastic

Det har funnits både en och två gånger när tanken på att lämna den moderna civilisationen bakom mig, att bara vandra ut i skogen någonstans och bosätta mig i en hydda eller dylikt har framstått som något väldigt, väldigt lockande. Sen kommer jag på att en hydda i skogen skulle nog kunna bli rätt så rått och otäckt. Men ett torp eller ett litet hus kanske. Där en kan ha höns. Och så gärna nära stan. Eller åtminstone med bra bussförbindelser. Innerst inne vet jag förstås att jag skulle vara en ganska katastrofal bonde och jag tror inte att jag skulle kunna ta farväl av den urbana livstilen helt och hållet, hur gärna jag än skulle önska det ibland.

Någon som däremot tagit steget fullt ut är Viggo Mortensens karaktär Ben från Matt Ross film "Captain Fantastic". Tillsammans med sin fru och deras sex barn har han verkligen gjort det. Bosatt sig långt ute i ingenstans, uppe på ett skogsbeklätt berg i den nordamerikanska vildmarken. Där lever de isolerat och helt av vad naturen kan ge dem. De jagar och odlar. Ben bedriver hård träning med barnen, pressar dem hårt, lär dem allt de behöver för att kunna överleva. Men även anden och intellektet får sin spis. I familjen hemskolning står såväl den klassiska skönlitteraturen som avancerad politisk text på schemat. Äldste sonen är noga med att rätta sin far: "Jag är inte trotskist längre. Jag är maoist." Överhuvudtaget är politisk medvetenhet ytterst viktigt för familjen. Här firas inte jul, här firas Noam Chomskys födelsedag.

Även meditation ingår i barnens bildning.

Det är något av en utopisk tillvaro som Ben och barnen lever men när vi möter dem i början av filmen saknas modern. Vi får veta att hon ligger på sjukhus där hon behandlas för en svår depression. Långt hemifrån dessutom. Familjen har inte råd med behandlingen själva utan det är hennes föräldrar som bekostar den med villkoret att hon ska finnas nära dem. De uppskattar inte hennes val av livsstil. Och så kommer beskedet som slår ned som en bomb. Hon har tagit sitt liv. Det som alla så länge har fruktat har slutligen hänt. Och svärfar (spelad av Frank Langella) förkunnar att Ben inte är välkommen på begravningen. Ben själv tänker först acceptera men barnen övertalar honom att inte ge upp. Så lastar de ombord sig på den buss som de förfogar över och ger sig ut på en roadtrip i akt och syfte att rädda sin mamma.

 Roadmovien och den älskvärda men lätt besynnerliga familjen är stapeltroper i amerikansk independentfilm av idag. Men det var länge sedan greppen kändes så relevanta och så fräscha som i "Captain Fantastic". Matt Ross låter oss spendera så pass mycket tid med Ben och barnen på deras egen hemmaplan att vi när de väl ger sig ut och möter den andra världen, människornas värld, den värld där du och jag lever, då står vi otvetydigt på deras sida. Nu är väl jag ändå den sortens person som inte behövde övertalas särskilt mycket. Min politiska världssyn är inte så värst annorlunda från Bens även om jag drar mig för den konspiratoriska anda som genomsyrar en stor del av hans tänkande. Jag ler lite igenkännande åt den torshammare som Ben bär om halsen och jag kan absolut känna igen mig i önskan om att vara nära naturen - fast att jag inser att jag nog snart hade avlidit om någon slängt ner mig på det där berget utan mer än en kniv.

Och jag blir verkligen illa berörd över det oförstående som Ben och barnen möter, dels från hans syster, spelad av Kathryn Hahn, och hennes familj vilka de besöker på väg ner mot begravningen och dels från svärföräldrarna. Langella gestaltar sin roll med en iskall bisterhet och patriarkal hänsynslöshet som gör honom genuint skrämmande. Aldrig låter han Ben glömma att det är han som har makten över situationen. Och den respektlöshet med vilken han är beredd att begrava och minnas sin dotter, totalt tvärt emot hennes egna önskningar och vilja, inte som den hon var utan som den han ville att hon skulle vara - det får verkligen min mage att förvrida sig i smärta. Det slår an något djupt och genomträngande i hela mitt väsen.

Priset som det kostar att vara annorlunda är ett genomgående tema i berättelsen. I en scen blir bussen stoppad av en trafikpolis och familjen blir nervös. Polisen ser sig omkring i bussen och det märks att han funderar på om han ska börja undersöka närmare vad som egentligen pågår. Då börjar barnen stämma upp i frälsissånger och låtsas vara en hyperkristen minisekt. Polisen tackar för sig och lämnar dem i fred. Det är en sorts alternativ livsstil som han kan förstå och acceptera på ett sätt som han aldrig skulle kunna ett gäng new-agiga, marxistiska thoreauianer. Det är både dråpligt och ögonöppnande.

Glädje och sorg förenas.

Humor och vemod vandrar hand i hand genom filmen och förutom Mortensen som gör en av sin karriärs absolut starkaste insatser är barnskådespelarna genomgående de som bär upp filmen. Kraften, egensinnet och den inre styrkan som de frambringar är både vacker och gripande. Liksom filmen i stort. Jag kan faktiskt inte rekommendera den nog. Visst finns det ställen, inte minst i den tredje akten, när den dramaturgiska byggställningen blir lite väl synlig men trots dessa skönhetsfläckar känns "Captain Fantastic" unik hur mycket den än förhåller sig till indiegenren. För mig är det tveklöst en av årets bästa filmer.

Doctor Strange

Superhjältegenren har sin upprinnelse i science fiction och i pulpmagasinens detektivberättelser. Det är mycket utomjordingar, högteknologi, muterade gener, radioaktivitet, kosmisk strålning och annat kvasivetenskapligt som laddar våra huvudpersoner med sina fenomenala krafter. Men gränsen mellan sci-fi och fantasy är inte alltid knivskarp. Och att säga att någon blivit mäktig av trolleri är väl egentligen ungefär lika troligt som att en hög dos gammastrålning skulle förvandla dig till ett arg grönt monster istället för att ge dig cancer. Det har alltså alltid också funnits en dos av mysticism och övernaturligheter uppblandat med trikåerna. Bitvis har det kunnat bli riktigt trippigt och psykadeliskt. Ett exempel på det är en av Marvels mer obskyra hjältar, magikern Doctor Strange. Hans äventyr började publiceras i serieform i början av sextiotalet och nu har turen kommit för honom att ta plats i Marvels filmuniversum.

Filmen skulle utan problem kunna bära undertiteln "The Benedict Cumberbatch Show". För det är precis vad det är. Cumberbatch är hela dess organiserande princip och det finns inte mycket rum kvar för någon av de andra skådespelarna när Mr C. väl sätter igång att vifta med armarna och spotta ur sig sarkasmer. Och jag menar alltså detta som ett positivt omdöme. Cumberbatch är en sån där aktör vars karisma och gestaltande potens är sådan att jag är övertygad om att jag skulle kunna se karl sitta och läsa en teknisk manual och njuta av det. Rolltolkningen som sådan är väl inte direkt ny. Det är i princip samma som när han spelar Sherlock Holmes - en ytterst brilliant men arrogant och hänsynslös man som gränsar till någon form av högfungerande sociopati och så ett stänk av ett hjärta av guld någonstans där inne. Med andra ord, det som Cumberbatch gör bäst.

Doctor Stephen Strange är en lysande och banbrytande neurokirurg, den där sortens läkare som ständigt jagar nya utmaningar och kickar och som bärs upp av en kaxighet som saknar gränser. Han har ingen plats för någon annan än sig själv i sitt liv. Rachel McAdams spelar Christine Palmer, en läkerkollega som Strange tidigare haft en relation med, som naturligtvis gått i kras på grund av att han är som han är. Efter att ha varit med om en allvarlig bilolycka blir hans händer så pass skadade att han omöjligen kan fortsätta med sitt yrke, vilket naturligtvis får botten att gå ur honom totalt. I närmast total desperation börjar han söka efter alternativa metoder att helas och hamnar så slutligen i ett mystiskt kloster i Nepal där han introduceras för Den Forna (Tilda Swinton) och antas som lärling i de magiska konsterna. Den brilliante Strange avancerar snabbt i sin kunskap om det förtrollade men kommer han också att kunna bemästra sitt stora ego? Det är frågan.

En demonstration av vad som kan hända när du slutar jiddra och börjar trolla,

Stranges resa och personliga utveckling är filmens starkaste sida. Det är som sagt "the Benedict Cumberbatch Show" det här. Samtidigt planerar en av magikerorderns tidigare adepter Keacelius, spelad av Mads Mikkelsen, att öppna en portal till den mörka dimensionen och förgöra vår värld i utbyte mot evigt liv. Den delen av handlingen är inte alls lika intressant eftersom den är mer förutsägbar och vi har sett det mesta av det tidigare. Även om det snabbt blir långt mer utspejsat än vanligt med resor i tid och rum och till andra dimensioner. Mikkelsen är överhuvudtaget lite bortkastad i rollen. Han får se lite barsk och bister ut men som skurk är karaktären ointressant. Det gäller förvisso för de andra rollfigurerna också. Varken Swinton eller McAdams ges så där värst mycket att arbeta med. Lite större tur har Chiwitel Ejiofor som Mordo, en annan av magikermunkarna. Han får åtminstone en en storyline att bita i, även om den blir ganska tvär i sina kast och i slutändan inte riktigt fungerar.

Regissören Scott Derrickson har tidigare främst regisserat skräckfilm (hans "The Exorcism of Emily Rose" är något av en pärla) och jag kan förstå tanken med att låta en filmmakare från det hållet ta hand om en film som denna, rotad i konstigheter och det okända. Problemet är nog bara att Derrickson är lite överväldigad av allt visuellt fyverkeri. Det händer inte så sällan när regissörer som är vana vid mindre indieproduktioner plockas upp av det stora maskineriet. Och här slås verkligen på stora trumman. CGI-fast brukar det ju alltid bli när det ska superhjältas på film och här tas det verkligen i så det spricker med verkligheter som viks och vrids och vänds i ett kalejdoskop utan slutan. Detta är sannerligen inte en film för den åksjuke. En sekvens där Strange och Mordo jagas av Keacelius och kompani genom ett New York som förvandlas under fötterna på dem och där alla naturlagar upphör tar sådant som vi sett i "Matrix" och "Inception" och låter det gå på steroider. Men mycket är dessvärre inte alltid mer. Detsamma gäller scener där Strange slungas iväg genom dimensionerna, uppenbarligen med inspirattion från slutet av "2001: ett rymdäventyr". Här hade verkligen funnits utrymme för verkligt visuellt nyskapande. Personligen har jag dock lite svårt att ta den mörka dimensionen på allvar när den ser ut som en skärmsläckare från 90-talet.

Verkligheten kan böjas.

"Doctor Strange" placerar sig bekvämt i mittfåran av Marvel-filmer. Den faller i kategorin av filmer som snarare är ute efter att etablera sådant som ska komma i framtiden mer än att ha något eget att komma med. Detta till trots är den inte tråkig. Den har en lagom dos humor för att inte ta sig själv på allt för stort allvar. Roligast enligt min mening är Stranges mantel med egen vilja, något av en släkting till den flygande mattan i Disneys "Aladdin". Det får väl ändå sägas att filmbolaget hade en enorm tur som efter många schemakrockar till slut lyckades få Cumberbatch i rollen. Få av dessa superhjältefilmer har så totalt hängt sin framgång på skådespelaren innanför dräkten sedan Robert Downey Jr. första gången tog på sin rustning.

Bad Moms

Av trailern att döma skulle "Bad Moms" vara en ganska ordinär amerikansk komedi av den nya groteska skolan men mycket kräks, könsord och gränslöst vitsande fram och tillbaka. Och visst - det finns väl en hel del av detta i filmen. Men ganska snart blir det tydligt att den också har något mer att säga om det amerikanska familjelivet och om den ganska nattsvarta ångest som lurar bara bakom hörnet i den övre medelklassens desperata jakt på "det perfekta livet", vad det nu är för något. Och även om det är en film skriven och regisserad av två män ställer den sig men vad i alla fall jag uppfattar som uppriktig ärlighet på kvinnornas sida.

Mila Kunis spelar Amy, en perfektionist ut i fingerspetsarna som balanserar familjeliv med ett jobb som på pappret är deltid men som i praktiken tar upp mer än heltid. Eftersom hon är ansvarstagande. Av hennes barn är dottern ett ångestpaket som oroar sig för att inte kunna komma in på rätt högskola, fast hon bara går i mellanstadiet och sonen är en södercurlad snorunge som förväntar sig att mamma ska göra läxorna åt honom. (Vilket hon ju också gör.) Hennes make (David Walton) är mer eller mindre ett barn själv och lyfter icke ett finger i onödan. När Amy kommer på honom med att ha en affär med en annan kvinna online får hon nog av deras kärlekslösa tillvaro. Han åker ut och snart börjar vardagspusslet att krackelera.

Det Amy då upptäcker är att hon faktiskt trivs ganska bra med att inte vara så där perfekt hela tiden. Hon skaffar nya vänner, mammorna Carla (Kathryn Hahn) och Kiki (Kristen Bell). Carla är en hårdkokt singelmorsa medan Kiki är en hunsad hemmafru. Amy representerar alltså mittpunkten mellan de två. Tillsammans kan de nu festa, ragga, återupptäcka sig själva, förenas i sin frustration över vad omvärlden förväntar sig av dem.

Morsor på stan.

Regissörerna Jon Lucas och Scott Moore som tidigare bland annat ar manusen till "Baksmällan"-filmerna på sitt samvete är inte främmande för att stanna upp inför det tragiska och obehagliga i sin berättelse och lyckas faktiskt göra det utan att för den sakens skull köra ned i det sentimentala diket. Och även om filmens värld är farsartat uppskruvad så är den inte alltför osannolik. Den största luckan är det som amerikansk underhållning nästan aldrig kan ta i, nämligen klass. I stället utspelar det sig i ett slags fantasisamhälle där pengar bara finns. Amys man framställs som en hopplös slacker i filmen men han måste ha ett ytterst välbetalt jobb för familjen bor i ett stort hus, har ungarna på en fin skola, de har flera bilar (varav en är en röd sportbil) och när Amy sparkar ut honom tar han in på Hotell Waldorf. I de flesta romantiska komedier och liknande där liknande fiktioner brukar utspela sig stör det mig många gånger inte, men här där fokus så tydligt ligger på att ifrågasätta en ytlig materialistisk livsstil och dess själsdödande konsekvenser blir det lite märkligt.

Jag vet inte om det vore rätt att kalla den här filmen för feministisk även om den åtminstone bitvis går att läsa som sådan. Det är i alla händelser en film som låter en stor ensemble av kvinnliga skådespelare ta ut svängarna och verkligen glänsa. Kunis visar återigen att hon är en betydligt bättre skådis än vad det mesta av det material som hon erbjuds tycks implicera. Hahn är fantastisk som alltid och Bell frammanar med lätt hand ett verkligt mörker bakom rollpersonens musliknande fasad. Värda att nämna är också Christina Applegate och Jada Pinkett Smith som kyliga antagonister till våra dåliga mammor.

På sätt och vis påminner "Bad Moms" därmed om sommarens nyversion av "Ghostbusters" som också hade en liknande ambition. Men fasen vet om faktiskt inte den här filmen, sina brister till trots, faktiskt är bättre.

Snedtänkt - Om musikalen (featuring mig)

I somras hade jag den stora glädjen att få spela in ett avsnitt av podden "Snedtänkt" tillsammans med en av mina favoriter, den oefterhärmlige Kalle Lind. Det blev till ett mer än timslångt samtal om musikalen som genre med särskilt fokus på de lite udda, knäppa, konstiga, bortglömda och förvirrande verken ur genrens historia. Idag har avsnittet släppts till allmänheten och jag kan med lättnad konstatera att jag nog inte gjorde bort mig. Och det är ju tur, eftersom jag var fräck nog att föreslå mig själv som gäst.

"Snedtänkt" har jag tagit upp förr som en av mina favoritpoddar. Kalle Linds breda och idiosynkratiska intressesfär överlappar inte sällan mina egna och är det något jag uppskattar så är det initierade samtal om smala ämnen. Och det är precis vad som brukar hända när en lyssnar på ett avsnitt av den här showen. Förhoppningsvis även i detta där jag medverkar.

Enligt avsnittsbeskrivningen på Sveriges Radios hemsida pratar Kalle och jag om: "Ulf Brunnberg i peruk, människor i kattdräkt, beatmusikal, countrymusikal, eländesmusikal, nakenmusikal och Fantomens skånska bandarer." Och det är ändå bara början. Avsnittet hittar ni här: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/790346?programid=4747

Två män med skägg.

På väg ut ur studion kom vi på något vis att prata om TV-programmet "På Spåret". Jag frågade då Kalle om han aldrig blivit tillfrågad om att medverka. Han föreföll mig plötsligt som den givne deltagaren. "Jo. Men det får jag inte prata om" svarade Kalle. Nu får han det.

Don't Breathe

Sommarsäsongen på bio var väl inte någon höjdare i år. Ingen stor kioskvältare med riktigt lyft i. Så brukar vi i och för sig sammanfatta nästan varje biosommar men jag misstänker att filmer som "Suicide Squad" eller "Batman v Superman" var extra sura rönnbär den här gången. Nog för att få allt att smaka extra illa. Det måste vara förklaringen till att en film som "Don't Breathe", en småskalig thriller/skräckis fick ett så pass välvilligt mottagande som den fick, hyllad som något av en frisk fläkt. För det förtjänar den inte riktigt i min mening. Jag tyckte inte om den.

Det börjar bra. Upplägget är inte så dumt. Vad sägs om en film där det är meningen att vi ska sympatisera med tre inbrottstjuvar som ämnar att råna en blind gammal man på alla hans pengar? Möt Rocky (Jane Levy), Alex (Dylan Minnette) och Money (Daniel Zovato). De är inrottstjuvar som sagt. Bosatta i Detroit. Det Detroit som så slitits i tu av ekonomisk kollaps att stora delar av staden ser ut som om zombieapokalypsen dragit fram. Spöklika övergivna bostadsområden med tomma hus som sakta förfaller. Alex pappa arbetar åt en säkerhetsfirma och på det viset kan han "låna" nycklar till mer välbärgade hus. Så tar sig den lilla ligan in, rövar vad de kommer åt och sånt de kan behöva. Kanske slår sönder nåt eller pissar på heltäckningsmattan bara för att. Sen snabbt ut igen. Allt medan de som bor i huset är bortresta. Det flyter på för de unga brottslingarna. Men mycket vill ha mer och Rocky behöver pengar för att kunna ge sig av långt bort med en ung flicka som antingen är hennes dotter eller hennes syster. (Den här delen av filmen är väldigt tajt och ekonomisk med information.) Money får ett tips av gruppens hälare om en möjlig stöt som skulle kunna generera mängder av stålar. En äldre ensam och som sagt blind man sitter på en förmögenhet - ett skadestånd som han fått av en rik familj efter att en av dess medlemmar kört ihjäl hans dotter i en bilolycka. Det bytet blir för lockande för att inte gripa efter.

Men efter en lovande början spårar det snabbt ur, Stephen Lang är fascinerande i sin grymtande och djuriska gestaltning av den blinde mannen men filmen som sådan tappar alla grepp om verkligheten och blir en ganska ordinär slasher. Den blinde mannen, en före detta kommandosoldat så klart, kan förstås vart enda utrymme i sitt hus som baksidan av sin egen hand. Men inte nog med det - han tål hur mycket våld som helt. Varje gång vi tror att han är nere för räkning reser han sig igen som en annan Michael Meyers och ger sig på våra "hjältar" igen. Och han är snabb. Knockar de honom i källaren och springer upp för att låsa upp ytterdörren, nog står han där med en pistol i högsta hugg. Och det händer inte bara en utan flera gånger.

Alvarez gör sitt bästa för att variera sin premiss men det håller bara inte för en hel film. Och inte heller blir filmen särskilt visuellt intressant. Bitvis är det riktigt klumpigt. Dessutom utspelas stora delar i mörker och regissören lyckas inte hitta ett sätt att fånga det på som jag kan ställa mig bakom. En och annan liten twist i handlingen ja, men inget som känns särskilt speciellt. Ju längre filmen pågår dess mer påminner den mig om de senare delarna av "Saw", det blir bara mer och mer långsökt.

Se upp, blindstyre.

Det är synd att en film som börjar med ett relativt fräscht grepp snabbt blir tämligen konventionell. Det är också lite av ett slöseri med en miljö som är genuint fascinerande. Det görs antydningar till teman om ekonomisk skräck, om vi skulle kalla det så, Filmen tycks utlova att grunda sig i verkliga sociologiska perspektiv men blir i slutändan bara samma gamla moralitet som vi redan sett många gånger förr.

Fallet O.J. Simpson: American Crime Story

Det är tjugofem år sedan som rättegången hölls. En rättegång som redan innan den hade börjat hade förvandlats från domstolsförhandling till ett populärkulturellt spektakel bortom alla gränser. Ett stycke underhållning som aldrig tycktes kunna ta slut. Hur många "århundradets rättegång" hann inte 1900-talet se komma och gå? Fallet O.J. Simpson var en av dem och den rörde vid något djupt och svårgreppbart i det amerikanska samhället, det allra mest komplicerade av amerikanska dilemman. Simpson var en hyllad och framgångsrik idrottshjälte, kanske en av de största någonsin. Hans relation till medborgarrättsrörelsen och det afroamerikanska samhället var inte det bästa. Han hade inte som andra svarta idrottare velat använda sitt kändisskap för att föra fram något politiskt budskap. I ett klassiskt citat hade han till och med sagt: "I'm not black! I'm O.J.". Ändå blev han, när han stod där framför skranket just symbolen för den svarte mannen som kämpade för rättvisa i den vite mannens korrupta system - inte bara för sin egen del, utan för dem alla.

Vi i Sverige hade nog en ganska luddig uppfattning om vad det egentligen rörde sig om men referenserna, satiren kring fallet, parodierna, allusionerna i film och TV genom åren har vi ändå kommit att suga upp genom en ständigt pågående kulturell osmos. Så i och med att true crime-genren kommit att få ett uppsving de senaste åren (inte minst genom "Serial" och dylikt) är det inte särskilt förvånande att vi nu får en prestigefull dramatisering av fallet serverat till oss, lagom till kvartssekelstrecket.

"American Crime Story" är såvitt jag förstår tänkt som en antologi-serie, det vill säga varje säsong kommer att berätta en egen, helt avlutad historia, i det här fallet hämtad från verkligheten och autentiska kriminalfall. I praktiken är alltså "Fallet O.J. Simpson" en miniserie i tio delar. Den följer fallet från det att Nicole Brown Simpson (O.J. Simpsons ex-fru) och hennes nye pojkvän hittas brutalt knivhuggna till döds, fram till att den friande domen utfärdas. Serien går en lätt balansgång i det att det aldrig rakt ut påstås att Simpson är skyldig (vi får inte se själva mordet och genom serien bedyrar Simpson hela tiden, även i de mest privata sammanhang sin oskuld) men åtminstone för mig lämnas egentligen ingen annan möjlighet än att det måste ha varit han. Bevisen är tillsynes överväldigande och en av lockelserna med serien blir därför också att se hur försvaren steg för steg sår tvivel och låter det gro.

Seriens huvudförfattare heter Scott Alexander och Larry Karaszewski. De båda har tidigare skrivit manus till bland annat Tim Burtons "Ed Wood" och Milos Formans film om Larry Flynt. Så de är med andra ord vana vid att dramatisera verkliga personer och verkliga händelser. De lägger upp en bred och ambitiös fresk. Här behandlas ämnen som rasismen i Amerika och inte minst den systematiska förföljelsen av svarta från polismyndigheten i Los Angeles. Sexism och mäns våld mot kvinnor avhandlas. Det handlar också om kändisskapet i det förändrande mediesamhälle. Det dras trådar bakåt till det förflutna och fram mot i dag. Det är en ambition som serien i sin helhet kanske inte alltid har backning för, den vet inte alltid precis vad den ska göra med alla teman och ämnen som den hämtar upp. Många gånger nöjer sig serien med att visa fram dem: Här, här ser ni - men lyckas inte gestalta eller säga något nytt om dem.

Regin är också lite ojämn. De tidiga avsnitten är mycket tajta och intensiva. Musiken är laddad och stämningen hela tiden förtätad. Det känns som en kompetent thriller - inte utan inspiration från David Finchers senare filmer när det kommer till bildsättning, färgskalor och montage. I de senare episoderna, när serien blir mer av ett renodlat rättegångsdrama tappas lite av den stilistiska eggen bort. Då blir det mer klassisk television, så som vi är vana vid att det ser ut. Kanske har detta att göra med Ryan Murphy, den tredje kreativa kraften bakom serien. Han verkar ha haft huvudansvar för regisidan och många av hans tidigare TV-serier som "Glee", Nip/Tuck" och "American Horror Story" har präglats av just en sådan velande hand.

Ändå är serien mycket sevärd och slinker lätt ned. Det går utan bekymmer att bulka alla tio avsnitt mer eller mindre i ett svep. Det beror inte minst på skådespelarensemblen som med få undantag gör väldigt starka och stabila insatser. Cuba Gooding Jr. är fascinerande att se som Simpson själv. Det borde egentligen inte fungera. Gooding Jr. som ofta fått spela krumeluriga roller är ganska kort och spenslig. Inte alls den sortens murade vägg till fotballstitan som Simpson var. Ändå övertygar han. Och i det andra avsnittet som avhandlar den berömda biljakten i den vita Broncon får han till och med håret att stå på mina armar. Jag hade i mitt stilla sinne alltid haft för mig att det var Simpson som körde den där bilen upp och ned längs motorvägen men i själva verket var det en av hans vänner som förde fordonet medan Simpson satt i baksätet med en pistol mot huvudet och hotade att ta livet av sig. Gooding Jr. fångar en människa på gränsen till det absolut yttersta mörker. Aldrig är hans karaktär så sårbar och ömkansvärd som här - trots att det är här och bara här som han ens kommer i närheten av att bekänna någon slags inblandning i mordet.

Nathan Lane, David Schwimmer, Cuba Gooding Jr, Courtney B. Vance och John Travolta.

Jag är också väldigt gripen av David Schwimmer i rollen som Robert Kardashian. Han var en nära personlig vän med Simpson och var den som började rådda i det som skulle bli teamet av försvarsadvoktater. Kardashian kom själv att medverka som en av advoktaterna trots att han egentligen aldrig tidigare använt sig av sin juristexamen. Till en början är Kardashian fullständigt övertygad om vännens oskuld. Det finns, för honom, ingen möjlighet i världen att hans bäste vän skulle kunna göra något sånt här. Men allt eftersom fallet utvecklas och allt eftersom det övriga teamet konstruerar långsökta konspirationsteorier ju mer börjar han själv tvivla. Och Schwimmers ansiktsuttryck när han inser att de faktiskt kommer att vinna, och att han inte längre egentligen vill att de ska göra det är obetalbar. Naturligtvis kan författarna undgå att lägga in några scener mellan Robert och hans barn också. De är lite klumpiga och passar kanske inte helt in men jag förstår vad de syftar till. Utan rättegången hade familjen inte blivit det kändisfenomen de är idag. Det är ytterligare ett exempel på hur "Fallet O.J. Simpson" inte klarar av att löpa linan ut med det material de har till förfogande.

Det tredje centrumet i serien är åklagarsidan bestående av Marcia Clark (Sarah Paulson) och Christopher Darden (Sterling K. Brown). Ingen av dem var riktigt förberedda på det mediefenomen som rättegången skulle bli och hade inte kunnat ana hur djupt de skulle granskas, vridas och vändas på i offentlighetens ljus. Inte minst Clark fick finna sig i att varje aspekt av hennes uppenbarelse från hårfrisyr till klädesval till röstläge skulle recenseras som om hon vandrade ner för den röda mattan på väg till någon premiär. Paulson fångar verkligen kedjerökande essensen av förnedring och kamp för att bara få bli tagen på allvar och göra sitt jobb. Samspelet mellan henne och Darden är också laddat och på allra bästa sätt komplicerat.

Åklagarsidan: Paulson och Darden

John Travolta i rollen som Robert Shapiro, en av alla advokaterna, hör däremot till dem som inte lyckas hitta rätt tonträff. Hans gestaltning är lite för bred, lite för högljudd lite för melodramatisk. Möjligen är det hans försök att matcha Courtney B. Vance i rollen som Johnny Cochran som leder Travolta lite fel här. Det blir bara onödigt yvigt och inte specifikt nog.

Mycket har hänt i Amerika sedan de verkliga händelserna utspelade sig. Och mycket förblir detsamma. Fiktionen blir den metod med vilken vi kan bearbeta och se det förflutna på nytt. I sin första säsong når måhända "American Crime Story" inte riktigt hela vägen fram till den sortens betydelsefullhet som den eftersträvar men den snuddar vid den. Och på vägen är den väldigt underhållande.